Att lyssna rätt

Ni vet när man känner igen en människa man för sitt liv inte kan placera. När man tänker så huvudet kokar över litegrann och man stirrar sig blind på människan utan att komma på vem det är? Ni vet? Jag vet i alla fall! Jag har sorgligt dåligt minne. Ikväll träffade jag en sådan människa. Vi hade ett sällskap människor på mitt jobb där kvinnan i fråga var gäst. Jag stirrade på den stackaren så hon måste ha trott jag var besatt. Till slut frågade jag. Såklart. Min nyfikenhet överstiger det inövade att inte störa en gäst. 

Kvinnan visade sig vara min gamla mellanstadielärare. Som dessutom kom ihåg mig! Sexton år senare. 'Men visst var du blond då? Så annorlunda du ser ut' sade hon. 'Javisst' tänkte jag. 'Jag är sexton år äldre och minst lika många kilo tyngre'. När jag berättade att jag jobbar som kock drog hon sig till minnes något annat. 'Jo, men du. Visst hade du något annat intresse då? Visst brukade du skriva? Jag kommer ihåg det. Att du var duktig. Fortsätt med det. Det är aldrig försent!' 

Sådant där etsar sig fast hos mig. Hur en människa som efter sexton år, många andra skolklasser och massor av andra elever kan komma ihåg EN. Mig. Att jag skrev. Fantastiskt.

Och jag blir så ledsen att jag släppte det. Att jag inte gjorde mer av mina ord. Att jag lyssnade mer på läraren som sade åt mig att skrivande är inget att satsa på istället för läraren som fortfarande minns att jag kunde.

Men det är aldrig försent.

Det sade hon.

Den här gången ska jag lyssna rätt. 

Alla mina stunder

De allra flesta dagar är vardag. Såklart. Vi vaknar, dricker kaffe bredvid varandra om vi har tur, jobbar på varsitt håll och ses hemma till middag, ser på tv och sover. Vardag. Andra dagar, som idag, saknar jag ihjäl mig efter min man redan på förmiddagen. Jag inser att jag börjar jobba innan han slutar och att han förmodligen sover när jag kommer hem. Likadant imorgon. Med den tidsplanen ses vi igen på lördag eftermiddag.

Och lite ont i hjärtat gör det. 

Även om det låter överdrivet och löjligt. 

Alla mina stunder vill jag dela med honom. 

När alla vännerna går hem...

Såhär är det; vi vet alla att alla vänner inte alltid består. Såklart. Man växer ifrån varandra, hittar nya vägar, vänner, liv, prioriteringar, vad det nu än må vara. Det är normalt. Inget konstigt alls. Det som däremot är frustrerande är när en relation förvandlas till en envägskommunikation. Hur mycket jag än bryr mig om mina vänner och anser att de är viktiga för mig så tänker jag inte lägga ner mer energi på människor som inte tycker att jag är värd detsamma. Så är det. Kallt? Nä, inte alls. Jag gör det för mig. För trots allt är jag viktigast i mitt liv. Så från och med nu är det bara ömsesidig vänskap som räknas för mig. Det finns sådana människor i mitt liv också. Dem tar jag tillvara på. Lägger nära mitt hjärta. Ömt. För de där stunderna man har med människor som är viktiga betyder så mycket och de är jag rädd om.

Men i övrigt är jag ingens backup-plan längre.

Cyklarna på söder

Jag tycker att de är så vackra, cyklarna som stod lutade mot en vägg på söder. De stod där så länge och jag tittade på dem varje dag. En morgon var de borta. 

Och jag undrar fortfarande var de tog vägen...

Vi hade ingenting att säga

Jag undrar ibland vad det är som får mig att sluta skriva, när jag egentligen saknar det varje dag. Kanske har jag inte hittat rätt forum. Eller så har jag ingenting att säga. Jag tror det var Alex Schulman som kommenterade tomheten i inläggen på Facebook med 'vi hade ingenting att säga, så det gjorde vi'. Sade ingenting. Det har jag lite problem med. Men jag tror det är mer prestationsångest än något annat. Uppenbarligen kan jag hitta på rader med tomma ord som inte stör mig ett dugg. Facebook och instagram är den moderna tidens vittne på den saken. Status upp och status ner handlar om verkligen ingenting. Så visst kan man fylla en blogg med samma sak?

Och jag trodde jag skulle bröllopsblogga. 

Vilken dåre.

Jag är gift nu. 

Tack, det gick bra.