TGIF

Jag kunde inte bry mig mindre om att det är fredag. Att det är helg är fullkomligt gudomligt för det betyder två dagars ledigt och jag får stanna i min säng hur länge jag vill. Men att det är fredag och att resten av den här stackars industristaden kommer sitta i svettlukt och alldeles för hög musik. stå i svinlånga köer, betala sjukt mycket pengar för att gå in i en ful lokal och betala lika sjukt mycket pengar för att dricka smuggelsprit med redbull gör mig ingenting. Alls. Jag försöker inte låtsas att jag inte tycker det är trevligt att gå ut och umgås med mina vänner och dricka vin. Men jag är ingen klubbmänniska. Jag vill inte dansa. Jag vill inte trängas. Jag vill fan inte stå och vänta på en drink i en halvtimma. Jag vill sitta på en mysig pub och dricka iskall öl med lagom volym på musiken i bakgrunden, eller runt ett schysst restaurangbord med bra mat och goda viner. Sådant gillar jag. Inte att överanstränga min klädsel och mitt smink och gå ut för att få ligga. 

Jag kan i alla fall varken kläder eller smink. Som ni vet vid det här laget. 

Ikväll är det jag, min överdrivet sköna soffa, Mat&Vin-tidningen, tvn i bakgrunden och fin musik.

Lchf.

Jag tänker INTE vara den där som bara skriver om vad hon äter. Eller vilken diet hon lever efter. För mig är det mat och vad jag har valt att äta. Inte något jag måste fundera nämnvärt mycket över för att klara av. Men jag vill bara säga att jag nyss åt en banan för första gången på svinlänge och den smakade BARA socker. Äckligt, till och med. Konstigt och sorgligt, jag älskar bananer.

Lchf. 

Jag är ingen bloggare

Jag läser om folk som skriver att de orkar blogga varje dag eftersom de fortfarande tycker att det är så otroligt roligt. Jag tycker inte det. Att det är roligt. Jag är ingen bloggare. Jag älskar att skriva. Men inte under tvång. Dagbok hade varit bättre. Men datorn ligger i mitt knä mycket oftare än linjerat papper. Då blir det såhär. Att jag skriver fem rader som ingen bryr sig om och så Vips har man en blogg. Det betyder inte att det är bra. Uppenbarligen.

Jag har haft några omvälvande månader. Jag omvärderar mitt liv och det känns bra. Jag kommer på vad som är viktigt och vad som inte är det. Saker jag trodde var mitt liv var egentligen bara utfyllnad och jag behöver inte ha det så. Man kan välja. Jag väljer. Att en del höjer på ögonbrynen och avfärdar det som ett jävla påhitt struntar jag lite i. Jag räknar inte med att allting ska vara löst imorgon, men det är okej.


Det är inte tråkigt för alltid.

@ i min säng

Att det är söndag och jag är ledig imorgon är veckans bästa. Måndagsångesten är obefintlig. Fantastiskt. Att jag har Tunas skönaste säng som jag tänker spendera timmar och ännu flera timmar i är en bonus. Så himla trist att jag måste både städa och tvätta imorgon. Och ett frisörbesök hade jag inte dött av. Det blir alltså en Fixa-måndag. Det är okej. Till och med ganska skönt. Äntligen.

Vacker

Det blev en kväll med middag hos mamma och pussfest med Nono. Världens goaste unge som ger så mycket kärlek. När han vill det alltså. Säger han nej så är det nej. Han är orubblig och envis och tjurig. Om han har bestämt sig för det. Man märker att han delar blod med oss. Han är så lik båda mina systrar när de var små. Han påminner så mycket om oss. Och så bestämmer han sig för att hans moster är lejonet Simba. Som måste krypa på alla fyra och ryta. Så då gör jag det. För han får som han vill. När det är rimligt. Och så får jag tio pussar på rad. Goa barnpussar med hans kladdiga händer tryckta mot mina kinder. Så tittar han på mig efter den tionde pussen. Frågar om han får låna min mobil. Och det får han då. Såklart. Jag kan inte säga nej då. Jag säger nej till cocacola på kvällen. Men inte till att leka kast med liten boll med min mobil efter gopussarna. 

Jag är svag för den där killen.

Jeanine 25 år

...och så glömde jag säga att min syster fyller år idag. 25 år står det i hennes pass. Men när hon skickar milslånga önskelistor med orealistiska ting på känns hon som åtta. Men hon är fin, min syster. I alla fall. Hon är ett orginal som man älskar för att hon är sådär...annolunda.

Hon får en studsboll.

Grattis Stumpan! 

Det blev bättre!

Även om jag är inne i en period där allting känns ganska trist är idag en bra dag. Det är sol ute. Jag är glad. Och det känns som om saker löser sig. Jag vet ju att det gör det, men dagar som igår trycker ner mig totalt. Då vill jag låsa in mig i min klädkammare och inte komma ut mer.

Men så finns det människor som gör mig gladare. Som gör dagarna lite bättre. Idag är det tack vare sådana det är bättre än igår.

De människorna är jag rädd om. 

Idag känns det som om det är vår och inte jättenära satansvinter.

Det blir bättre. För det måste det.

Jag tycker inte om vem jag är när det är såhär. Det är förbannat irriterande nu och jag behöver att något händer. Snabbt och drastiskt. Något bra. Bättre. Allt är bättre än det här.

Jävla Moment22.

Adolf Hitler...du vet.

Igår diskuterades Olof Palme på Breaking News. Fili eller Fredrik avbryter gästerna och vänder sig mot publiken för att berätta att Olof Palme var statsminister en gång. Idag nämnde de Stalin och Hitler. Även denna gång påpekar de (för yngre tittare) att det var dåliga människor, ifall de inte skulle kännas igen. Och jag blir fan mörkrädd. Även om de kanske inte menar helt och fullt allvar är det skrämmande att sådana människor skulle glömmas bort. Att barn slutar undervisas om vår historia. Inte finns det väl ungar som inte vet vilka de tre är? Gör det?

Undra hur många år det dröjer innan de glöms bort. Innan de slutar vara självklara namn.

Jag måste vinna en miljon

Jag skulle köpa gardinstänger. Lite eftersom jag vill få upp gardiner och kunna gå omkring hemma utan täckbyxor och lite eftersom jag är förbannat sugen på att få ordning nu. Men det fanns inga så jag köpte kabelclips istället. Nästan samma sak. En glödlampa och en förlängningssladd lyckades dämpa köpsuget. Jag är enkel så. Nya saker som har en liten lite funktion gör mig glad. Med nya sladden når sänglampan att stå på sänggaveln. Det räcker för mig. Till på fredag. När det är lön och IKEA.

Hej fattiga oktober.

Kommer ni ihåg Sandra?

Hon fyller i alla fall år idag. Och ni vet hur man inte ska avslöja en dams ålder? Hon fyller 29 år! Inte en dam i sikte. Men hon är Tunas allra bästa vinsällskap, tjejen som inte förfäras över mina lik i garderoben för hon har likadana och som lägger sitt hjärta utanpå, delar sin insida när hon känner att hon kan det. Och vet ni, hon är fin, den där Sandra. På insidan. Och snygg, framförallt snygg! Och hon ser inte ut att vara en dag över 28.

Grattis Vännen!!

Satanstrött

Jag säger ofta att jag inte får höstdepressioner och går ner i en svacka när det blir mörkt som alla andra eftersom jag älskar årstiden. Jag misstänker att det inte stämmer i år. Kärleken är kvar. Men mörkret har fan slukat mig. Jag är trött. På mycket. Jag orkar inte ta tag i saker. Eller mig själv. Och jag hoppas att det tar slut snart för annars lägger jag mig ner i min klädkammare och vägrar komma ut.

Terapi, kanske? Skulle det hjälpa? Personligen tror jag det räcker med en fet självrannsakan och en personlig vårstädning. På hösten. Om jag hade orkat ta tag i det...

In bed

Jag brukade tro att jag var mörkrädd. Att det var därför jag hellre sov på min soffa än i mitt sovrum. Nu inser jag att det bara var mitt sovrum som var jävligt omysigt. Det här rummet älskar jag. Älskar. Här går det bra att det är kolsvart och tyst. Den här lägenheten känns bra, fastän den har jävligt fula väggar och trälukt som vägrar försvinna och grannar som inte tål lite oväsen. Jag har inga gardiner heller. Och full insyn från huset mittemot. Som är Strigeln så det spelar ingen roll. 

Tvn visar Two and a Half men och datorn spelar fin musik. Jag multitaskar.

Ensam mamma söker

Skämskudde. Den största jag hittar.

Jösses.

Sitta still

När jag kom hem från jobbet tänkte jag ringa Sandra och föreslå en promenad framåt kvällen. Jag gjorde aldrig det och nu är det kvällen och jag vill inte gå ett steg från min soffa förutom möjligtvis till sängen. Jag vet inte riktigt vad jag tänkte nu men det var en fin söndagsplan. Jag såg i och för sig att hon är bakfull. Det brukar sällan vara grunden till en aktiv söndag.

Om hon ändå hade frågat mig istället. Då kan jag inte säga nej...

Han luktade skog och stekta kantareller

När jag var tio år dog min morfar. Han bodde i ett rött hus nära sjön och med skogen på bakgården. Han hade en potatiskällare dit man inte gick ner för det var mörkt och otäckt och vid husväggen växte smultron som smakade kärlek. Morfar luktade kantareller. Så kommer jag ihåg honom. Två dagars svett och stekt svamp. Som en skogskarl. Skitig och oslipad. Alldeles nyss rensade jag min svamp som plockades häromdagen. Den ligger i pannan och min lägenhet luktar precis som min morfar. Att luktsinnet triggar fler minnen är något annat är då inte lögn. Nostalgin är ett faktum. Annars kommer jag inte ihåg honom så väl. Jag kommer inte ihåg någonting så väl, men att jag inte hade en morfar som alla andra var sorgligt. Min farfar dog när jag var ett halvår. Han luktade förmodligen bara sjukhus.

En mormor och en farmor har jag. Men inga morföräldrar på landet med bull- och saftkalas i sin trädgård. Jag har tur som har så fina far- och mormödrar. För mina manliga förebilder är rätt kassa. Överlag.

Jag har ett sovrum som jag aldrig behöver lämna. En världsskön säng, datorn i knät och tv på byrån. Jag stannar här.

Det blir bättre

Mitt sovrum tycker jag om. Det har potential. Det såg jag nu när alla kartonger försvann. Det är inte fulländat, absolut inte, men potential är bra. De andra rummen får jag nog jobba ett tag till på.

Minus; hela lägenheten luktar spån. Trä. Nya möbler. Usch.

Plus; Kartongskräpet är centrerat till två platser i lägenheten. Ligger inte överallt. Bra.

Jag bor här så länge

 Det känns som om jag inreder mitt hem för något tillfälligt. Som om det får duga "så länge". Ingenting är riktigt som jag vill ha det och jag nöjer mig. Jag hatar att nöja mig. Jag har lovat mig själv att aldrig göra det. Men nu gör jag det ändå och jag blir lite rastlös. Om det här är tillfälligt var är jag då på väg? Det  måste väl finnas något permanent. Jag orkar inte flyt(t)a runt mer.

Men så länge. Då bor jag här. Fast det inte riktigt är som jag vill.

När jag lärde mig vem jag är

När jag var liten var det viktigt att folk tyckte om mig. Eftersom ingen jävel gjorde det. Jag var expert på inställsamhet och mina klasskompisar fick gärna mitt godis om de ville leka med mig. Men jag var nog lite spetälsk som barn. Tjejen med skinnbyxor och lockat hår och som till och med hade mascara hade bestämt att jag var någon man lekte med i hemlighet. Inte i skolan. Absolut inte i skolan! Hemma hos dagmamman, eller på någons bakgård eller i flickrummet gick bra. Men icke på offentlig plats. Varför vet jag inte. Jag minns det som att jag hade kompisar hemma, men inte på skoltid. Jag minns inte att jag saknat barn att leka med, men att jag inte ville byta om med de andra efter gymnastiken. Jag kommer ihåg att jag spelade teater som alla andra hos dagmamman men att jag satt på en parkbänk när de andra spelade fotboll i skolan.

Det var så konstigt och jag kommer ihåg när jag sade ifrån. Det var i fyran. När tjejen med skinnbyxorna försökte få mig att göra henne tjänster, om och om igen, för att jag aldrig sade nej. En dag slutade jag med det. Tyckte att det fan fick räcka. Att jag inte orkade bära hem hennes saker längre medan hon tog bussen till stan med sina kompisar. Sedan hatade hon mig ännu mer. Det gjorde alla andra också. Samtalen. Alla samtalen med kuratorn i skolan, gruppsamtalen med lärarna, jag och alla de andra. Det var fan fruktansvärt. Men jag fattade grejen. Meningen med att stå upp för sig själv. Att inte ta skit för något du inte gjort. Att oförtjänt må så dåligt att du hade ont i magen och grät och inte ville gå till skolan på mornarna. 

Att flytta därifrån var det bästa. Att börja om någon annanstans. Att inte visa att man var trasig, rädd och trampad på. Att låta de nya tro att man var som dem. En i mängden. Det fungerade också ett tag. Till jag tröttnade på det med.

Jag ångrar ingenting. Jag önskar ingenting annorlunda. Man lär sig. Den jag är idag är produkten av vad som var då. Och jag vägrar ångra mig själv.

Idag är jag bara jag. Varken mer eller mindre. Jag tar definitivt ingen skit. Men jag flyter inte med i massan av rädsla för att sticka ut. Jag gör som jag gör. Vad jag vill. För det är mitt liv och jag är trött på att andra dikterar det åt mig.

Det dundrar härinne

Det är sådär stormigt ute att det slår i fönstren av bara blåsten. Man känner att det är tomt på gatorna för ingen vill gå där. I mörkret, stormen, ensam och riskera att bli attackerad av vad det nu är för monster som jobbar i det vädret. Jag har bäddat ner mig i min soffa inatt. I jättehörnet. Med miljonerkuddar och täcken. Jag kan bo här.

Tuesday, you´re beautiful!

Jag promotade Söder-cyklarna på jobbet idag. Så om det inte var konst innan jobbar jag på att det ska bli det. Om den där kämpande konstnären vill skicka Tack-kort går det bra. Jag bor granne med installationen.

Personligen planerar jag att skapa min egen lilla kartonginstallation här hemma. Det går ganska bra. Jag fortsätter bära hit saker som jag äger men inte sett på flera år och jag undrar hur jag tänkte när jag sparade det. Jag flyttar ju bara runt på skräp! Det är ju galenskap.

Kvällens nytta måste bli att dammsuga lite tror jag. Plocka upp väskan i hallen. Lådorna hade jag tagit om jag hade haft någonstans att lägga allt. En promenad hade varit fint. Kanske blir en sådan också.

Error

Schemaläggning. Mitt huvud exploderar.

Höst ut Höst Inne...

Det var mörkt när jag vaknade och det var kallare än vad årstiden kan prestera. Håret var en blöt klump ihopsnurrad i handduken som lämnade märken på min kind. Inga lampor var tända, för det var fortfarande dag när jag somnade. Utan strumpor och med en kall handduk över mig. Nu blir jag inte trött igen.

Jag tittar på fina bilder som människor har förevigat i bläck på sina kroppar och jag vill ha dem alla. Jag kan inte bestämma mig för vilken av dem som ska få stanna och så blir det ingen. Men de jag har behöver vänner många vänner men jag kan inte välja så då blir det noll. Istället.

Och kvällens middag; riskakor. Som alla andra kvällar. Jag har ingen mat hemma. Jävla studentlya. 

Det var mörkt när jag vaknade imorse också. När jag åkte till jobbet med varmt regn över mig.

Hej Höst!

Gammal kärlek rostar aldrig

De har stått där i flera veckor. Allra minst en månad. Ingen cyklar på dem. Eller flyttar på dem. De bara står där, lutade mot en vägg på söder och ser ut som en installation. Häromdagen stod det en liten liten sparkcykel i neongrön plast bredvid, lika nonchalant lutad mot väggen. Nu besökte då. Nytt hälsade på det gamla och försvann igen. Den lilla cykeln är borta och med min sjuka fantasi kan jag inte låta bli att tillskriva cyklarna mänskliga egenskaper och tycka att det ser väldigt gamla och trötta ut där de står. Den lilla neongröna bidrog för en dag med lite ungdom och susade vidare på vägen och lämnade de trötta kvar. Så tänker jag varje gång jag går förbi. Varje gång. Jag har inte så mycket annat för mig. De är det finaste jag ser på hela min väg hem. Och lite lite hoppas jag att det är meningen att de ska stå där. Att någon placerat dem där för att göra någon annans dag lite roligare. Som min. Om de bara är stulna, parkerade och bortglömda försvinner romantiken.

Jävla oromantiska stad.

Ja, jag är rökare. Visst?

Tanken är att jag ska röka några cigg idag. Det gör jag sällan längre. Jag vet inte varför, jag har alltid sagt att jag inte vill sluta röka, jag tycker om det. Så det handlar inte om att jag är duktig som valt att nästan inte röka alls. Det bara blev så. Jag är inte sugen. Ibland vill mitt huvud röka så mycket att jag blir knäpp. Känslan av att röka. Och så tänker jag efter och blir illamående. En annan del av kroppen har inte alls lika mycket lust som huvudet. Det är så konstigt.

Vad som är säkert är att efter ett glas vin eller första kalla ölen är ciggen välkommen.

Men som det är nu, skulle jag inte ha en sekunds problem med att slänga varenda cigg i ån och lägga av.

Men än så länge är det huvudet som bestämmer och huvudet har tydligen ingen självbevarelsedrift så jag fortsätter ett tag till. Som sällan-rökare.

Huvudet har inte heller fattat att jag inte röker så mycket som jag brukade men jag köper cigaretter som jag gjorde förr och därför ligger paketen på hög. Sjukt.

Oj vad jag lär mig!

Det finns tydligen torrshampo för mörkt hår. Sandra berättade det. Nu vet jag varför jag har vänner som vet sådant. Bra! När jag går vilse i den där djungeln är jag tacksam att jag har vänner som vet vad foundation är för något, vad en taxklack är och som har koll på att det finns hårprodukter för alla färger. Jag vet inte sådant. Jag vet hur man lagar mat. Och klipper av sladdar och kopplar ihop dem igen. Och hur man skruvar ihop möbler fast jag hatar det.

Jag klarar mig. Idag har jag tvättat håret med vanligt shampo. Jag safeade.

Så kom helgen igen

Torrshampo. Inte okej när man har svart hår. Lagret av grått damm som lagt sig över hela mitt huvud är inte godkänt. Jag vet ju att jag inte ska försöka mig på sådant jag inte förstår mig på. Som foundation, locktänger och torrshampo. Till exempel.

Om jag hade haft mat hemma hade jag ätit nu för jag svälter snart. Men det har jag inte så jag duschar istället. Bra byte.

Empati tack!

Idag behöver  jag kärlek. Någon som klappar mig på kinden och pratar med små bokstäver. Jag behöver någon som ligger bredvid mig på soffan och ler ibland men som inte dömer mig för att jag drack för mycket vin igår. Det skulle jag behöva. Sällskap och två och en halv liter bubbelvatten. En sådan dag är det. De är så få numera så man glömmer ju. Att säga stopp och nej tack och gå hem. Nu får det fan dröja till nästa gång! 

Men som vanligt...tjejerna är fina. Såklart. 

AW Deluxe

Jag var inte på dåligt humör så länge. En timma kanske. Omotiverat dessutom. Det är så jävla otrevligt. Mitt problem är att jag blir på dåligt humör, vet inte varför och så blir jag irriterad för att jag inte vill vara sur. Ett förbannat Moment 22.

Nu sitter jag och fånler för mig själv istället. Jättekonstigt. Kommer på roliga saker och så fnissar jag kvävt. Framför datorn på jobbet. Jag är glad nu. Jätte.

Och snart snart kommer fina Sandra som övertalade mig till ett glas vin. After Work i dess rätta bemärkelse. På jobbet. I lobbyn fick det bli då jobbkläderna inte är representativa på stans övriga krogar. (Även om det är mest drägg) Man vill ju inte kasta sten i glashus. Men Sandra var det nio dagar sedan jag träffade. Sådant har jag koll på. Vackert.

Stormvarning

Idag är en sådan där dag när mitt dåliga humör skulle kunna gå ut över alla oskyldiga så jag måste räkna till tio en massa gånger och andas djupt och hålla tillbaka varenda ord jättehårt för att inte göra det...

Jag får huvudvärk

Det går över

Den där känslan

Den där känslan...när du ser att mörkret ler, när natten vill dig väl, när stjärnorna lyser för din skull. När musiken spelar din sång, när tonerna bildar din melodi och när du tror du hittat hem hittat hemmet där du passar där de andra passar dig där värmen är total. När du inte riktigt är framme, men du vet var du ska så vägen dit känns plötsligt lätt. När det värker och du borde gråta men inte kan sluta le och när det känns som en jävla kliché du inte trodde fanns. 

Den där känslan. Att det kanske blir rätt till slut. Att lita på att det löser sig. 

Att det är okej att vara glad. Att det är din tur nu.

Söndagstrött

Det var längesedan jag gick hem i gryningen. Det var längesedan solen lyste nör jag lämnade festen. Klockan var sju. Då tyckte jag att jag kunde gå hem, byta om och gå och jobba. Vi kan ju vara överens om att det var tur att jag inte gjorde det, det var en dålig idé.

Spontana kvällar är min grej. Jag gillar när det händer mer än planerat. Som att middagen för tre igår förvandlades till en helkväll med gamla och nya vänner och efterfest för tio. Och hemgång framåt morgonen.

Att jag fortfarande inte kommit upp ur soffan, duschat eller klivit ur morgonrocken ingår. Det är tonårsbeteendet jag bjuder på. Fy. Fan. Det är skönt att bli äldre.

Jag älskar söndagar. Jag har bara lite ångest över att det är måndag imorgon. 

Inte så mycket. Det har med löftena att göra.

Dricka kan jag ialla fall

Mitt nya boende innebär konstant hunger. Jag har inga tallrikar, inga bestick, inga kastruller, inga stekpannor...och ingen mat. Det känns som om när jag flyttade hemifrån för tio år sedan. Med skillnaden att jag faktiskt hade mat då. Däremot har jag en stor snygg soffa, en skön säng och en fin köksmöbel. Jag klarar mig. Jag mår bra. Har juice i kylen och tänkte mig ett glas snart. För glas har jag. Såklart. Man får ju prioritera.

Sting - Shape of my Heart

Great minds?

Sandra bjuder tydligen också på piratbilder morgonen till ära. Fyfan vad roligt. Hur ofta händer det?

Det handlar om Pirater och Dinosaurier

Vi lekte pirater en dag. Jag och Nono. Det var dagens Grattis. Han får alltid nya leksaker när han är här och hälsar på. Nästan en varje dag. Förmodligen för att vi är korkade och opedagogiska, men han vet att det funkar så nu. Åker man till mormor får man present. Eller "grattis" som han tror att det heter. Man får ett Grattis inslaget i papper. Och så leker man med saken till händerna blöder och så slänger man bort den. Eller så går den sönder. Som piratkroken gjorde efter en timmas lek. Jag tejpade den. Och lekte pirat en stund till.

Jag inser att det barnet får mig att bli en bättre människa.

Lite snyggare också, måste jag säga.

Sjörövarlapp klär mig. 

Jojomen