När det blir september

Det här med att inse att all ledighet jag eventuellt kunde ha önskat mig den här sommaren inte kommer inträffa är lite sorgligt. Jag är inte sorten som sörjer sommaren, jag lever för hösten och mörkret, men jag sörjer alla grillfester jag inte gått på, alla kvällar på sjön jag inte hade och nätterna jag inte fick se bli till dag. Sådant kommer jag längta efter under vintern. Och jag har lovat mig själv att nästa sommar blir annorlunda. Att den blir för min skull. Att den inte blir krav och moral och dåliga prioriteringar.

Jag har haft fina dagar också. Många kvällar med vin och vänner. Helger på landet. Möhippan. Bröllopet. Och kärleken Skottland, såklart. Vännerna har varit viktiga för överlevnad i år. Det har varit ett jävligt jobbigt sådant. Men bra. Mycket vill ha mer. Jag är girig. Vill ha all kärlek under solen.

Årets viktigaste är alla löften jag gett mig själv. Löften om att att det kommer bli lättare att andas. 

Att det blir bättre. 

Veckan som gick för fort

Jag vet att ni fan inte har en aning om vad vi har gjort den här veckan. Förutom de sporadiska uppdateringarna på FB om platserna vi åkt förbi. Idag är i alla fall sista kvällen. Och lakanen ni ser är de sista vi kommer sova på. Snart veckans sista middag och veckans sista glas vin. I skottland alltså. För imorgon går vi på det igen. På bryggan med fint sällskap.

Jag kommer inte hem igen

Jag vet att min mamma tycker att jag är kass. Jag vet att hon sitter där hemma och trycker på sin uppdatera-knapp på datorn om och om igen och undrar varför i helvete jag inte uppdaterar min blogg och lägger upp bilder och säger vad jag gör. Och det är för att jag fan inte orkar. Jag har semester. Semester, mina vänner! Mamma får alla de intima detaljerna ändå. Och så har jag bara varit här ett dygn och jag vill inte hem igen. Inte inte inte aldrig mer. Sjukt. SJUKT!

Jag ÄR en vackrare människa här. Även om det låter frireligiöst.

Pushing Daisies

Sandra nämnde Bryggan och plötsligt blev jag inte sugen på att sluta jobba och sova längre. Plötsligt ville jag sluta jobba och cykla hem mitt allra fortaste och byta om och sluta upp för ett glas vin. Det var jävligt lockande när jag stod i köket bland kastruller och disk och längtade hem.

Sedan kom jag hem. Och vinsuget gick över. Jag hamnade på mage på sängen med nyfunnen tv-serie på datorn. Pushing Daisies. Någon som har sett den? Skojig liten serie det där. Gullig. Intelligensbefriad. Skönt att titta på när man inte orkar tänka längre.

Jag känner att jag lärt mig prioritera. Hem, tv, sova i tid, komma upp imorgon, må bra och få saker gjorda framför helkväll på stan. Ibland blir jag orolig... Hoppas det är övergående.

Som när en kvinna föder barn

Jag mår ungefär som en förkyld man. Ni vet, jättedåligt. 06-22passet var inte riktigt det jag var sugen på. Det mesta går i slowmotion och jag vet inte riktigt om jag har koll på allt. Det visar sig. Om jag fortfarande lever om 4 timmar antar jag att det gick bra. Hur det skulle gå till är svårt att säga i nuläget.

Djävulens påfund

Feber och halsont. Måste bero på kort klänning till gryningen och sitta på kall sten. Mmm...

Värt det!

Kärleken och gråtfesten

Det sades många vackra ord igår. Så många att jag inte vet vilka som är kvar åt mig att säga. Men kärleken i det där rummet igår var äkta och total. När det handlar om människor som dem vet man det. Att det är på riktigt. Att vännerna inte bara säger fina ord för stundens skull. Henrik och Camilla är så äkta, så vackra att man vet att det är ärligt. Man vet att deras vänner är där för att de vill, för att det betyder mycket att få fira början av resten av deras liv med dem. Människor som dem är ett privilegium att ha i sitt liv.

Att jag fick vara med på deras dag, att jag fick planera möhippan, spendera bröllopsdagens morgon med bruden, vara med henne när klänningen skulle på, att skåla i rosa bubbel och att vara så uppriktigt glad för en annan människas skull, att inse att hon gifter sig med stans bästa kille, att se min älskade älskade Camilla så vacker, att gå bakom henne i kyrkan och inte snubbla på släpet och stå med dem vid altaret och gråta inte i smyg och le så man inte vet var lyckan ska ta vägen och hjärtat nästan exploderar.

Och störst av allt är kärleken, och den finns överallt med dem. Hos dem, runt dem. Och de strålar och mest av allt igår. Glädjen man känner för dem känner man på riktigt. Det är avskalat och rent och så innerligt att man vill finnas i deras liv för alltid. De är vänner man inte slösar bort.

Och jag lägger min lycka i Din omsorg

Mitt hjärta Dina händer

Jag ger Dig Mitt skratt och Mina tårar

Min glädje och min sorg

Vi fann kärleken där Vi inte letade

Vi fann För alltid i Varandra

Idag, imorgon och För evigt

Jag tänkte välja en klassisk pussbild. Men det är såhär de är. Fantastiska!!

Tack Fina ni För igår! 

För eran skull har jag klänning sju dagar i veckan!

Brudens vän

Jag har aldrig någonsin varit på bröllop. Aldrig. Camilla är min första vän som gifter sig. Jag har definitivt aldrig ingått i något brudfölje. Så jag vet inte... Har jag glömt något? Borde jag ha skrivit en checklista och följt den? Jag vet att Camilla definitivt har gjort det. Vi är lika mycket kontrollfreak båda två men hon gör det på papper och jag inbillar mig att det räcker att stolpa upp eländet i huvudet. Vi får väl se.

Jag kommer komma ihåg klänningen. Behöver man något mer?

Camilla + Henrik= Sant

Bröllopet, ni vet. Det är imorgon.

Jag tror att det var i november eller något sådant hon meddelade oss att hon skulle gifta sig. Att  de skulle gifta sig. Jag vet inte om det var samma kväll hon sade att hon ville att jag skulle vara tärna och jag dog. Var det det? Var det samma kväll? Att jag blev en aning rörd och glad står jag för. Att det första jag tänkte på och blev skräckslagen var klänningen står jag också för. Men sådan är jag. Tänker alltid lite längre än jag borde.

Att vi trodde vi hade en evighet på oss att planera möhippan var å ena sidan rätt. Att vi inte tog vara på evigheten är en annan sak. Men grymma tärnorna levererade och gjorde succé, såklart. Alla detaljerna vill inte bruden veta. Hur nära det var att gå åt helvete. Hur många gånger vi ändrade plan. Hur ofta vi svor. Hur ofta vi ville avsäga oss. Vi säger inte det till henne.

Hon ska ju gifta sig. Hon behöver inte mer.

Häromdagen övade vi i kyrkan. Jag har ju blivit blödig med åren och snyftade en skvätt åt brudparet där de stod i jeans, prickiga koftor och tofflor. Jag inser att jag kommer gråta sönder mig vid altaret imorgon. Det är måttligt eller vattenfast smink som gäller.

Men imorgon. Då blir min Fröken Gunnarsson Fru Pohl.

Älskade älskade hon. Och vilket kap hon gjort.


Och vilken tur han har.


Och vad fina fina de är ihop!

Vi och sagorna

Min mamma säger alltid att hon inte är någon lekmamma. Och så kanske det är. Jag kommer varken ihåg att vi lekt eller inte lekt. Jag kommer däremot ihåg de oändliga hyllmeter med böcker som hon läst för oss. Oändliga. Jag har nog hört varenda barnsaga som finns att uppbringa. Jag kan allas namn i Ankeborg, Landet Ingenstans och Sjumilaskogen. Min mamma är en sagomamma.

Det bevisade hon än en gång när vi halv åtta lade oss i sängen för att läsa saga för systersonen och ett ögonblick senare sov. Alla tre. Sagomormor är hon nu.

Men det är en fin egenskap att ha. Mina sagor är det bästa med min barndom.

Fantasin är de bästa man kan uppmuntra sitt barn att utveckla.

Grymt!

Flickkalas

Idag går jag ner på stan. Eller springer i ren och blind panik. Skor och underkläder och naglar och sånt...ja, till bröllopet på lördag alltså. Annars är det ju inte min tekopp precis. Men det ska bli intressant. Att se om jag kan manövrera mellan nagellack och rougeborstar. Jag tar med mig mamma. Ifall att...

Jag provade nyss klänningen igen. Jag ser ut som en transa. 

Att göra om och göra rätt och försöka igen

Till och med människor som inte känner mig egentligen tror att jag är elak. Eller hård kanske. Dryg. kaxig. Det irriterar mig litegrann. Vi pratade om det på jobbet idag och det är så konstigt hur man framställs. Jag vet att jag är genomsnäll. Att jag bryr mig om människor runt mig. Att min familj och mina vänner går före det mesta, före mig själv. Det vet även de som känner mig på riktigt.

Att jag en gång i tiden var osäker och inte riktigt visste var jag hade mig själv bidrog till att jag hellre framställde mig själv som svår och oåtkomlig än snäll. Av någon anledning. Jag intalade mig att det var bättre att vara hatad och ihågkommen än bortglömd. Idag vet jag att det är fel. Så jävla fel. Och jag lär mig hela tiden leva rätt. Att göra om.

Människor som står mig närmast brukar säga att jag är en ny Jennie. Och det gör mig glad, samtidigt som det känns förjävligt att ha varit människan som mina bästa vänner inte ville ta med på fest eftersom jag inte var så förbannat trevlig mot deras andra vänner. Förjävligt. 


Det svåraste är att ändra hur folk som redan känner en ser på en. Det är nästintill jävla omöjligt. Och de gånger jag försöker som mest att svälja, ta ett steg tillbaka, låta det rinna av mig...då får jag en smäll på käften som tack. Och benen undansparkade och en påminnelse om att det inte lönar sig att försöka. Ändå gör jag det igen och igen. 
För jag är så jävla trött på att folk tror att jag är någon jag inte är. 


Jag låter fortfarande inte folk trampa på mig. Och jag tar ingen skit. Från någon. Men det betyder inte att jag ger oförtjänt skit till andra. Jag har fortfarande ett välfyllt ordförråd. Jag kan fortfarande sänka en annan människa med en blick eller hårda ord. Jag gör det bara inte. Slag under bältet var min specialitet.


Och fan vad jag skäms. Men jag står för det. Alltihop. 


Men jag är äldre nu.


Det är ett av skälen. 

Into the dark

Det är alldeles grått därute nu. Mulet och regn i luften. Och det är lycka. Min lycka är ofta lite annorlunda än alla andras. Den innefattar sällan sol och bad och semester. Ofta betyder det regn och grill och vin och vänner. Även om det är grått och det smattrar mot plasttaket som är det enda som skyddar en mot ovädret. Sådant gillar jag.

Jag gillar eld. Det är en fetisch jag har. När jag var liten trodde mamma att jag skulle bli pyroman. Jag älskar stearinljus och brasor och öppna eldar och att hösten snart är här så det är befogat att leva utan elektriskt ljus. Jag älskar att min nya lägenhet har kvällssol och att jag snart slipper den. Solen alltså.

När jag var liten älskade jag de där eftermiddagarna och kvällarna när jag och mina systrar stannade inne, det regnade ute, vi fick titta på tecknat i flera timmar eller spela tv-spel och mamma poppade popcorn och satt med oss i soffan. Ibland åskade det. Sådana kvällar är lättare att minnas än de vi spenderade på stranden. Jag minns inte en enda sådan.

Idag tänkte jag tända ljus. Men med en treåring med långa armar är det hälsofarligt. Jag tänder den där brasan på skärmsläckaren istället.

This is your song

Kanske ser jag fel gör jag fel men jag känner rätt rätt rätt och jag ser i mörkret att ögonen håller med att vi är samma ser samma fel gör samma fel. Men pusslet som vi lägger kanske inte är vårat men bitarna passar och det är en sång jag skrivit till dig, bara dig, det är din sång och våran melodi. Så vi dansar och vi dansar fastän vi kanske inte riktigt kan fastän ingen riktigt ser vill se får se. Men i mörkret i glittret i natten bortom alla andras verklighet är det din sång. Och du gör vad du vill med den.

Sjung. Sjung vettja.

På väg

Planen som gick ut på att vakna tidigt och skruva i lägenheten grusades redan när jag vaknade vid elva. Planen var dödfödd från början. Att resten av dagen gått i slowmotion, men fördrivits i tvättstugan, är ännu ett av skälen till att kartongerna ännu står oflyttade och ouppackade. Jag tog mig aldrig för. Så kan man säga.

Nu är det tåg till Lillsyss för att hämta hem systersonen. Det där med tåg stör mig inte så mycket. Det går ju fort och datorn är med. Filmerna är packade för att undelätta tillbakaresan med en treåring och färdkost är inhandlat. Slapp avslutning på dagen. Speciellt som jag kom undan tvätten. Det tråkigaste. Att ta upp den och vika. Mamma förstår inte att hon drog nitlotten. Jag ska säga det åt henne sedan.

Och skratta.

Att tro lite på tunneln

Jag träffar hela tiden människor som påminner mig om ett annat liv. Ett liv jag hade, ett liv jag kunde ha haft idag eller ett liv som jag kunde fått. Det är så jävla skumt. För det säger så mycket om hur små saker spelar stor roll. Att ett litet litet val, att ett kort ögonblick kan göra så stor skillnad för hur framtiden kommer se ut. Jag vet att för några år sedan, på Å-festen, precis som idag, hade jag ett sådant ögonblick. Det var en sekund, kanske två, som berättade för mig att det jag trodde på då inte alls var den sanning jag skulle ha. Då var jag nog ledsen, antar jag. Det har gått över, såklart. Men det är så lätt att minnas en känsla när man hamnar i samma situation.

Jag tror fortfarande. Jag tror inte på att ge upp.

Men jag tror på mig.

Och man kan alltid ringa en vän.

På söder, där jag bor.

1maj 2009. Det var sist jag bodde ensam. När jag lämnade min lägenhet på Östra storgatan och mellanlandade hos mamma för att flytta till Skottland. Det är 2 år och 3 månader sedan. Sedan dess har jag bott kollektivt. Min första lägenhet i Skottland hade jag förvisso ensam ett tag, sedan delade jag den (och sovrum!!) med en annan tjej innan jag flyttade in i ett annat hus tillsammans med en kille till från hotellet. Det lilla mysiga torpet på hotellets mark som varken hade tv eller mottagning för telefonen. Där det inte fanns varmvatten i duschen så jag tvingades duscha i jobbets omklädningsrum. Killarnas omklädningsrum eftersom duschen inte fungerade i tjejernas. Längs tid bodde jag i det privathyrda huset som jag delade med vår souschef. Och hans flickvän efter ett tag. Där var det fint. Det var mest hemma. Egen liten gräsmatta på framsidan som jag kämpade med och plattbelagd innergård. Sedan jag kom hem har jag bott hos mamma. Alltid i någon annans säng, någon annas hus, någon annans möbler.

4 augusti 2011. Idag sitter jag vid mitt eget köksbord. I mitt kök. Bordet är det enda jag har i möbelväg so far. Men det är mitt. Och plastglaset jag dricker vatten ur har jag köpt själv. Att man kan vara så bortskämd med eget hem förstår man inte förrän man varit utan.

Jag är hemma nu. Om någon vill häsa på.

Var finns alla jobbare?

Folk blir sjuka. Det händer. Det är inte deras fel och jag skyller inte på dem på något sätt. Men det gör det inte roligare. Att två kvällar i rad få bortfall på personal är inte alls vad jag räknar som en lyckad vecka. Att få in någon ny kommer inte heller bli lätt. Det är semestertider och ingen jävel vill jobba mer än nödvändigt. Inte jag heller. Men av någon anledning är det min sak att lösa. Såklart. Nästa år ska jag jobba som praktikant. Alternativt ha 102 personer på lönelistan, så man har lite att välja bland. 

Nu ska jag muta, hota, smeka någon medhårs för att få sällskap till kvällen. 

Vem som helst!

Detta är en inbjudan

Du är på Torsdag den 4/8 välkommen hem till mig för att skruva Helvetesmöbler. 18 paket. Ta med egen skruvmejsel och hammare. (Eventuellt moderna skruvdragare för enkelhetens skull) Det bjuds inte på finmat, jag har inget porslin. Det kommer drickas alkohol ur plastmuggar, jag har inga glas. Och jag har ingenting att sitta på. Om vi inte skruvar ihop köksmöblerna först. Det äts pizza ur kartong med bestick lånade från jobbet, för jag har inga egna.

Kul va??

Alltså...bara om jag känner dig. Är du en främmande människa vore det skitkonstigt om du kom hem till mig och skruvade möbler. 

Flyttöl!

Jag ligger och svettas i någon annans hörn. Ja, själva soffan är ju min, men hörnet måste vara någon annans eftersom det inte går att skruva ihop med resten av soffan. I övrigt står det 18 paket i hela lägenheten som jag förväntas skruva ihop till ett hem. Det ska bli roligt. Jätte. Jag bor nog hos mamma ett tag till.

Det blev Kina med Sandra

Det är mycket nu. Jag tänker inte gnälla mer om det, för jag insåg när jag läste mina senaste inlägg att de var tråkiga. Allihop. Men vi kan säga att jag drömmer förbannat ofta att jag tappar mina tänder.


Två utekvällar irad har jag stått fast vid nykter hemgång. Varannan vatten och tidigt hem. BRA!