...

Det var en gång...

Jag kan inte komma ihåg att jag har sett mig själv i en framtid. Inte en sådan som andra såg, med giftermål och barn. En gång när jag var nitton trodde jag på en lögn och såg en dotter med samma namn som han gav alla sina döttrar med alla sina blivande hustrur. Hon försvann när han gjorde det. Sedan vet jag inte. Det vita staketet var alltid smutsgrått från avgaser och hunden var alltid ute och sprang i regnet och luktade därefter. Det fanns aldrig någon volvo och pelargoner tyckte jag inte om. Däremot ritade jag ofta en gullockig flicka som gifte sig på en blommig äng. I solen. Alltid i solen. Men då var jag sju och visste inte bättre. Idag gör jag det. Vet bättre. Men cynikern jag växte upp med tränger sig fortfarande på ibland. Det är de dagarna staketet är skitigt och mannen har lämnat Villan för sekreteraren.

Idag, när jag vet att giftermål ofta betyder bröllopsfest och löften om för alltid som sällan är för alltid gör det mig ingenting. Att jag aldrig drömde om det. Att jag aldrig levde på rosaglittrande moln med ett barns oskuldsfulla syn på omvärlden. 

Sant är att jag aldrig hade den Svenska drömmen om villa och volvo och små lintottiga barn och stilig man i fin kostym. Jag minns att jag såg mig själv i en takvåning med skrivmaskin och texter utspridda i rummet. Jag minns att fönstret ofta var öppet och att vinden fladdrade i skira vita gardiner och att det alltid var grönt utanför. Det fanns aldrig några barn där. I min våning. Det fanns röda viner och mörkt mörkt kaffe och fin musik spelades alltid. I våningen jag drömde om som tonåring.

Verkligheten är en annan. Såklart. Det är därför det kallas Dröm. Mina tapeter är ganska slitna och det saknas tavlor i alla rum. Jag vaknar ofta ensam i ett sovrum med svarta gardiner som vinden aldrig fladdrar i. Jag dricker ofta röda viner, men vaknar med huvudvärk dagen efter. Kaffet är ofta slut och texterna jag drömde om ligger i en virtuell papperskorg ctrl+alt+del.

Men hörrni, vad i helvete, vem bryr sig? Det är så få som lever som de trodde. Det är så få som lever lyckligaiallasinadagar och det är så få som får allt de önskade. Däremot vet jag vet jag att vi är jävligt många som mår bra ändå. Som har fina liv och vackra vänner och sena nätter och ljusa dagar och många skratt. Så vad sjuåringen trodde spelar ingen roll. Det är den äldre versionen som lever livet. Och hon hade en förbannat bra hårdag.

Fredag

Gott vin och fina blommor. Sådant vill jag köpa så fort det blir sol. Det kunde vara sämre. Vin drack jag igår och jag har för många blommor men inga krukor.

Idag var det lunch på stan och födelsedagsshopping till systersonen som fyller fyra. Kvällen blir hemma med film som jag inte hittat och musik som jag aldrig lyssnat på. Jag hoppas på tips på fin musik. Jag älskar att hitta nya röster. Förutom Plura som alltid kommer vara först. Man sviker inte hur som helst. Så länge han röker som en dåre för att underhålla rösten lovar jag att älska den.

Gymmet då? Skulle ju träna idag... Undra vad Sandra gör. Får kolla bloggen. Inte ringa och fråga som förr i tiden. Inte springa över gatan och knacka på. Kolla nätet först.

Ljudet av din röst

Jag har en sådan satans Plura-crush. Jag faller automatiskt för män med tatueringar, den rösten eller sådana som kan spela gitarr. Det kan vara min låga ribba som gör att jag ofta träffar fel, men helvete vad det skulle vara värt att bo med någon som sjunger serenader med Pluras röst varje morgon. Jag skulle gladeligen fälla ner både toalettsitsen efter honom och skruva på tandkrämstubens lock. Han skulle slippa ta ut soporna och tvätta sina skjortor. Han skulle aldrig behöva städa eller laga mat. Jag skulle göra det med glädje. Bara han sjöng för mig varje dag.

Jag kan inte lova att det skulle hålla länge, för jag är inte säker på att hushållerskeförhållandet skulle funka för mig i längden. Men så länge jag var nykär, då skulle han vara kung i mitt hem.

Han skulle få stryka sina skjortor själv, men det skulle han tycka att det var värt.

Whiskyrösten. Det är min akilleshäl. Och ett av tre krav.

Var det någon som ifrågasatte min Kärlek till Skottland?

Det där att vara beroende

Det skrämmer mig lite att jag går och väntar på en fotoperation. Självklart behövs den och jag hoppas av hela mitt jag att den lyckas, att jag slipper den här skiten någon gång. Det som är otäckt är de där tre månaderna efter operationen. När man går med gips och kryckor och bor på andra våningen utan hiss och inte kan handla ensam. Eller att jag har badkar som jag alldeles säkert kommer slå sönder mig själv i när jag försöker mig på en dusch. Alla mina jeans kan ju dra åt helvete, för inga byxor av det slaget kommer att vara användbara. Det kommer bli stylish mjukisbrallor hela hösten. Jag avskyr tanken på att inte klara mig själv. Att tvätta är bara att glömma. Bara på grund av alla små mardrömsscenarion jag bygger upp för mig själv skulle jag kunna ställa in hela operationen och ha ont resten av livet. Men så väger jag det där mot varandra. Tre månaders kaos eller en livstid med leder som en farmor. Jag väljer kaoset. Såklart. Jag hoppas skaffa hemhjälp innan dess.

Bara det faktum att jag har gått tre dagar med skadad vänsterhand stör mig. TRE DAGAR och jag vill bryta ihop. Kan inte knyta skorna själv. Men allt annat klarar jag ganska bra. Mest för att jag har glömt att stygnen kan gå upp. Men i övrigt....kanon. En vecka. Ingenting jämfört med vad som väntar. Herreminjissus.

När det aldrig tar slut

Så mycket ont som verkar följa mig hem. Så trött på att bli ledsen bli lurad, sårad och påmind. Jag verkar dra till mig skit men det kanske är meningen. Det kanske är min grej, min tur. Att missuppfatta, återuppleva, upprepa om och om och om igen. En bra dag följs sällan av en till och jag tassar på tå när jag är rädd att snubbla. Jag går ofta med blicken neråt för att inte missa gropar, de jag ofta faller i. Att jag haltar är för alltid, det finns ärr som jag får leva med. Och jag som försöker lära mig går tydligen i fel skola för det verkar inte fastna. Det onda växer av sig själv och jag verkar inte kunna ta tag i det, för det lever sitt eget liv, utanför min kontroll. Jag vill bestämma nu. JAG VILL BESTÄMMA NU.

Jag mår bra nu

Jag gick hem nästanförst igår. Eller, tidigare än det kunde ha varit i alla fall. Imorse vaknade jag 6.22 och kunde inte somna om. Jag mådde som om jag hade sänkt flera helrör ensam. Jag drack cola till frukost, återvände till sängen och somnade trots allt en stund. När jag vaknade igen mådde jag bra. Slutsatsen jag drar av detta är att även om jag aldrig tycker om cola annars är det ambrosia dagenefter.

När man får Tro olika

Mina systrar har helgonförklarat Michael Jackson. Ända sedan vi var små har han varit idolen och den där besattheten har liksom suttit i. Alltid. Jag förstod aldrig det där, men de är lika fanatiska idag som då. Jag förstår biten med att han var en fantastisk artist. Men annars gjorde han inte musik som tilltalade mig.

Ibland brukar jag ge mig in i den där Pedofildiskussionen med mina systrar. Angående Michael Jackson och alla hans små barnvänner. Varje gång blir de hysteriskt förbannade och skäller ut mig som om det var jag som våldtagit småpojkar. De hävdar att inget av det är sant, att det aldrig hänt. Och att jag inte har några bevis för att det var så heller. Och det har jag ju inte, förstås. Men ingen annan har bevis för motsatsen heller. Jag misstänker väl att han inte var skyldig till alla brott han beskylldes för. Giriga människor kan göra vad som helst. Även beskylla någon för något så fruktansvärt som pedofili. Däremot tror jag att det inte kommer någon rök utan eld och även om det bara har hänt någon endaste liten gång, en kort kort stund med ett endaste litet barn...så måste någon tro på det barnet. För det barnet behöver inga bevis. Därför väljer jag att Tro. Jag kan ändå inte döma. Men Om det där barnet finns, så vore det så otroligt sorgligt om ingen ville lyssna. Barns röster är så små ändå...

Att det inte bara handlar om världsartister och deras förehavanden tar jag för självklart... Det handlar om alla. Grannflickan och Mannen på Ica också.

Jag tror att vi måste tro på barn, även om möjligheten finns att de ropar varg. För gången Vargen faktiskt kommer, är värd alla de hundra gångerna den inte gjorde det.

Det känns idag

Det var väldigt trevligt igår. Stattfesten, ni vet. Idag har jag ätit pizza som en följd av det. Jag är dessutom skyldig pengar högt och lågt eftersom jag gick runt och fick folk att betala mina drinkar när min väska försvunnit. Den hittades senare under ett bord. Där jag lämnat den. Och glömt bort.

Det var en journalist där också. Från Folket. Det såg både vinklat och konstigt ut i tidningen idag. Menmen...de får ju betalt för sånt där...att göra skit av andras grejer. Man fick ducka snabbt för att undvika honom och hans kamera. Jag hatar sånt där. På riktigt. Jag avskyr att dyka upp på foton jag inte valt själv, jag tycker det är fruktansvärt att folk kan se var jag varit eller med vem eller hur jag såg ut utan att jag fått vara med och bestämma. Det må låta löjligt, men jag är ingen linslus, jag gillar inte att bli uthängd. Speciellt inte när fotografen aldrig ser bristerna man själv ser. Att bli taggad på Facebook är det absolut värsta. Helt ens privatliv hängs ju ut utan tillstånd. Och på riktigt, det är hemskt! Det jag lägger ut har jag valt. Inte allt annat som dyker upp både här och där. Helst av allt skulle jag vilja kunna gå runt och radera allt som ligger ute på mig. Jag gillar inte rampljuset. Inte när jag inte klivit upp på scenen själv eller när någon annan gett mig en roll i deras lilla pjäs.

Det var roligt att se så mycket folk från förr. Både vänner och sådana jag inte kände. Det är en speciell känsla när man har så mycket förflutet tillsammans i en enda lokal.

Nu är det i alla fall slut på det här festandet ett tag. Nu får krogarna se till att fylla på sina vattenkylar.

Friday, I´m in Love.

När jag vaknade idag var jag så otroligt glad att jag gjorde den där svampstuvningen igårkväll. Jag var förutseende och misstänkte att en omelett till den skulle bli en behövlig och fantastisk frukost. Jag hade rätt. Jag har snart druckit två liter coca cola också. Som jag aldrig gör annars. Utom sådana här dagen-efter-dagar. Huvudet värker när jag hostar. Extra mycket, alltså. För ont gör det hela tiden.

Det är även intressant att vakna en sådan här dag och öppna sovrumsdörren och titta ut. Spåret av kläder är en sådan bra bild av hur det stod till med nykterheten när man kom hem. Jag har liksom klivit ur allting direkt innanför dörren. I farten, ser det ut som. Först ett par skor och en jacka, sedan en kofta, ett par byxor, en tröja och så ett par strumpor precis bredvid sängen.

Det står tomma vinflaskor och ett par glas i lägenheten. Lite för mycket disk ligger i hon och jag har inte riktigt koll på var min plånbok är. Jag är inte stolt över sådana här dagar, men de finns, så jag gillar läget.

Jag minns att det är tur att jag saknar vissa telefonnummer i min mobil, för jag hade ringt både ett och två förbannat opassande samtal inatt om jag hade haft numret kvar. #Såtacksamförattjagintegjordedet.

Men som alltid, och nu känns det som jag tjatar, fin kväll!

Caught in the Limelight

Lugn. Det är gratis. Ibland blir det inte roligare än såhär.

Hon som glömde vem hon var

Jag träffade en kvinna en gång i mina yngre tonår. Hon drev eget företag, var framgångsrik, singel och snygg. Jag minns att jag tyckte att hon förde sig så väl, att hon alltid hade stilrena kläder, var elegant och smakfullt sminkad. Jag såg upp till henne och ville driva samma företag som hon gjorde när jag blev stor.

Då och då har jag sett henne på stan under åren. Hon har liknat kvinnan jag mötte första gången för femton år sedan. En dag såg jag i tidningen att hon hade fått barn. Det var inte jättemånga år sedan. Efter det har jag inte sett henne alls. Förrän idag.

Det var en kvinna med slitna skor. Dragkedjan var neddragen och de glappade på hennes fötter. Hon hade alldeles för stora urblekta jeans och en tröja som förmodligen aldrig någonsin haft en passform. Hennes jacka var skitig av damm och håret hade definitivt sett bättre dagar. Hennes ansikte hade nog inte sett skymten av smink på länge och runt hennes fötter sprang tre barn. Hon såg så sliten ut och det fanns inte några liknelser alls med kvinnan jag tyckte var så fin när jag var tonåring.

Och genast tänker jag att det är det där som händer när man skaffar barn. Och glömmer bort sig själv. Slutar vara kvinna och går helt upp i att vara mamma och markservicepersonal.

Jag ska komma ihåg det. Om jag skaffar barn. Även om jag aldrig haft koll på det där med att vara inne eller hänga med i tiden vet jag i alla fall vad hel och ren är. Det är inte värt att förfalla. Inte ens för sina barns skull.

Nätshopping

Jag har letat över halva nätet efter en ny knivväska. Den jag har är en aning sliten. Eller...spännena har gått sönder och går icke att laga ens med fantastisk silvertejp. Nu har jag googlat så jag ser i kors. Blev automatiskt trött utan att hitta en enda vettig väska. Jag är helt ärligt inte okej med att betala nästan 900:-. Jag VET att det kostar om det smakar, men det måste väl finnas alternativ? När det kommer till väskan är jag inte märkeskåt. Knivarna är viktiga, men de har jag ju redan, mina älsklingar. Jag skulle nog kunna spendera en åttatimmarsdag med att hacka och skära. Men var kan jag hitta en billigare väska? Va? Jag orkar inte leta mer nu.

Jag har gått vilse

Jag griper tag i tomma blad, som efter halmstrån i panik
Jag har tappat orden, de som alltid stått mig närmast

När inga ord vill komma av sig själva
Vill jag leta i botten av en flaska rött
Där har jag hittat dem förr, de är vackra där
I dimman, i slutet av dagen, i gryningen

Herregud. Jag borde dricka mer.

Jag tappar bort mig själv när bokstäverna rymmer.

Misslyckade lördag

Egentligen skulle jag ut ikväll. Påklädd och klar vilade jag lite på soffan. Och vaknade nu. Vafan?! Undersöker på FB vad jag missat. Uppenbarligen INGENTING för varenda mänska skriver om den satans melodifestivalen! Jag går och lägger mig igen.


Med snyggt smink och grymt hår. Jääjää...det var ingen bal på slottet ikväll i alla fall. Men det VAR ledig helg. Som också försvann. Suck. Dålig helg. Snart torsdag. 

Fina fredag

Jag ska dricka vin nu. I min soffa. Ensam. Och förmodligen somna med halvfullt glas. Om inget annat överväldigande händer. Men det brukar man inte kunna räkna med att det gör sådär spontant. Inte så ofta. Och det är okej. För det är tyst och lugnt och jag kan dricka vinet i myskläder och hästsvans. Och inga klackar.

Och så funderar jag på om Elize läser min blogg flera gånger om dagen? Gör du det? Läser du alls? För annars undrar hurihellvete alla läsare från USA kom hit. Men ni är också välkomna. Såklart. Hej.

Som vanligt hade jag en alldeles fantastiskt trevlig kväll på Åbryggan igår. Det skadar inte att upprepa hur fina vänner jag har. Underbara!! Fin musik och alltid lika bra. Jag visste att den sista ölen skulle göra ont idag. Jag känner mig själv. Efter en mindre skadekontroll såhär dagen efter är jag okej. Och det är skönt. Med folk som inte dömer sådär. Vackert...

Vad jag skrev om för längesen. Jag gillart!

tisdagen den 28:e december 2010

Det löser sig!

Jag skulle vilja vara en sån där människa med en plan. En sådan som hade undansparade pengar för kontantinsatsen till det lilla radhuset, en sådan som hade bestämt sig för att skaffa barn vid 28 års ålder, som visste vad de ville bli när de blev stora, som ibland rullade upp lockarna på spolar för natten, som planerade nästa dags utstyrsel, som hade ungarnas picknick klar i kylen kvällen innan.Jag är inte sådan. Alls. Jag är en sådan som lever på hoppet som det löser sig för ändå. Jag är en sådan som inte alltid har koll på om pengarna räcker hela månaden eller om räkningarna är betalda. Jag är en sådan som glömmer bort att lägga locket på syrrans hamsterbur så att en av dem smiter och löper bananas i hennes hyrestvåa. Jag är tjejen som slänger mina kläder i en hög på golvet på kvällen och letar efter en skrynkelfri tröja i garderoben i högst en sekund innan jag tar på mig något jag inte vet om det passar ihop. Så funkar jag. Jag tycker det är charmigt att leva utan en plan. Jag gillar att vara spontan. Jag lever efter parollen att det löser sig. Alltid.

Igår när jag pratade med en vän sade han åt mig att skaffa hus i Slagsta. Eftersom jag funderade på att köpa bostad. Jag fick en liten hjärtinfarkt. Slagsta ligger utanför stadsgränsen och det är inte ens krypavstånd till krogen. Går icke, mina vänner. Han påstod att det var ett fint område att bo i när jag skaffade barn.

När jag skaffade barn, sade han. Inte om. Mina vänner. Jag skulle bli en grym morsa.Men det är så förbannat svårt att planera in en grym farsa så tills han dyker upp alldeles av sig själv får resten av mitt liv se ut som det alltid har gjort. Det löser sig. Det lö-lö-löser sig!

Varför jag behövde shoppa

Men vilken fin dag! Uppe i tid, fast jag var ledig. Åt lunch med mamma på årbyggan och lyckades få ett glas vitt till räksoppan. Redan där kände jag att det var en fantastisk dag. Ni vet, solen lyser ju. Då vill man ju vara lycklig hela tiden. Att vi tog en runda på stan och gjorde av med en massa pengar gjorde mig ännu gladare. Jag köpte saker jag egentligen inte behövde men inbillade mig var okej och rättfärdigade pengaflödet på det sättet. Jag brukar göra så. Jag intalade mig själv att jag behövde nya byxor till mitt nya jobb. Men ni visste väl att jag blivit erbjuden nytt jobb? Att det är därför min vår och mitt år känns fantastiskt? Herregud. Klart ni inte gjorde. Men idag är det officiellt. Jobbar månaden ut där jag är och sedan är det nya utmaningar, människor, rutiner och lösningar som väntar. Och jag ser så satans mycket fram emot det. Därför behövde jag nya byxor. Såklart. 

När jag tror jag måste leverera

Ofta när jag öppnar upp ett nytt dokument för att blogga får jag sådan satans prestationsångest. Speciellt om jag inte har något särskilt att säga. Nästan alltid inbillar jag mig att jag måste vara kvick och rolig och skriva fyndiga inlägg som får folk att tänka att jag är en riktigt skojig tjej. Ibland gör jag det. Skriver kul.
Men oftast inte. Mest då för att det inte finns något kul att skriva om, misstänker jag. Förr var det lättare. När jag var cynisk och arg. Det är enklare att vara rolig om man har saker att hacka ner på. Så är det ju. Ibland får jag så mycket prestationsångest att jag inte skriver något alls. Det är liksom bättre än att skriva något tråkigt. Tror jag. Men så är det ju inte. Alls.
Därför levererar jag så mycket utfyllnad att jag inte vet var innehållet tog vägen. 
Men det är okej. Det är ju förfasen MIN blogg. Kommer jag på. Och släpper prestationsångesten.

Jag sover

Jag förstår inte. Jag är ofta så trött numera. Sover på konstiga tider. På eftermiddagen och så. Igår körde jag en sväng mellan 15-17. Idag 18-21. Idag var det dessutom omöjligt att vakna. Jag försökte öppna ögonen men det var fysiskt omöjligt och jag somnade om igen och igen. Jag vet att det är för att jag hoppat över att träna och ätit mat som gör mig seg. Jag hatar känslan av tung mat. Nu får det fan räcka. Imorgon kommer Sandra hem. Det är fint. Då kommer jag till gymmet igen efter uppehåll på tre dagar.

Har flyttat mig från soffa till säng. Men jag har städat kök och garderober! Det var därför jag somnade. Jodå.

Ensam en fredag? Inte jag! Jag har ju både Ben & Jerry!

Jag mår lika bra idag. Men jag har ingenting att säga.

Delar bara med mig av min fredag.

Solsidan

Vilken satans bra vecka! Först kom solen. Och vinkänslorna, höll jag på att säga. Men jag menade naturligtvis VÅRkänslor. Men det är kanske lite samma sak. Så från att gå till att se på det kommande året med lite ångest, vemod, trötthet och bitterhet genom en grå dimma ser det helt plötsligt helt annorlunda ut. De fina tulpanerna på mitt bord är extra fina idag. Och jag är extra glad. Det ser så mycket ljusare ut nu. Jag ser fram emot en vår och en sommar med fler leenden än jag hade räknat med. Jag är sådär bubblande glad och nöjd att jag knappt känner igen mig själv. Det är så himla fint.

Och sen kommer Camillas bebis. Som kommer ha världens gladaste Tant Jennie. Och herrejisses vad vi ska krypa parkgräs i sommar. I skuggan, såklart.

Överraskningar som överrumplar är ju ofta lite chockartade. Men det känns så förbannat bra nu!

Brabrabra!