Hon som glömde vem hon var

Jag träffade en kvinna en gång i mina yngre tonår. Hon drev eget företag, var framgångsrik, singel och snygg. Jag minns att jag tyckte att hon förde sig så väl, att hon alltid hade stilrena kläder, var elegant och smakfullt sminkad. Jag såg upp till henne och ville driva samma företag som hon gjorde när jag blev stor.

Då och då har jag sett henne på stan under åren. Hon har liknat kvinnan jag mötte första gången för femton år sedan. En dag såg jag i tidningen att hon hade fått barn. Det var inte jättemånga år sedan. Efter det har jag inte sett henne alls. Förrän idag.

Det var en kvinna med slitna skor. Dragkedjan var neddragen och de glappade på hennes fötter. Hon hade alldeles för stora urblekta jeans och en tröja som förmodligen aldrig någonsin haft en passform. Hennes jacka var skitig av damm och håret hade definitivt sett bättre dagar. Hennes ansikte hade nog inte sett skymten av smink på länge och runt hennes fötter sprang tre barn. Hon såg så sliten ut och det fanns inte några liknelser alls med kvinnan jag tyckte var så fin när jag var tonåring.

Och genast tänker jag att det är det där som händer när man skaffar barn. Och glömmer bort sig själv. Slutar vara kvinna och går helt upp i att vara mamma och markservicepersonal.

Jag ska komma ihåg det. Om jag skaffar barn. Även om jag aldrig haft koll på det där med att vara inne eller hänga med i tiden vet jag i alla fall vad hel och ren är. Det är inte värt att förfalla. Inte ens för sina barns skull.