Fredagkväll. När alla andra går ner på stan åker jag hem från jobbet. Många av dem möter jag i mörkret, deras väg blir en aning upplyst från lamporna i parken. Det är så kallt ute idag. Så kallt att jag inte vet om det är höst eller till och med vinter. Men jag kommer hem när det är mörkt och min kärlek har somnat. Det är ändå fredag och jag bjuder mig själv på ett glas vin. Ett rosa. I det kalla, svarta sitter jag under en filt på vår uteplats. Bara jag och ett paket cigaretter vars glöd skimrar framför mig. En hel timma har jag min mamma i telefon. Bara några hundra meter från varandra sitter vi med varsitt glas vin och tar helg. Ensamma. Tillsammans. Det är så fint att prata med henne, min fantastiska mamma. Att ha någon som känner mig nästan lika bra som jag själv. Hon tycker mycket. Hade gärna bestämt över alla sina barn, om vi inte hade varit gamla nog att göra det själva. I hennes värld är vi fortfarande de tre docksöta flickorna i matchande klänningar. Idag är vi de vuxna barnen som står närmare vår mamma än många andra kanske gör. Vi hör ihop, som om vi aldrig kommer växa upp eller ifrån varandra. Våra navelsträngar klipptes aldrig riktigt helt. Vi har tur, jag och mina systrar. Som har henne. Och varandra. De viktigaste i mitt liv är dem. Och min kärlek, såklart.
Efter ett rosa och tre vita är mina tår så kalla att jag måste ge upp. Jag bjuder mig själv på en stund i mitt badkar med så mycket bubblor att det rinner över kanten och så varmt vatten att det immar på spegeln. Det bästa som finns är att ligga där så kall i det varma varma att det sticker i tårna, med huvudet under vattnet och allt man hör är ekot från vattnet och möjligtvis mina envisa tankar.
Det finns lite kvar i det vita glaset. Det avslutar jag nu. I en nedsläckt lägenhet, med tvn flimrande och maken sovande. Bara jag i det tysta. Jag och mitt tacksamma hjärta. Tacksam för min Mamma, mina systrar, min man, min systerson, min pappa, det nya lilla livet och mina vänner... Jag har sådan tur. När jag tänker efter. Det är inte alla dagar man kommer ihåg det.
Idag är jag kär. I livet.
Och det må låta som en klyscha, men då är jag kär i den också.
