Det handlar om Ingenting

Jag drömmer ofta om vackra ord. Om att sätta ihop dem till porlande meningar som flyter fram alldeles av sig själva och spelar små klingande melodier på sin framfart. Ibland har jag lyckats. De texterna går jag tillbaka och ser på med nästan en aning vördnad. Jag känner inte igen dem. Har jag gjort det där? Är det mina? Allihop? Vid de tillfällena lägger jag Jante-lagen åt sidan och förundras lite över mig själv. Tycker att jag är duktig. För det får man. Ge sig själv komplimanger. Erkänna att man tycker att man är bra. Man behöver inte alltid backa, spela ödmjuk och säga nja, men det är ju bara.... Man FÅR sätta ner fötterna i marken, sträcka på ryggen och vara jävligt stolt.
 Ja, det var jag. Bara jag. Och jag gjorde det själv.

Ofta drömmer jag om den där romantiska bilden av en skribent. Hon som sitter i en lummig lund med en rykande kopp kaffe och skriver, på randade papper med blyertspenna, om syrenhäckarna som växer intill Henne. Eller Hon som har ett dammigt kyffe i en vindsvåning i paris och präntar ord med hjälp av en smattrande gammal skrivmaskin samtidigt som Hon ser ut över Eiffeltornet och folkmyllret på gatan. Jag drömmer om Kvinnan med röda läppar som sitter i en pianobar med ett glas vin som är nästan svart och berättar om sina iakttagelser i en liten anteckningsbok med sammetspärm. Sådant drömmer jag om ibland. Och tänker att texterna de människorna skriver Måste vara Alltid vackra.

Själv har jag en rottingfåtölj på en uteplats på norr. Där staketet är så gammalt att plankorna böjt sig och spikarna rostat sönder. Där ogräset växer vilt och högt och där maskrosbladen letar sig upp mellan stenplattorna. Där sitter jag och drömmer om hur man skapar vackra ord i en miljö helt olik den som finns i mitt huvud.

Sedan tar jag en kopp kaffe. Och tänker att ord kanske inte alltid måste komma från vackra platser. Det kanske räcker att inspireras av Ett ord. Ett ord som blir många fler och bildar porlande meningar som flyter fram alldeles av sig själva.

Och spelar små klingande melodier på sin framfart.

Och nästan aldrig behöver de handla om Någonting alls.


En gång fick Drottning Silvia frågan vilket som är Sveriges vackraste ord. Hon svarade Ingenting. 

När det blev höst

Sommaren dröjde sig kvar länge. Ända in i september. Vi har haft tur med vädret, som man brukar säga, när man inte har något annat att säga. 

En morgon var den bara här. Hösten. Oannonserad, men välkommen. Det var dagg på marken och dimma i luften. Det var lite mörkare när man åkte hemifrån och mycket kallare. Så kallt att jag använde mina vantar. 

Och genast känns det i luften att det är en ny tid. En tid med tända ljus och varma filtar. En tid när jag kommer hem, sätter mig på min uteplats med en kopp kaffe och känner in det nya. De nya dofterna och de nya färgerna.

När hösten kom började jag längta efter mustiga grytor och röda viner. Ikväll blir en sådan kväll. Med gryta. Utan vin. 

Frukostpass

Dessa frukostpass. Att jag aldrig vänjer mig... Men det ÄR olidligt att kliva upp 3.30 på morgonen för att steka bacon. Det spelar ingen roll hur många gånger jag gör det, att somna kvällen innanför alltid lika svårt. Stressen över att KANSKE försova sig hänger över mig varje gång. Har dock alltid kommit i tid. Jag borde alltså veta bättre. Men det gör jag inte, så därför fortsätter jag ligga sömnlös till alldeles för sent och vakna innan gryningen alldeles för trött. Mitt huvud bestämmer själv. 

Sommartid är det åtminstone dagsljus när man kliver upp mitt i natten. Imorgon kommer det vara kolsvart. 

Det går över. Det är bara frukoststressen. Igen. Godnatt. 

World War Z

Jag har velat se den länge. Främst för att jag stod på torget i Glasgow samtidigt som den spelades in. Inte för att jag gillar zombies. Eller Brad Pitt. Utan för att jag älskar Skottland. De första scenerna hoppade jag upp och ner som ett barn samtidigt som jag pekade på alla skyltar jag sett i verkligheten eller bilvraken jag stått en meter ifrån. Jag blev starstruck av ett torg. Och rekvisita. Suck.

 Men den VAR bra. Alla scener efter de första också. 

Septembermat

Äntligen! Tomatsoppa med crème fraîche, gräslök och ostgratinerade vitlöksbröd. Höstmiddag!

Kvällsmat

Nu ser det mest ut som avfall. När det är färdigt blir det kvällens middag. Har längtat i flera dagar. Inte efter middag, efter den här soppan.

Bröllopsfotografier

Bröllopsfotografen

Äntligen äntligen får vi hämta våra bröllopsbilder! Ska bli så himla roligt att se dem! Bra dag. 

Roligt på min bekostnad. Varsågoda.

Jag gick ju och gifte mig i somras. Vit klänning, tårta, ring och hela köret. Ni vet.  I samma sväng fick jag nytt efternamn, vilket även betydde att ny legitimation behövdes. Nu är det här. Det senaste eländet man ska behöva dras med i fem år. Fem års hån över dubbelhakorna, den galna stirriga blicken och det sjukligt bleka ansiktet. 

Det förra är dock ännu sämre. Där liknade jag mest en, ursäkta uttrycket, galen crackpundare. 

Före

Efter 

Alla dagar är lika viktiga

Vi pratar ofta om ärr. Att ingen av oss är perfekt eller utan bagage. Vi pratar ofta om lösningar. Hur vi går vidare, hur saker blir bättre. Vi erkänner att vardagen inte svävar på moln och att vår relation inte är felfri. Men vi har det bra. Fantastiskt bra.

Ibland har vi dåliga dagar, som alla andra. Det går alltid över.

Andra dagar kommer jag hem till en nyinköpt blomma på köksbordet med en lapp bredvid.
Jennie, du är vacker, du är smart och det bästa som har hänt mig.
De dagarna är silverkanten. Det är de dagarna vi jobbar för alla andra dagar. Det är de dagarna jag vet att jag älskar honom hela tiden. Alla stunder. Att vi valde rätt som valde varandra.

Det är inte de bra dagarna som gör en relation fantastisk. Det är att vi tar oss igenom de dåliga tillsammans så att vi kan njuta av de andra.

Något nytt, något gammalt och något rött

De där cyklarna på söder som försvann... Kan det vara samma? I så fall är de fortfarande vackra.

Fotograf; Sari Jansson (Glömde be om lov. Men tack ändå!)

Jag försöker få någon slags ordning.Det  mesta ligger efter, känns det som. Rabatten som är fylld av gamla nedklippta buskar ligger och ruttnar bort och jag får ingen riktig ro när saker är i oordning. Fem sopsäckar senare är varenda liten taggig pinne upplockad med öm rygg och såriga fingrar som resultat. 

Förutom rabatten behöver halva mitt liv styras upp. Jag behöver nytt. Min nya man är såklart det bästa det här året bjöd  på. Vårt fantastiska bröllop är höjdpunkten på 2013. Men jag vill ha mer. En gnutta girig, kan man tycka, men jag är så sugen på mer att se fram emot. Ett nytt jobb, kanske? En ny plats? 

Annars planerar jag för en vacker höst med kärlek, vänner, tända ljus och djupröda viner. 

Och är det någon som har något nytt att bjuda på lyssnar jag. Mer än gärna. Efter semester-tristessen smyger sig på.