Nu är jag här. På altanen. Han på bilden är värden. Alkoholen är på kylning och solen steker. Livet är vackert.

Middagen på sylvia blev barhäng på bistro

Observera vattenglaset

Som ett barn på julafton

Jag är som en barnunge. Jag längtar så mycket till Valborg att jag nästan imploderar. Det är på fullt allvar min julafton. Jag älskar att det är soligt men inte varmt, ljust på kvällen men inte för länge, jag älskar att kvällen innefattar eld och att jag får umgås med människor jag älskar på ett förbannat opretentiöst sätt. Att det faktiskt är min enda på länge lediga Valborg gör att det inte är en vanlig lördag. Det är även veckans enda dag som innefattar socialt engagemang. Mitt i en veckas sjukskrivning är det som att vänta på glitter och rockmusik och vackra tatueringar och fina ord samtidigt. Nästintill erotiskt. Exceptionellt!

Helst vill jag åka hem till henne imorgon. Sitta på hennes farstutrapp och vänta på att fredag ska bli lördag. Att klockan ska slå över midnatt och jag kan börja fira. Helst skulle jag vilja ha en tredagars fest. Eller ännu bättre, starta kollektiv och bo i deras lada. Det vore fint. Kanske inte så uppskattat av värdparet, men nu är det fan jag som fantiserar!

Altanen är min utopi. Mitt eldorado. Och just nu har jag inget att sätta emot. Jag dör.

The words I never say

Jag säger ofta vad jag tycker. 

Ibland glömmer jag att säga vad jag känner.

Ni vet. Längst in. 

Det är ord som lycka och kärlek och tårar och förlåtelse och avund och hat och skam.

Det mörkaste mörka och det ljusaste ljusa som sällan syns på ytan men som finns ändå.

Det som handlar om blickarna man ger men orden man aldrig säger.

Det som finns i djupet men aldrig kommer till ytan.

Det ligger på botten. Bubblar. Glittrar.

Och exploderar.

Korvtår

Personligen tycker jag att det lila på foten matchar de svullna tårna. Skönt att man hade målat tånaglarna.

Dagarna som inte går

Det här med att längta efter att vara ledig går över så snart man faktiskt får ledigt. Kanske för att det i just mitt fall inte är semester och uteserveringar och öl och sena ljusa nätter och vackra vänner, utan soffa och dator punkt. Det är inte alls lika poetiskt lockande. Ledighet och ledighet är olika saker. Just den här suger. Fem dagar hemma och jag är i upplösningstillsånd. Tro mig, jag använder kryckorna så lite jag kan för att slippa dem så fort som möjligt men det resulterar bara i en lila jävla fot och tjocka tår. Inte alls något ultimat resultat. 

Jag har spenderat många många timmar på den här soffan nu. En vanlig arbetsdag hade det snart varit sovdags, men med tanke på att jag inte gjort något alls idag är det inte alls något jag ser fram emot. Jag vill ut. Utomhus. Göra något. Se folk. Det ultimata hade varit en filt i parken med ovan nämnda fina vänner. Jag inser att så blir inte fallet. Men imorgon. Imorgon ska jag fan styra upp något vettigare än att lära mig tv-tablån utantill. 

...allting är på låtsas...

…men du är en clown med påmålat leende och en falsk tår i ena ögonvrån. Dina känslor ligger utanpå men inget är på riktigt, det som syns är det du vill visa men det är inte det vi vill åt. Vi bryr oss inte bryr oss inte bryr oss inte…alls… Du är en clown som skrattar för galleriet och snubblar mot betalning. En clown som låtsas som fan men vi vet det, vi vet att du är på låtsas att inget är på riktigt du är fejk...

Å dom ba´; varför e du singel??

Hörrni, det är Valborg snart!

Det blir några dagar i soffan. Jag kommer kalla det för semester. Det känns roligare då. Fötter i högläge och med en stark längtan till lördag, som är Valborg och i min värld bättre än julafton. Jag älskar

Valborg. På riktigt. Mer än rödvin och Sean Connery. Då fattar ni, eller hur? Jag har inte haft en enda ledig 30 april sedan jag var 15. Det är längesedan. Jag hade en helg en gång, men då var jag på akuten. 

I år hade jag bestämt att jag skulle sitta på Camillas altan under lördagen. Himla tur att jag några timmar efter att jag bestämt det faktiskt blev inbjuden också. Sådan är jag...  

Mac. Grymt att streama på. 8 timmars One tree hill i förrgårgår. Skoj hade jag.

 Man blir bara en gnutta hjärndöd.

Jag hade rätt. Jag skulle inte ha cyklat igår. Idag sitter vi på akuten med trasig fot. Så jävla osoft. Det var inte ens värt det. Alldeles för trångt. Nästa gång stannar jag hemma och streamar mera film. Då hade jag kunnat vara i parken och grilla ikväll. Prioritera!

Sunday, bloody Sunday.

Det känns alltid som om jag slösar bort min tid när jag inte lämnar lägenheten. Jag inser att med mördarhostan och nästan-lung-inflammation och det halsonda borde jag stanna hemma. Inte gå ut och dricka vin eller ta cykeln till Mesta. Som jag hade tänkt. Lika bra att vara sjuk när man ändå är ledig. Det lär vara mycket Simpsons på tv idag. Jag och min nya Mac stannar på sängen och umgås. Lär känna varandra. Ibland hatar jag den. När jag inte förstår. Jag ska ta tag i mina apple-kunniga vänner och tvinga dem visa mig. Såhär kan vi ju inte ha det.

Jag vaknade åtta imorse, by the way. Inte normalt.

Bakfylleångesten som inte finns

Det var lite ljusare än alla andra morgnar. Det var alldeles för tidigt, solen lyste i ögonen på henne och att dra täcket över huvudet var inget alternativ, värmen kunde kväva och svettpärlorna glittrade i pannan. Det kände hon utan att se sig i spegeln. Sminket från igår var en del av värmekaoset och den vattenfasta mascaran höll definitivt inte vad den lovade.  Kanske skulle hon ha tvättat bort den redan igår utan att ha skyllt på trötthet. Men det var så, hon var alldeles för jävla trött innan läggdags. Och ibland spelar det ingen roll. Gammalt smink på en solvarm kind är okej. Det är okej.


Hon vaknade av solen i ögonen. Huvudvärken var ett faktum där hon låg på soffan under en blå filt som kliade. Fötterna stack ut för att svalka och hon vägrade öppna ögonen. Var är jag, tänkte hon. Förihelvete, bakfull igen, fortsatte det. Så måste det vara. Huvudvärk, sol i ögonen och desorienterad. Rummet kände hon inte igen och hon undrade var hon var och tänkte snabbt igenom gårdagen. Bakfull? Hur fan då? Hade hon inte åkt direkt hem efter jobbet. Va?? Bakfull..igen...helvete.


Sedan öppnade hon ögonen. Trots huvudvärk och mördande sol. Hon andades ut. Det var ingen jävla bakfylla. Bara vanlig hederlig huvudvärk, sol-i-ögonen-smärta och otvättat ansikte. 


Soffan var min systers och jag mår bra idag. Bara lite vanlig treo-huvudvärk. Jag är okej.


Skönt. Tur. Ingen ångest.

Det här med Mac

Jag trillade dit. Svagt. Jag vet. Nu går vi vidare.

Och jag går och lägger mig nu. Med hosta och lungsmärtor från helvetet ger jag fan upp. Imorgon blir bättre. Alternativen är noll.

Bakvänt för fan

Det irriterar ihjäl mig att bilderna jag skickar från min mobil till bloggen vänder på sig. Fel. Jättestörd är jag av det. Men jag har för mycket begynnande lunginflammation och allvarlig PMS att jag fan inte orkar göra något åt det. Det får vara så.

Helvete.

Personallunch.

På mitt jobb äter vi pannkakstårta till lunch. Med massa grädde. Och glass. Med blåbär och hallon. Vi är jävligt hälsomedvetna på det här stället.

Det är jävligt soligt här.

Man måste kisa. Najs.

Jävligt mysigt.

JÄVLIGT MYSIGT! Man måste säga det med rätt tonfall och eftertryck. Då blir det bra.

Jag är så dålig...

...på att uppdatera min blogg. Det är inte Sandra. Jag fick nyss komplex över det. Därför blir det en bild när maten är slut. Inte som Sandra gjorde, på fulla tallrikar och sol i bakgrunden. Jag är lite sämre. Men okej med det. Vi är på tingsgården by the way. Om någon undrade.

Brygghäng

Är rätt nöjd med att precis ha styrt upp en tidig kväll på Tingsgårdens brygga med ett glas vin. Och det blir tidigt. På riktigt. Det måste bli det. Vår senaste tidiga kväll slutade med vin till klockan fem på morgonen. Den här gången går vi in med öppna ögon och inser hur lätt det är att trilla dit.

Det blir tidigt.

Lovar.

Simpsons stal min tid och vägrade lämna tillbaka den

Jag har en tvättid om tjugo minuter. Och här sitter jag invirad i en handduk med blött hår i en turban. Det verkar inte som om jag har så värst bråttom att få på mig några kläder och ta mig ner i tvättstugan. Fastän jag borde och faktiskt har saker att göra efteråt. Man kan säga att jag blev lätt apatisk framför Simpsons. Jag står för det. De gula gubbarna är grymma.

Borta bra...

Kolla blommorna. Fina. Martha är min farmor. Det var hon som fyllde 90. Då får man 90 rosor. Tydligen.

Det var där jag spenderade helgen. I Karlskrona, med kusiner jag inte träffat på tio år. På riktigt. Jag rör mig sällan så långt söderut. Häruppe har jag knappt någon släkt alls. Jag kan räkna dem på en hand. Så att någon gång var tionde år besöka staden jag föddes i och trängas i en trea med farbröder och fastrar, kusiner och kusinbarn och syskonbarn och tårta och vin gör inte alls ont. Tvärtom. Det var förbannat trevligt. Dessutom är det grym nostalgi att promenera runt på de kullerstensbeklädda gatorna vid kusten och alltid ha håret blåsandes i ögonen. Det var fantastiskt. Faktiskt. Jag har en fin familj. Stor är den också.

Och det var så längesedan jag var där att i år var jag plötsligt gammal nog att slippa sitta vid barnbordet.

 Underligt det där.

Att köpa sig lycka

Jag försöker muta killarna att låta mig spela poker med dem. Jag lovar att laga mat, their choice, om jag bara får vara med och leka. Det kanske fungerar. Vägen till en mans hjärta... Jag försökte dra ihop ett eget spelgäng. Ett med tjejer. Till jag inser att de närvarande inte vet hur man gör. Om jag inte hade gillat att promenera runt i urringade tröjor och ibland klackar hade jag velat vara kille. De har så jävla mycket roligare lekar än vi har. Öl och kort. Det passar mig lite lite bättre än vin och schlager. Jag kan inte. Jag kommer förmodligen få höra att jag generaliserar nu. Jag vet att jag gör det. Det är för att jag poängtera. Jag vet att tjejer kan mer än läppstift och skor. Men jag försöker bara få fram min poäng. Det är roligare att spela bort sina surt förvärvade än att köpa smink för dem. Sådan är jag. Nu väntar jag på menykrav från killarna. Alternativt ett gäng tjejer som kan hold'em.

Road trip

Jag hade en romantisk idé om att sitta på tåget och blogga igår på väg till uppväxtstaden. Att jag skulle sitta och titta ut genom fönstret och se landskapet flyta förbi och lite melankoliskt skriva poesi. Jag åker aldrig tåg. Jag förstår att för er som pendlar och åker tåg hela jävla tiden och hatar sj låter det sinnessjukt. Men i min värld inbillar jag mig att jag tycker det är vackert att åka tåg. Det var det inte. Jag lyssnade på guns'n'roses, läste metro och så var jag framme. Så grymt lurad. Men jag fick träffa Nono, min älskling. Så skit i tåget. Nu är det bilresa med delen av familjen jag aldrig träffar. Min bror, pappa och hans fru. 50 mil framför oss. Jag tog med en bok men fick ångest för att jag glömde stödstrumpor. Det är åldern. Fy fan. Stödstrumpor.

Det är vår juh

Det är solen som väcker mig när den strålar in genom mitt fönster. Jag blir alltid lite förvirrad när det händer, för jag blir genast glad. Det är sol ute... Jag känner inte igen mig själv som en människa som blir glad av att det är sol, jag har aldrig gillat värme. Men de kanske är åldern. Klart som fan det är härligt med sol. Långa dagar, ljusa nätter, det luktar hav från ingenstans och det allmänna samtalsämnet ramlar alltid in på slagsta-glass eller uteservering. Jag gillar fortfarande inte värme. Jag har inte bytt personlighet helt. Men det är trevligt när det är sol. Man blir lite gladare. Lite mer okej med att gympaskorna är trasiga, att man är blöt om strumporna och att man har världslånga arbetspass framför sig. Allt man kan tänka på är i alla fall när uteserveringarna kommer servera dig din första kalla öl. Och jag kan helt ärligt knappt vänta. Det är inte ölen i sig jag desperat saknar, det vore ju lätt alkoholiserat, det är känslan. Ni vet, känslan.

Jag måste köpa en ny vårjacka. Den jag har nu har ett svinstort hål under vänstra armhålan. Ni kan ju kolla nästa gång ni ser mig.

I will survive

Jag somnade inte. Och middagen kom ut. Snart får vi sova.

Cleaning out my closet

Man skulle kunna tro att jag försöker mig på en Amanda Schulman-pose. Hon poserar ofta med ena handen i en underlig ställning. Mest på huvudet. Det är inte för att härmas som jag gör så. Det är för att jag hade ett rivsår på kinden som såg ut som lepra i photo-booth. Man är väl inte mer än en ytlig mänsklig varelse, antar jag.

Jag har en sån där tid i mitt liv nu när jag känner för förändring. Det är nog våren, mest. Jag håller på att göra mig av med ett beroende, men abstinensen är så förbannat påtaglig. Det leder mest till att jag försöker hitta ett substitut, en annan tillfredsställelse, som i sin tur blir till ett nytt beroende. Jag vet inte vilket som är bäst, men jag tror på förändringen. Jag tror på att ömsa skinn, göra något nytt, lämna det gamla bakom sig och vårstäda sitt igendammade liv. Det är bra att slänga. Jag älskar att slänga.

När vi ändå pratar om beroende kan jag ju meddela att jag tamefan röker nästan lika lite som innan jag började. Nästintill ingenting. Utan att ens vilja sluta röka har jag gjort det. Av mig själv. Som alla andra röker jag mest när jag dricker. Andra gånger kan det dröja dagar utan att jag ens tänker på det. Man kan ju tycka att jag borde få en gnutta luktsinne tillbaka vilken dag som helst nu. Om det inte blir så nöjer jag mig med att de månatliga utgifterna sjunkit radikalt. Jag är så förbannat ekonomisk.

Inte.

Jag är en periodare

Ibland, under vissa perioder av mitt liv, lyssnar jag på så mycket musik att det blöder lite i mina öron. De perioderna är de bästa. Jag älskar mina toner, de jag känner igen, tycker om, de som passar mig. Andra gånger är jag så trött i huvudet att jag vill att hela världen ska vara tyst. Då vill jag krypa in i min garderob med the dirt och inse att det är förbannat skönt att jag inte är en knarkande rockstjärna, även om deras lönekonton är betydligt fetare än mina. Ibland kretsar hela mitt liv runt mitt jobb. Då är jag där jämt, kommer aldrig hem, har inga rena strumpor och glömmer bort att äta mat. Veckan därpå tar jag ut så mycket komptimmar att jag glömmer bort adressen till min arbetsplats. Då vill jag vara miljonär och aldrig jobba mer i hela mitt liv.

Jag är en periodare. Svart eller vitt. Inga gråzoner och här pekar vi med hela handen. Nog för att jag ä jävligt flexibel och helt okej med att vara problemlösare, men när jag gör något går jag in för det helhjärtat. Oavsett om det handlar om att jobba med det där nya projektet 25 timmar per dygn eller omjag bestämt mig för att vara svinlat.

Så fungerar jag. Jojomen. Idag är en dag när jag går in helhjärtat för att hata de platta skorna jag sprang runt i igår. Det gör svinont i både fötter, vader och knän idag.

Jag hatar från djupet av mitt hjärta.

Så mycket.

Allt jag rör vid blir till fan

Inget går riktigt som jag vill idag. Inget. Det ger mig huvudvärk. När jag vaknade ösregnade det (vilket jag brukar älska men det är inte svinskoj att vara plaskblöt på jobbet), sedan blev riset överkokt och en sås brände fast i kastrullen. Jobbigt att skura. Och så har jag ont i en äggstock. Marielle tror det är barnalängtan... Jag är övertygad om att det bara är en dag som sakta men säkert går åt helvete. Nyss försökte jag städa. Det slutade med spagetti på hela golvet. Nu är jag hemma. Och mina fötter kliar så jag tror jag har skabb. Det är en SÅN dag idag. Fy.

Jag bara tänkte lite

Det är mycket nu. Så mycket att jag inte vet var jag ska börja. Vissa dagar glömmer jag till och med ATT jag ska göra något och så får jag lösa det under tiden. Vilket i och för sig aldrig är något problem. Jag funkar bättre så, när jag måste improvisera. Och lösa. Det är inga stora grejer. Men fortfarande saker som måste göras. Och tänkas på. Och beslutas om. Men så är det väl för alla antar jag. Jag hoppas innerligt att det finns fler vars liv inte flyter på som en vårflod. Det skulle kännas för jävla ensamt. Men snart är det vin på plaststolar. Och ljusa nätter och vackra vänner. Och då gör det inte så mycket att alla dagar inte är bekymmersfria.

De är så vackra mina vänner

Han kallar det för terrorbalans. Det faktum att vi har osmickrande bilder av varandra som man inte vill ska läcka ut. Terrorbalans. Jag inser att de, mina vänner, har fler sådana bilder av mig än jag har av dem och den insikten gör mig nervös. Balansen väger liksom över på deras sida.

Jag sitter i en soffa med en öl i handen. Den är mer ljummen än kall eftersom jag inte orkade ställa in den i kylen. Det sitter människor i små grupper i ett vardagsrum som har röda väggar och likadana gardiner. Någon styr musiken och nivån på samtalen är olika men de känner alla varandra och stämningen är bra. På varsin sida om mig sitter mina äldsta vänner. De som känt mig längst. De jag delar mest minnen med. De som har flest bildbevis. Desperat ser jag på dem, med min mobilkamera i ena handen. Jag är fan beredd. Så fort de gör en osmickrande min är jag redo att fånga den på bild. Inte för att vara elak, jag älskar dem, utan för att jämna ut den förbannade terrorbalansen. Det är ingen balans om man inte ligger lika. Då är det bara två stycken som sitter inne på grymt utpressningsmaterial mot den tredje. Jag fick två fina bilder. En på varje person. Jag är nöjd. Och jag har tagit ett steg närmare dem, jag ligger inte lika långt efter. Det är bra nu.

Kniven mot strupen

Vilket skit. Fy. Fan. Har aldrig någonsin tidigare sett eländet för att den där Alex verkar helt jävla sinnessjuk. Och jag hade så förbannat rätt. Vilken dum människa har släppt in honom i tv-rutan? Jag vill ringa och hota den personen lite. Alex går ju bananas på människor som inte ens säger emot och han skriker som om han vore Ramsay över en slak biff som han föredrar att jämföra med en penis om och om igen av någon anledning. Jag skäms. Han är ju för i helvete inte klok. Jag kan inte ens se klart programmet. Jag fattar inte grejen. Snacka om storhetsvansinne. Hittade dom verkligen ingen annan kock som ville ställa upp? Han måste fan ha varit deras enda alternativ. Vilken kille. Jag blir alldeles andfådd.

( Stackars mig som måste vara anti alla andra för att må bättre själv...)