Harumenseller?

00:03. Tack å amen för att dagen äntligen tog slut. Den var vidrig. Vaknade på dåligt humör och det gör mig galet irriterad. Att jag inte bestämmer över mig själv. Med jämna mellanrum försökte jag lura mig själv att vara glad. Det fungerade till och med en stund när jag läste argalappen.se. Skojig sida full av skojiga människor och lappar som jag önskar att jag hade skrivit själv. Imorgon (idag) blir det bättre. Så är det. Bestämt klappat och klart. 

Ett tag irriterade jag mig på saker som inte ens hade hänt. Tänkte på sambon som brukar fråga harumenseller? när jag är sur och inte alls har mens. Det gjorde mig ännu mer irriterad. Stackarn. Oskyldig och allt. Sedan retade jag upp mig över att jag inte orkade gå på stan och köpa byxor, gå och hämta ett paket på posten och att det bara fanns tre cigaretter kvar i paketet fast jag inte ens röker speciellt mycket. Jag glömde värma ärtorna till maten och åt dem kalla fast jag inte var tvungen. Jag blev blöt om rumpan när jag satte mig på en uppochnervänd läskback på jobbet. Och jag fick en fettfläck på tröjan. Ni vet. Världskatastrofer.

Som tur var förutsåg jag eländet och gick hem till mamma i morse. Söta mamma. Det är alltid roligare att må dåligt hemma hos henne än ensam. Hon är bra på att lösa upp ångestknutar i magar som mår illa. 

Nu ska jag sova bort det dåliga som är kvar. Och vakna glad och pigg och fräsch och kvittra som en jävla pippifågel hela vägen till jobbet. 

Gonattdå

Det bor stökflugor i mitt hus

När jag var liten brukade jag städa saker under sängen. Alltså, skyffla undan allt som inte behövde synas för att resten av rummet skulle se fint ut. Och det gjorde det ganska ofta. När vi flyttade från den lägenheten hittades år av damm och gamla trosor i ett hörn bakom sängen.

Det var längesedan, det där. Jag tycker om att ha det rent och prydligt och iordning. Utan fusk. Jag tycker om att städa ofta och jag tycker om att alla saker har en egen plats och att de står kvar där jag lämnat dom. Jag tycker om rena linjer och symmetri. Sådan är jag idag. Men jag är inte ensam längre. Och mannen jag lever med tycker inte alls som jag. För honom är det inte alls lika noga och vi måste kompromissa. Någonstans mellan dammsugaren och städskåpet måste jag lära mig se bort. Låta dammet vara okej. Strunta i disken idag och ta den imorgon istället. Jag städar badrummet varje gång jag duschar. Torkar ur handfatet och skrubbar toalettstolen med medel. För att det känns bättre då. För att mannen ska slippa se att jag är ett freak. Jag vet att han vet det redan. Han suckar ofta över att jag MÅSTE diska på en gång, torka av spisen eller plocka upp strumpor från golvet. Jag tycker om när det luktar AJAX. När ingenting finns kvar att städa. Han viker inte ens ihop sina tröjor innan de åker ner i byrån. Olika. Jomenjagvet. (Jag älskar honom och hans trasiga jeans och whateverattityd)

Numera har jag släppt litegrann på galenskapen. Det står en flaska hudlotion på vardagsrumsbordet. Där hör den inte alls hemma. (Inte pennan eller nagelfilen heller) Och det sticker i mina ögon varje gång jag tittar på den. Men jag låter den stå kvar. Som terapi.

Stökigt?

Om att må bra när andra gråter

En gång skrev jag ett inlägg om September angående en frisyr hon hade på en specifik bild. Ja, det var något drygt och jag drev med hennes hår. Något inte alls för grovt. Faktiskt. På det fick jag en kommentar som berättade för mig att "stackars dig som måste trycka ner andra människor för att själv må bra." Och jag tänkte på det där. Befängt. Sådan är jag inte överhuvudtaget. Möjligtvis hade jag vid tillfället ovanligt dålig humor, för jag tyckte nog egentligen jag var skojig. Men jag skrev definitivt inte att hon hade skojigt hår för att jag trodde att September skulle läsa det, må sämre och i förlängningen få mig att må bättre. Men alla har rätt till sin egen åsikt, så även den (såklart) anonyma kommentarslämnaren. Men jag tänker på vad han/hon skrev ändå. För många fungerar ju sådär. Och det hjälper mig ofta i min vardag när jag möter människor som har problem med sin attityd. Fan. Han/hon beter sig faktiskt bara sådär för att må bättre när andra mår sämre. Och beteendet är absolut inte okej. Men det är lite lättare att stå ut med och förstå människor i min och andras omgivning när man vet varför de gör som de gör.

Så, tack för kommentaren. Och påminnelsen. Tack.

I enlighet med gårdagens önskemål från sambon står nu middagen på bordet. Redo för hans hemkomst.

Smaklig spis!

Save The Date

Underbara man!

Honom tar vi! 

Facebook the Weddingplanner

Med jämna mellanrum tröttnar jag ordentligt på Facebook och det ointressanta med sidan. Att det är muffins och landskap och småbarn och kantareller så långt ögat når. Överallt. Men oftast inser jag det fenomenala med att ha en direktlinje till ALLA man känner. Och de dem känner. Och deras vänner. And so on. Jag har efterlyst både gitarrister till mitt bröllop, floristtips och högtalare med strålande resultat. Man känner ALLTID någon som känner NÅGON. Facebook underlättar min bröllopshysteri något enormt. Ljuvligt. Mest är jag nöjd över att vi håller det enkelt. Med våra närmaste och utan klädkod, jag vill ha det avslappnat utan stela kragar och illasittande skor. Om inte min blivande man vore så lång skulle jag gifta mig barfota... Det kanske jag gör ändå, förresten. Det vore härligt.

Sambon har en relativt nygift kollega som kommer med tips också. Män emellan. Ni vet. Idag var han intelligent. Kille med koll. Han sade att det är lika bra att låta bruden bestämma allt. Det blir lugnast (bäst) så. Verkligen. Allt jag vill att M gör är att nicka. Och tycka ibland. Och låta mig göra resten. :)

...som att titta på fina bilder...

Tänka om tänka rätt

Alla jobb är tråkiga ibland, så är det väl? Ibland tröttnar man på rutinerna, tiderna, arbetskamraterna, chefen eller vad det nu än må vara. Jag har alltid älskat mitt yrke. Min bransch. Att vara kock och få laga mat hela dagarna är ju nästan som att få betalt för en hobby. Det ÄR stressigt, till och med väldigt stressigt. Långa dagar, varierande scheman som kräver hög flexibilitet, högt tempo och mycket värkande kroppsdelar. Nästan alltid är det värt det. Några gånger har jag gråtit av frustration. Men inte många. Och dagen efter är en ny dag och man börjar om igen. Dagen efter är det bra igen. Så har det varit i alla år. För jag älskar mitt yrke. Och branschen. Och människorna som vistas i den.

Att jag håller på att krascha förstår jag nu. Jag kommer inte klara av det här. Kroppen säger ifrån även om jag inte förstår hur jag ska passa in i en annan miljö än den här. Om några år måste jag ändå göra något annat, så det är väl lika bra att inse nu, att det inte är någon dum idé att fundera på en annan framtid än den jag trodde var klar.

Nästa steg är att förstå att jag Kan annat än det här.

Dags att bestämma själv.

Pepp!

KBK

Imorgon jobbar jag första dagen efter mer än fyra månader hemma. Fruktansvärt fort har det gått. Men det gör väl det, tiden. När man har roligt. Man skulle ju kunna tycka att vi kunde ha lagt bröllopsplaneringen lite tidigare, det hade fyllt mina sjukdagar fantastiskt. Men nu blev det inte så. Nu blir det arbetsrehabilitering och giftermålsplaner parallellt. Spännande. Ska det bli.

• Datum/tid check!
• Vigselförrättare- check!
• Fotograf- check!
• Inbjudningskort- check!

Bara resten kvar och herregud vad det snurrar. Sångerska finns, men inget komp. Om jag hittar komp fattas förstärkare och mick. Inspobilder av klänning finns, men var man letar är ett mysterium. Blommor. Är ju fina. Men vad man ska ha har jag inte full koll på. Hur klarade sig folk utan google? Gifte de sig aldrig innan internet? Musik? Trubadur, dj, mat, tårta, ring, skor, smink, hår....jag andas, sover, lever bröllop nu. Från det att jag vaknar till jag lägger mig. 

Imorgon tar vi paus. Och jobbar istället. Det är så längesedan att jag nog glömt hur man gör. Men det behövs. För att jag inte ska bli sinnessjuk. Vi testar.

Och kör.

Bridezilla

Även om han friade för ganska längesedan, till och med väldigt tidigt i vårt förhållande, bestämde vi datum för bröllopet nu. Bara för ett par veckor sedan. Sex månader är ju inga problem, tänkte jag och sydde upp en bröllopsklänning i huvudet. När jag sedan började googla tips och råd hittade jag galna planeringskalendrar som tyckte jag lika gärna kunde ta ut skilsmässa redan nu om jag inte redan var minst halvklar med bröllopsplaneringen ett halvår innan Dagen D. Jag fattar grejen. Det ÄR mycket att tänka på. Och så beror det ju på hur mycket tid man kan lägga per vecka på planering. Men jag ser inga oöverkomliga problem som inte skulle gå att lösa så snabbt som vi behöver.

Han skrattar ofta när jag kommer med idéer och förslag. Lite galen är jag nog, tycker han. Jag pratar om småsaker som matchande detaljer i vår klädsel och hur många marsipanrosor det borde finnas på tårtan. Han säger att han vill ha ett fint bröllop. Vi är olika så. Männen från Mars och Kvinnorna från Venus.

Vi planerar inte ett storslaget bröllop med silverbestick och vita linnedukar. Vi vill ha det enkelt och rakt och fint och med bara de människor som står oss närmast. För visst är det väl så att även om tårtan skulle välta från bordet så är väl det viktigaste att vi är där båda två och att komma ihåg att säga Ja?

När jag blev en klyscha

Det kommer ju bli en bröllopsblogg. Det förstår ni va? Det är nu jag förvandlas till vad jag aldrig trodde att jag skulle bli. Det är nu det blir nischade inlägg och bilder på klänningar och binderier. Eller vad det nu är man har när det vankas bröllop. Jag är redan vilse i djungeln och jag ser ett litet litet magsår bildas. Men giftermål blir det. Och någonstans måste jag ju ändå reda ut begreppen. Det blir här. 28 juli återgår jag till att vara vanliga jag. Fast någons fru. Vi ses igen då. Hej!