Do the Duckface

Nä, det kanske inte är min grej. Det känns som om jag gör det fel. Det är okej, det finns så många andra som vet exakt hur det går till. 

Jag har en lite-sjuk-tycker-synd-om-mig-dag. Ledig dag imorgon och skulle vilja göra mer av kvällen, men ibland, nä, oftast, är det förbannat skönt att vara hemma, pyssla och hänga i soffan. Tvätten är vikt och smågrejer undanplockade. Jag älskar ordning och reda. Jag går fan igång på pedanteri. Dock gäller kompromissande som gift. Två tycker olika. Gilla läget, vara okej med lite stök. Har blivit ganska bra på det.

 

Kör en serieraid under en filt. Alvedonsvettas ut febern. Snorar lite. Sväljer taggtråd. 

Suck.

 Åh, vad det är synd om mig. 

 

Juni, I'm in love!

Det är söndag, sol och fantastiskt! Promenad, glass, klänningsshopping och picknicklunch i parken på en filt bredvid Sandra och Joseph som råkade vara på plats. Dessa lediga dagar är guld! Semester nu, tack! 

I kroppen hans

Jag läser Kristian Gidlunds "I kroppen min- Vägsjäl". Inte så mycket för att läsa om hans resa mot början av slutet, utan för att hans ord berör mig. Han skriver så vackert att huden knottrar sig på mina armar och mitt huvud inspireras att hitta nya sätt att uttrycka sig på. Jag reflekterar inte så mycket över VAD han skriver, även om det är viktigt, utan HUR han skriver det. Jag tycker om hans sätt att använda orden. Hans meningar är som melodier och jag sjunger en stund för mig själv i takt med raderna, sidorna och kapitlen. Han hade talang. Nej, känsla. Ända till slutet, när kroppen slutade samarbeta, fortsatte hans hjärta och hjärna att leverera.

Jag avundas hans ord och genast vill jag ge mig själv en örfil och banna mig själv som avundas någon som dog alldeles för ung. Jag antar att det korrekta vore att vara tacksam för det jag har, att jag får fortsätta leva när han inte fick det. Men visst är det en stor bedrift, det han gjorde med slutet av sitt levande liv? Han berörde människor. Han såg till att synas. Han gav inte upp sin röst och han använde sin sista tid till att göra något han älskade. Att skriva.



Jag avundas det. Kraften han hade. Känslan han förmedlade. Och orden han präntade som musik.

Och jag önskar att han hade fått ge oss fler ord. Mitt huvud behöver ord som hans.

Som vi har längtat efter dig!

Vår nyaste ögonsten, familjens senaste lilla skatt, gränslös, villkorslös och evig kärlek! Herregud vad jag längtar efter att få träffa honom. Jag är redan djupt förälskad. Mosters hjärta! 

Välkommen ut, älskade unge! 

"Det går över till du gifter dig..."

...brukade min mormor säga. Kanske mamma också, jag vet inte. Men jag minns det där. Säkert sade alla andras vuxna så också, men det sitter i fortfarande. Slog jag mig på knät skulle det gå över när jag gifte mig, drog min syster mig i håret skulle det också sluta göra ont då och blev jag snuvig med en släng av magflunsa borde den också ha gått över lagom till vigseln. Man kan ju tycka att det där skulle ha skrämt vettet ur ett småbarn. Ha ONT. SÅ länge! Inser de vuxna hur långt bort "till du gifter dig" är när man är liten? Förstår de att en 25åring är jättevuxen och lastgammal och att fylla fem fingrar gammal är ens nästa livsmål och tio fingrar en evighet bort? Vem orkar torka snor till man blir GIFT då?? Kanske sade de så för att trösta, men jag måste säga att det var verkligen inte speciellt pedagogiskt.

Idag är jag nästan trettio år gammal/ung. Tre fulla händer. Gift är jag också. Och jag inser att de ljög. De vuxna. Det onda gick över mycket, mycket fortare än så. De uttryckte sig lite luddigt. JAg trodde att det liksom skulle HJÄLPA att gifta sig, men själva äktenskapet läker ju inte några smärtor. De vilseledde oss. Även om kärleken må övervinna mycket är man aldrig så sårbar som när man lägger sitt hjärta på utsidan, man är aldrig så lättåtkomlig som när man älskar en annan människa så mycket att hans/hennes välmående är viktigare än ditt eget. Tvärtom är alla smärtor dubbla. (Precis som alla glädjeämnen, såklart) Så möjligen har den klämda tummen hunnit bli bättre när man gifter sig, men alla andra känslor kommer vara mångfalt fördubblade.

(Min mormor sade även att det kom kineser upp ur vår sandlåda om natten, möjligen en aning påhittat, så jag vet inte om man borde ta så allvarligt på alt de säger, de vuxna.)

Behöver pepp!

Jag har en sådan där humördal. När egentligen ingenting är fel men allting känns åt helvete. En förbannat trist dag, helt enkelt. Jag skulle kunna gråta, skälla, krypa ihop i ett hörn eller stirra apatiskt i ett hörn utan att veta varför. Så otroligt frustrerande. Jag försöker lyfta mig själv, tvingar mig att le för att jag tror det lurar hjärnan, men det fungerar inte riktigt. Jag hoppas att det går över av sig själv över natten. Orkar inte med mig själv såhär. Förmodligen ingen annan heller.

När bilderna får tala för mig

En gång var mitt huvud fyllt av ord som ville ut. Nu är det bara en massa lösryckta bokstäver som flyter runt utan mål och mening. Jag får inte riktigt ihop det. Det kan vara inspirationen som tryter. Eller så har alla vokaler och konsonanter tryckt undan hjärnan och gjort den obrukbar. Man kan aldrig riktigt veta med bokstäver på vift. De gör lite som de vill. Kommer och går efter eget huvud. Lämnar mig med en frågande blick och axlar som höjs och sänks en aning uppgivet. Jag vill ju. Vad sjutton, jag vill ju skriva. Men det kommer bara bilder och allt det där estetiska som trängs någonstans i magtrakten förvandlas till fotografier på min vägg, nya tavlor och dekorationer på det svarta bordet vid soffan.

En annan dag kanske orden kommer. Jag jobbar på det. Lockar med sockerbitar och glittrande presenter. Men under tiden får det bli bilder.

De säger ju mer än tusen ord.