Im a bit like MacGyver, honey.

Jag har inte alltid råkoll på läget. Jag önskar att jag hade det, men så är inte fallet. Jag gillar att ha koll. Jag mår lite lite bättre då. Men som sagt...ibland snurrar det mer än vanligt och jag tappar både huvud och varje litet spår av logik. Det brukar återkomma efter en kaffe och en cigg och så kör vi igen. Man behöver liksom bara trycka på reset-knappen och starta om. Så funkar jag. Jag gillar att jag har koll på att jag inte har koll. Det ger mig ett försprång när tåget spårar ur. Jag vet i alla fall hur fan jag kommer tillbaka igen. Och jag löser det. Varje gång. Även om det krävs improvisation, silvertejp och MacGyver-knep.

Its a tattoo baby

Äntligen. Ny tatuering imorgon. Vad fin jag ska bli! Jag tänker inte låtsas som om jag inte är svinrädd. Det kommer göra så jävla ont. De säger att man glömmer efter varje gång, men inte jag. Jag kommer minsann ihåg hur förbannat ont det gjorde förra gången och gången innan det och gången innan det och jag inbillar mig inte att det kommer vara enklare imorgon. Snarare tvärtom. Planen var att vara full under tiden. Planen sprack när jag kom på att jag ska jobba efteråt. Så nu behöver jag en smidig tatuering som inte svullnar och gör ont för jag behöver armen hela dagen på jobbet. Håll tummarna för det är ni snälla. Jag kommer behöva det. Ok?

Och jag tänkte nog inte alls

...och jag tänkte att det var väl inte alls så vi hade tänkt oss att det skulle bli eller tänkte vi alls? Famlade vi i mörkret eller var vi nöjda med att stå där, i varsitt hörn av garderoben och stå så nära att vi kände varandras andedräkt? Hade vi gått vilse eller var det så det skulle vara, att vi skulle gå där, nära nära utan att hitta ut hitta hem hitta rätt? Var det något som brändes eller var det så det skulle vara när dina fingertoppar mötte mina och var det tårar som glittrade i din ena ögonvrå när du såg på mig eller var det bara en skymt av lycka? Var det en skugga som drog över ditt ansikte eller kan man kalla det leende? Och jag tänkte att jag visste inte. Var det så vi hade tänkt oss, eller hade vi tänkt alls? Och jag tänkte att det kanske var så det skulle vara...alldeles alldeles fel men för oss blev det rätt och då spelade det ingen roll.

Du ljuger du förlorar jag vinner igen

...och i det du kallar sanning ser jag alla dina lögner och jag mår illa mår illa det vänder sig i magen men du fortsätter att le för du tror att det du säger är det jag kommer höra du har fel. Jag har öra för musik och dina ord de klingar falskt varenda ton är felplacerad och det finns ingen melodi. Du kallar det ballad och du tror att jag ska smälta du har fel. Din musik är inte min det blir aldrig en duett du får vara ensam och ensam för en lögnare slutar ofta så och sången du vill sjunga har inga egna ord och musiken musiken den har vi alla hört förut. Försök igen, du förlorar.

Så mycket bättre

Det är så mycket bättre så mycket bättre när vi dansar, när du ler, när det glittrar när vi svävar hur kunde vi inte se inte höra varfan gick det fel? Det är så mycket bättre när vi synkade andas, när våra hjärtan slår i takt när våran svett rinner över samma kroppsdel, när vi rör oss åt samma håll. Det är så mycket bättre när vi inte pratar när vi inte försöker när vi inte anstränger oss när det bara...blir... När vi låter musiken spela sig själv, när tonerna vi sjunger kommer spontant när rörelserna vi gör är en nyuppfunnen dans. Det är så mycket bättre när alla andra är någon annanstans, när staden är tyst när hela världen står utanför och innanför står bara...vi. Tillsammans ensamma tysta närmare leende troende hoppfulla och älskande...då är det så jävla mycket bättre.

Ica-skadad.

På väg hem från jobbet gick jag in på affären. När jag vandrade runt bland gångarna med min fula plastkorg på armen knåpade jag ihop ett litet bogginlägg i huvudet. När jag kom hem läste jag Sandras blogg och jag skrattade lite åt mig själv, åt oss. Att jag tänkte EXAKT samma sak som hon. Just idag. Hur stor är chansen? Hur sorgliga är vi?

Hon skrev om den skämmiga varukorgen...och om att väga upp med att köpa saffran för att det är pinsamt med toapapper. Jag gjorde likadant. Inte för att jag köpte toapapper eller tycker att det är pinsamt. Däremot har jag ett uppenbart kromosomfel som gör att jag tycker att det är skämmigt att köpa få varor. För lite pengar. Jag måste köpa mer. Egentligen gick jag dit för att köpa bananer. Bara bananer. För att jag var sugen på det. Jag kom ut med bananer, apelsinjuice, nyponsoppa, morotsjuice och aftonbladet med tillhörande kokbok. Det var en fin korg. En korg man kan visa upp. En korg med nyttigt innehåll och vuxenpoäng i form av kvällstidning och bilaga. Alldeles sant är att jag blev sugen som fan på chips så fort jag kom hem. Men Ica-skadad som jag är smuttar jag glatt på ett glas morotsjuice istället. Man får väl skylla sig själv.

Å andra sidan är jag glad att jag inte har större problem än så. Jag kan leva med det.

Han som borrar hål i mitt huvud

Jag ser en liten pojke som springer på korta, snabba ben några meter bakom en man. Några tårar verkar ha torkat in på hans rosiga kinder och fingrarna är röda av kylan. Pappa, pappa, ropar han, utan att mannen verkar lyssna. Pojken stannar upp, lite andfådd och stoppar kalla fingrar i sina fickor. Pappaaa, ropar han igen. Lite högre. Mannen stannar upp, vänder sig om och stirrar bistert på pojken som förläget stirrar ner i marken. Kom nu, vad fan lyssnar du inte för?? Du lyssnar för i helvete aldrig. Förbannade, jävla unge. Ord en femåring inte borde höra eller kunna ekar mot mina trumhinnor och jag ser hur pojken skäms. Fast det är pappan som borde göra det. Jag har så svårt att förstå hur sådana människor fungerar. Hur de kan se på sina barns ansikten utan att det bränner hål i deras hjärtan när de beter sig som svin mot dem. Helst vill jag springa genom parken och ta med mig pojken hem. Men det kan man väl inte antar jag... Det är säkert mot lagen. Fast det borde å andra sidan sådana pappor också vara.

We´re only in it for the drugs

Vi låtsas leva i väntan på livet. Vi lever för topparna, för tripparna, för höjderna, festerna och skratten. Att uppskatta det däremellan glöms bort. Vi glömmer att det är under tiden livet försvinner och vi undrar hur det gick så fort, vad vi missade, hur vi kunde glömma, blunda, bli blinda, bli gamla och dö. Vi glömde att det är vardagen som räknas, att man kan hitta stjärndamm i de små sakerna och att det är i tårarna vi kommer ihåg att vara tacksamma för de stunder vi får skratta.

Så vi låtsas….låtsas leva i väntan på livet. We´re only in it for the drugs, för topparna, för tripparna och höjderna.

Vilken jävla lek vi leker

-Vad fan är det för jävla lek du leker?

Hon tittade på honom. Hon förstod inte. Vad menade han? Hon levde. Gjorde hon fel? Fanns det ett fel sätt att göra det på? Hon hade lärt sig att det var såhär det fungerade och hon anpassade sig efter det. Hon skapade sina egna förutsättningar I någon annans värld. Men han såg arg ut. Hans kinder hade blossat upp och fått den där röda färgen han alltid fick när han var arg. Så säkert ansåg han att det hon gjorde var fel. Men att gå från famn till famn var hennes val och det var hennes liv och hon lovade aldrig någon att stanna. Hon gav aldrig löften hon inte kunde hålla. Hon förstod faktiskt inte alls.

-Du kan inte hålla på och leka med människor såhär! Det är personer med känslor vi pratar om. Och du leker med dom som om det vore dina dockor. Du kan fan inte göra så!

Han slog näven hårt I väggen och hon ryggade tillbaka lite. Dockor? Inte hade hon väl behandlat någon så? Inte lekte hon med människors känslor heller… Hon var alltid ärlig, sade att hon var ute efter en natts värme och inget mer och om de kom tillbaka för mer gjorde hon alltid klart för dem att det inte var några känslor inblandade. De fick fan skylla sig själva om de kände sig lurade trots det. Det var då inte hennes fel att de inte klarade av det. Hon visste alltid vad hon skulle göra för att få sin vilja fram, vilka blickar som fick dem att lyssna, vilka ord som smekte deras ego bäst. Men hon ljög aldrig. Det ingick inte. Hon hade sina egna regler I spelet som männen skapat och de kunde inte hantera det. Det var inte hennes fel att männen inte kunde vinna sitt eget spel. Han drog fingrarna genom sitt hår och gick runt I en ring som en orolig hund. Han suckade.

-Förihelvete…förihelvete…

Hon närmade sig honom, tog hans hand, såg honom I ögonen och log.

-Raring, det är inte min lek. Det är din. Jag bestämmer bara reglerna

Jag gillar inte att folk tror sig veta vem jag är

Jag gillar inte att folk kommer tro att jag faktiskt tänker såhär. Jag gör inte det. Jag tyckte bara det var en jävligt skön bild. Ibland är det så enkelt.

Fredagshets

Jag gillar att det inte känns som att det är fredag. Att det inte spelar någon roll, menar jag. Ni vet när man måste hitta på något bara för att, när man måste gå ut, köpa vin, hyra film, poppa popcorn, krypa upp i soffan, fredagsmysa, fredagsspy, fredagshetsas bara för att. Jag gillar att sådant inte är viktigt längre. Att man kan välja vad man vill göra och att man kan göra det på vilken jävla dag som helst. Spontana kvällar är bättre än påtvingade fredagar. Ikväll lägger jag mig tidigt. Säkert om en timma. Det är CSI på tv. Som alla andra dagar och det sätter jag på när jag kryper ner i sängen. Då känns det ännu mer som vardag och det är skönt. Jag är inte speciellt sugen på utgång. Eller vin. Det drack jag igår. Och det räcker tack så mycket. Idag nöjer vi oss med att ta hand om de snygga men ack så trasiga resterna av mig själv. Men det är också okej. För igår var en torsdagkväll som inte var påtvingad och det var trevligt och vännerna var där och fredagsmyset körde jag min egen variant på efteråt. Jag är nöjd så. Jävligt nöjd.

Om jag hade en bild skulle jag visa er hur fin jag är i handduksturban.

Kärlek.

Såhär dagen efter och ekonomiångesten

Det här med att göra av med pengar har alltid varit lite av en passion hos mig. Jag är självutnämnd expert i sakfrågan. Att jag faktiskt inte äger någonting eller någonsin intresserat mig för shopping i form av skor, smink och kläder gör det hela lite intressant. Var fan tar pengarna vägen?? Jag har ingenting att visa upp för pengarna som rinner mellan fingrarna på mig. Absolut ingenting. Känns ganska bra. Jag köper drakar utan funktion bara för att de är fina att ha, jag dricker vin på krogen och äter ute för att det är gott, jag åker taxi på nätterna veckan efter löning och springer till frisören för att färga något jag kunde gjort hemma för en tiondel av priset. Jag köper inte mycket. Men jag lever fan dyrt. Jag behöver gifta mig rikt. Eventuella intressenter kan anmäla sig i kommentarsfältet. Tack.

På onsdag bränner jag lite pengar på en tatuering också. Bara för att... Budgetering är inte alls min grej. Så jävla tråkigt.

Förresten är jag lite bakfull idag. Det kostade nog lite igår också...

...

...ja, jag stal bilden från syrrans blogg...

Det här med handboll...

Hörrni...om jag någonsin hade brytt mig om det här med handboll hade jag absolut lagt mina pengar på det där bosniska laget som Guif mötte häromveckan. Inte för att de är bra, för de förlorade, utan för att jag gillar yta. Alltså den där killen som spelar i laget. Sådan är jag. Alla about utseende. För egentligen kunde ingen engelska. Utom en möjligen...och de som försökte men misslyckades. En snubbe lyckades i alla fall få fram att han ville att jag skulle fixa fram en hora åt honom. Jag sade att butiken är stängd på söndagar i brist på kontakter. (Om någon känner en glädjeflicka går det bra att meddela mig så jag vet till nästa gång jag blir förmedlare).

I ett svagt ögonblick övervägde jag att följa med Guif till Bosnien för returen, men ångrade mig när jag insåg att man kan tas för en galen stalker då. I nästa ögonblick kom jag på att jag har ett jobb att sköta också. Så. Jävla. Dåligt.

Vilken tur att jag inte kan något om handboll. Det är så mycket enklare att fokusera på spelarna då. Smart tjej.

Jag nojar inte, det bara är så... Jag läser dig som en öppen bok.

Jag är så jävla trött på att noja. Bara så. Jag är så jävla trött på att inte ha koll på de jag borde ha koll på och ena sekunden stå stadigt för att andra få fötterna undansparkade. Svintrött på det är jag! Det är bra så. Och jag tänker inte utveckla. Jag tänker inte säga B för att jag sade A. Det var bara det. Jag hade inget mer nu. Tack då!

Vackra vackra människor!

En roadtrip med underbar chaufför räddade kvällen och botade baksmällan. Kvällen blev bättre än dagen och spontana utflykter är fantastiska. Intelligent konversation är så grymt uppskattat och sällskapet var efterlängtat. Med en lång vecka framför mig behövdes det sociala så man kommer ihåg att man har annat än jobb. Värt.

Jag har så jävla bra smak. Har valt fabulösiska vänner! Så du vet... :D

Underbara, älskade

Jag fasar för bildbevisen från igår. Han som håller på dom sitter på en fet utpressningsmöjlighet. Han gör så med jämna mellanrum. Tar fruktansvärda kort, lägger aldrig ut dom någonstans och så sitter han där och väntar på det perfekta tillfället att hugga en i ryggen. Jag är inte helt okej med det. Men å andra sidan kan det vara bra att kvällen fotades för jag kommer fan inte ihåg mycket av den. Mer än att jag hade roligare än på länge. Planen att gå ut ikväll också har jag dumpat. Jag har sovit hela dagen istället. På riktigt. Blev väckt klockan sex. Bra tid att kliva upp på kan man tycka. Det måste jag göra om.

...och det ryktas att jag måste köpa klänning. En lila... Nu måste väl ändå helvetet ha frusit till is...

Hur vi kom hem är lite oklart men jag kommer ihåg att jag försökte pruta i taxin efter att någon annan redan hade betalat. Vad som hände efteråt är också dimmigt men jag kommer ihåg skratten. Och att det dansades på vardagsrumsgolvet. Jag nöjer mig så. Mer behöver jag inte komma ihåg. Gjorde jag bort mig vill jag inte veta det i alla fall. Tack så mycket!

Jävla nolla

Asså ni bryr er för lite. Noll kommentarer. Noll. Så jävla B. Ville bara säga det. Och att jag är hemma nu och tänkte duscha för första gången sedan Dackefejden.

Godmorgon

Jag vill bara säga att jag är vaken och frukosten är serverad. Häpp!

Flåt...

Sandra har lärt mig hur man lägger upp bilder från Photo Booth på en Mac. Fan vad jag missbrukar. Era stackare.

Förbannade flockdjur

Jag väljer rätt allt oftare och jag klappar mig själv på axeln. Mina val speglar min insida och det känns ganska kontrollerat. Lugnare. Mer koll på läget. Fattar ni hur jävla skönt det är att inte vara tonåring längre?  
Hur skönt det är att ha kontroll på sitt eget liv och inse att problem är oundvikliga men går att lösa? Att bestämma själv, gå sin egen väg, följa sin egen stig efter sitt eget huvud. Så. Förbannat. Skönt.

Jag ser på människor som färdas i flock och klär sig i samma päls och jag skrattar åt dom. Det är djur, patetiska djur som lever på instinkt och jagar tillsammans och följer order från flockens alfahanne. Utan egna åsikter, egna viljor eller egna liv. De lever för någon annan som tjänar på deras dumhet och de får fan skylla sig själva. Jag ler åt att de tror att de går med höga huvuden och stor kuk när de egentligen har det i sanden och svansen mellan benen. De är så jävla lurade.

Alla mina jag

Det finns så många så många så många av mig och det finns ännu fler av Dig. Du kan aldrig känna alla mina jag för tiden vi har tillsammans räcker inte till. Men delen du ser är den rätta och jag kommer aldrig ljuga för Dig. Jag är Sanningen och Troheten och mitt riktiga jag har alla nyanser av svart...

Lite snyggare idag än igår

Alltså det var bara ljug när jag sade att gårdagen skulle bli svintidig. Jag var hemma halv ett. Dock nykter. Ståndaktigt höll jag mig till vatten och kolsyrad läskeblask hela kvällen. Med det lilla undantaget när jag fick huvudet fasthållet och en jäger nerhälld i strupen. Det var precis innan jag skulle gå hem. Knappt värt det. Men vafan, alltid roar det någon. Mest herren som hällde och han som stod bredvid och hejade på.

Ikväll däremot är planen att det inte finns någon plan. Jag är ganska nöjd med det. Nu jävlar ska här sovas!

Som ett jävla penntroll

 Frisyren vittnar om en hård kväll och god smak. Tack så mycket.

Jag vilar lite idag.

Jag vilar lite. På en schäslong på ett hotell. Samma där jag jobbar. För jag kom tydligen inte längre. Gårdagen blev hårdare än väntat och några få glas med vännerna slutade i total blackout. Inte ett av mina stoltaste. Men det är skitsamma. Dock somnade jag hemma och släpade mig hit runt lunch. Skickade in en sen varubeställning och fick bannor av min säljare. Men det är också okej. Jag är liksom lite för trött för att orka ta tag i tunga frågor idag.

Så medan Sandra och Anneli spacklar sig däckar jag en stund på schäslongen. Jag är i alla fall för bakfull för att det ska spela någon roll om jag sminkar mig eller inte. Sandra fotar när jag sover. Inte okej. Alls. Att jag gnytt och stönat under min lilla vilostund bjuder jag på.  Någon måste ju stå för underhållningen också. 

Kvällen bjuder på middag på tapas. Sedan blir det svintidig hemgång för att kunna fejka att jag är människa imorgon. Jää!

...och ligga, när fan ska man ha tid med det då?? Bra så.

Vi rättar

Asså förlåt....det där om Buzzador var fan bara roligt om man var där. Förlåt.

Men gud vad jag svamlar

Hörrni. Buzzador? Någon som har koll på det? För vi har nyss skrattat oss fördärvade åt det. Eller jag. Kollegan försökte över att glas vin introducera konceptet för mig. Gick sådär. Tydligen får man hem en massa produkter som ska testas och utvärderas. Typ tjugo tuber tandkräm. Vad man nu ska med det till när man är tre i familjen. Skitsamma. Hon hade fått 40 juicepaket också. Tyckte kanske inte att det var en svinbra idé att borsta tänderna och dricka juice efteråt men det blir ju hennes lilla problem. Skojigt koncept. Buzzador... Om herrarna som bestämmer på Buzzador anser att jag gjort bra promotion för dom nu går det bra att kontakta mig för eventuella royaltys. För det är klart att det är herrar som bestämmer. Bara herrar blir chefer. Eh....jag ljög. På mitt jobb är det fan bara brudar som dräller runt och vi är så jävla bra. Lite lite bättre än snubbarna på Buzzador. Just det.

Det här med Mac. Vad fan är det om??

Jag bloggar inte på arbetstid. Men jag gör det på jobbet. På en Mac. Och jag fattar fan ingenting. Inte ens snabel-a sitter på rätt knappar. Jag har en vän som varje gång datorer nämns starkt promotar Apple och Mac. En vacker dag har jag lovat att jag ska försöka lära mig förstå hans kärlek till dessa apparater. För tillfället hänger jag inte med alls. Jag hittar inte hur man öppnar upp nya fönster, man kan inte högerklicka och kopiera och jag har gått vilse mer än en gång. En annan dag...lovar jag att lära mig. Jag kommer kräva killen som bedyrar Macs förträfflighet på privatlektioner. Annars får det fan vara.

Rubrikstöld

Vi är äldre nu. Det var ett av skälen. Det står på Sandras blogg och jag gillar orden. Jag gillar att det fan inte betyder något egentligen men att det innehåller allt. Jag läser alltid rubriken två gånger när jag klickar mig in där och så funderar jag lite över det. Vi ÄR äldre nu. Det var ett av skälen. Ett av skälen till att vi vet bättre. Att vi bryr oss mindre om yta och mer om hjärta och hjärna. Att vi är tryggare i oss själva och att en vild utekväll med lätthet kan bytas ut mot ett glas rödvin i soffhörnet. Utan problem. Med åldern kom visheten och tryggheten och lugnet och insikten. Hos vissa av oss. Hos andra är den fortfarande som bortblåst men det är inget jag låtsas om. Jag nöjer mig med att jag själv är äldre.

Jag blir gärna både 30 och 40 och 50 utan att noja. Till dess myser jag lite åt tanken på att jag blev nekad cigg på Hemköp igår. För att jag inte hade leg. Schysst kassörska.

Man kan för fan välja själv!

Om jag inte vore så uppe i mitt kanske jag skulle ha tid med ditt. Men det har jag inte. Tid alltså. Inte för sådant som inte spelar någon roll, inte för dig, ditt, du. Det får vara nu. Jag prioriterar, gör om och gör rätt och i det nya finns det ingen plats för skitsnack. Jag väljer att vara glad, för det kan man. Jag väljer att vara lycklig, för det får man. Jag väljer att jag är nöjd, utan att för den sakens skull nöja mig, det är inte samma sak. Men jag är så jävla nöjd. Med idag. Och igår. Och imorgon. För jag har bestämt det så. Man får väl förihelvete ta tag i sitt eget liv om man ska komma dit man vill. Man måste ju lära sig vad det är som är viktigt och vad som inte är det och radera allt det triviala som en tråkig excelfil och föra över det till den virtuella papperskorgen. Ctrl, alt och delete. Borta.

Jaja jag lever som fan

Asså jag fattar att det är svinstörande att jag har varit frånvarande så jävla länge. Jag fattar att ni saknar mig. Jag fattar det. Fullt förståeligt. För jag är ju...viktig och så. Men vet ni, mitt nya jobb har tagit massor av tid. Jag har jobbat och sovit och vaknat och jobbat igen. På samma ställe. Länge. Jag har så jävla roligt. Huvudet är fullt och snurrar. Det är mossa som växer däruppe men det är värt det. Fatta vad jag lär mig grejjor.

Erkänner att jag saknar mina vänner och utekvällarna. Men man får prioritera och just nu...JUST NU går jobbet allra först. Snart kommer vännerna dela förstaplatsen med jobbet men som det är nu får de halka ner på en hedrande andraplats. Det betyder inte att ni är mindre viktiga. Bara att ni får vara svinviktiga en annan dag. Okej? ;)

Bara så ni vet drack jag nyss ett glas vin i vår snygga reception. Assnygg är den. Assnygg. Fan vilket fult ord, skitsamma. Den är det. Vi får göra det tillsammans någon dag. Intressenter anmäler sig enklast via sms eller telefonsamtal. Just det.

Puss. Bara så. Puss.