Jag lyssnade på ett radioprogram där min kusin och hans fru var med. Det är inte min sak att prata om deras liv, men jag beundrar de två så oerhört mycket. Det är starka människor som förlorat så mycket men ändå lyckas vara så fulla av kärlek till andra, till alla. Deras generositet gör mig nästan knäsvag och att vi delar efternamn gör mig stolt. Det är en nyfunnen kärlek, min kusin och hans fru. Jag var alltid för ung för att förstå, för att passa ihop, det var alltid för många år emellan. Idag har jag kommit ifatt. I ålder. De var vår sommarromans. Min och min mans. Vad vi minns bäst från vår resa efter vårt bröllop är dem.
Jag reagerade på en mening han sade i det där programmet.
Det skiljer ett hjärtslag mellan livet och evigheten.
Bara det. Ett enda. Och jag tänker att vi måste vara rädda om det vi har. Uppskatta det.
Att inte glömma bort att leva. Och att komma ihåg att ingenting är så allvarligt.
Till och med döden är bara ett hjärtslag från livet.
Och det finns människor som lever som de lär.
