Jag är inte särskilt mediatränad. Jag har alltså ingen aning om hur man hajpar sin instagram, sköter en twitter eller lyfter en blogg. Jag är inte så intresserad av det heller. Men alltid har jag så många ord att säga men ingen att berätta för. Därför fyller jag mina krypin på nätet med tusentals bilder av Henne och ibland av mig, för att tala om saker vi gör, tankar jag tänker, människor vi mött. Det är mest för mig. Även om någon annan kanske också uppskattar det. En hängiven mormor, en gammal vän, en kusin. Men mest är det för mig. För att jag är så stolt så jag spricker över min dotter, den stora lilla människan jag får leva bredvid. Varje steg hon tar vill jag skylta med. Jag vet inte huruvida det är normalt, men det kvittar. Mina ord behöver mer plats. De får det här av mig nu. Jag lånar det här gamla kyffet som jag övergav för längesedan.
Dammar. Städar av. Putsar.
Jag är hemma igen.
Hej.
