Först skriver jag om att jag gav mamma en teckning och såpbubblor i present i söndags och känner mig lite skojig när jag läser det efteråt. Oj, vad rolig jag är, tänker jag och fnissar nöjt.  Sedan ramlar jag över den där bloggen om tjejen som föddes två år innan jag, som har fina fotografier av sig själv och vackra ord och som hoppade från sin balkong på femte våningen några dagar innan julafton förra året. Hon som skriver om rullstolen hon sitter i, om rören hon stoppar upp i sitt urinrör, om hur hon plockar ut sitt eget bajs, om mörkret hon lever i och om hur hon saknar sina ben. Då undrar jag en stund vad jag saknar i mitt liv för att skriva om riktiga saker. Och så tänker jag att det kanske inte är så skojigt i alla fall, att skriva om såpbubblor som egentligen var ett ljug.

Sedan tänker jag igen. Jo. Fan. Det var visst skojigt! 

Och om det krävs att man saknar ben för att skriva om oskojiga struntar jag hellre i det. 

Men man tänker lite extra. Att man har tur och så. Att det inte gör ett jävla dugg att man har celluliter, eller att man måste ha korta naglar för att man jobbar i ett kök eller att man inte kan ha jeansen man kunde ha när man var 21. Det är okej. Fortfarande svindåligt för det där med komplex och sånt där, men det är okej.

Och det är okej att vara skojig och skriva om ljug och oriktiga saker fast det finns folk som bor i mörker och svälter i Afrika.  

En gång hade jag kjol på mig

Mamma säger att det finns en sommar när jag brukade gå runt i kjol. Jag tror hon ljuger, men minns kjolen hon nämner. Det var en vit. Hellång. Jag använde den på min student också. Bekvämt, att redan ha något vitt i garderoben. Jag var inte sådan att jag brydde mig om studentkläder. Jag ville ha svarta jeans och en munktröja. Mamma gav mig ledsen-hundvalp-blicken och fick mig att ha vitt. Vi kompromissade. Jag tog kjolen som hängde i garderoben men vägrade studentmössa. Hon har alltid fått köra med dåligt samvete för att få sin vilja igenom. När yngsta systern inte ville gå på sin bal kontrade mamma med att två systrar innan henne hade vägrat och av tre flickor ska man väl åtminstone få klä upp en till bal. Det har funkat för henne, det där. Jag inser att hon gärna hade klätt oss i matchande dockkläder i resten av våra liv. Samtidigt som hon fostrat oss att bli självständiga, egentänkande, fria varelser, såklart. Det är nog knepigt det där, att vara mamma. Å ena sidan vill man bestämma över dem för alltid och skydda dem från omvärlden, knarkare, tatueringar och hål i naveln. Samtidigt vill man att barnen ska växa upp och bli jordens klokaste människor.  Antar jag. Men sådant där vet inte jag. Jag har inga ungar. 

Idag hade jag kjol på mig. Och lekte i lekparken på alla fyra. Och köpte massa skor. Och sprang efter Systersonen som om djävulen var efter mig. Det var en bra dag idag. Den började inte alls så fint, men slutade bra. Barnet sover, lägenheten är tyst och kjolen är full med sand.

Solsidan

Jag missade hypen med Solsidan när det sändes första gången. Jag fattade aldrig grejen, när jag satt där på andra sidan havet och Facebook fylldes med Solsidan! varje onsdag klockan åtta. Eller när fan det nu sändes. Men jag kommer ihåg att jag aldrig förstod. Hur hela Sverige kunde vara så uppslukade av det där att alla var tvungen att skriva om det på sin status. Om och om och om igen. Varje vecka. Vecka ut och vecka in. Jag var hemma och hälsade på en vecka. Solsidan visades. Jag drack vin på Nybrogatan. Man får ju prioritera.

Jag såg andra säsongen. Då bodde jag i Sverige igen. Och det var roligt. Jag vet inte om jag någonsin skrev det på Facebook men jag gör det i alla fall baklänges. Andra säsongen först. Och nu kör jag hype-säsongen. Söndag 21.00. Då är det jag och snubbarna på Stockholms gräddhylla. 2 minuter kvar. Go!

Söndagen som gav mig inte så mycket alls

Jag ger er ingenting idag. Ingenting. Vissa dagar är det så. Men världen gav mig ingenting så jag gav ingenting tillbaka. Idag var jag girig. Och fick ingenting. Jag tröstäter med ostbricka.

Mamma fick såklart. En teckning jag hade ritat av ett hus och en blomma och en flicka med ett hopprep. och så fick hon såpbubblor som jag använt hälften av. Hon såg glad ut. Lilla mamma.

Jag somnade ju nyss. Nu är det frukost!

Min snickerboa

Man kan lita på Tuna. Det dyker alltid upp något. Man måste bara stå ut med att vara tragisk ensamdrickare en stund så ramlar man alltid över någon som eventuellt vill umgås lite med en. Kära gamla Tuna, tack och välsigne att det är en så liten stad. Att det regna på hemkvällen gjorde mig kväll. Jag kom hem, var nykter, mådde bra och var svinsnygg i håret. Vilket jag fortfarande är. Så ni vet. Regn älskar trollhår som mitt. Jorå. 

Romantisk ensamdrickare eller sorglig suput?

Idag har jag inga kompisar. Och inget att göra. Så jag gör själv. Hotellbaren och whisky sour. Jag brukar inbilla mig att det är mystiskt och romantiskt att dricka ensam i en hotellbar. Jag vet inte om alla andra tycker det. Förmodligen är jag en tragisk alkis. Det bryr jag mig inte riktigt om i nuläget. När alla mina alternativ för kvällen försvann tog jag saken i egna händer. Man tager vad man haver. Som Cajsa Warg brukar säga.

Fredagen som kom, försvann igen

7.28 vaknade jag idag. Det är ett fint lördagsrekord. Jag är utsövd, pigg, nykter...okej med att vara vaken helt enkelt. Inte alls som jag hade tänkt mig. Tanken var att gå ut igår kväll. Dricka för mycket och ha ångest idag. Men sällskapet jobbade över och jag somnade på soffan. Det kändes inte som någon förlust när hon ringde vid tiotiden och vi bokade om. Jag sov ju. Fast jag sade till henne att jag inte gjorde det. För så säger jag, av någon anledning. Vem det än är som ringer när jag sover.
Sov du? 
Nej, nej. Men jag vilar lite.
Så det var skönt att inte göra någonting på hela fredagen. Behövde väl sova. Sprit på det kan bli katastrof.
Nu planerar vi kvällen istället.

Åska!

Vibrationerna känns ända ner i fötterna. På riktigt. Väggarna skakar och det blixtrar i varje fönster. Det är så vackert så vackert och jag älskar när det åskar. Jag önskar att jag fick sitta utomhus och titta på det. Helst av allt på sjön. Istället sitter jag i soffan men det är okej.

BIg Brother

På väggen i vår tvättstuga sitter det en liten apparat som jag inte lyckats identifiera. Men jag misstänker att det är en kamera uppsatt för att hålla koll på mig. Så de ser att jag rensar luddfiltret som jag ska, att jag bara slänger ludd i korgen, inget annat. Allt annat skräp måste sopsorteras. Den sitter där så att man sopar och moppar golvet efter sig, att man torkar av luckorna ordentligt. Jag misstänker att med den där kameran har de full koll på vem som kluddrat på anslagstavlan och vem som precis under det också kluddrat att man får inte kluddra på anslagstavlan. Så tror jag att det är. Tämligen säker. Det känns lite obehagligt måste jag säga, att någon sitter där bakom kameran och tittar på mig i mina tvättdagskläder, som inte alls är bland mina finaste eller mest smickrande. Och så blir jag generad och fåfäng och drar i kjolen och önskar att jag hade sminkat mig innan jag gick ner i tvättstugan. Eller åtmnstone tagit på mig en snyggare tröja. Och så tittar jag på den där apparaten igen. Försöker övertyga mig om att det inte är någon kamera, komma på vad det är egentligen. Men det går inte. Kan fan inte se vad det skulle vara istället. Det måste vara en kamera. 

Jag går upp i lägenheten. Duschar. Sminkar mig. Byter kläder. Sprutar på mig lite lukta-gott.

Och så går jag ner i tvättstugan igen. Action!

Partytrick?

Den tusende gången

Jag läser "Den tusende gången". Den handlar om Ulrica som blir våldtagen av sin pappa. Igen och igen och igen. Under flera år. Många år när hon gråter i mörkret, är rädd för att kissa för det som händer när hon drar ner trosorna är otäckare än att kissa på sig.
Det är ingen speciell bok. Den är en av tusentals.
Hon var yngre än sju år första gången det hände. Första gången hon kan minnas när hon står på alla fyra på badrumsgolvet. Hennes pappa fick fyra års fängelse. Fyra år av sitt liv. I utbyte mot alla år han stal av henne. I utbyte mot att hon fortfarande lever med minnena. Kanske är en vuxen människas år värda mer än den lilla flickans som ändå inte förstår vad som pågår bakom hennes rygg, mellan hennes ben? Kanske är det som hundår? Gånger sju? Kanske är den lilla flickan som stod på alla fyra egentligen bara en hund?
Vad vet jag... Jag läser bara boken. Och jag vill spy hela tiden. 

Idag är hon vuxen. Hon i boken. Hon har egna barn.
Och hennes egen pappa säger fortfarande att hon ljuger. 

...

Den fule, den snygge och han med vita tänder

Så jävla tråkigt att vara Före-bilden. Ni vet, som i reklamer. Före och efter. Det går en reklamfilm på tv nu för tandkräm. Kille Före är liten, mager, blek, har glasögon och fult hår. Efter han borstat tänderna blir han 15cm längre, bygger feta abs, blir solbränd, perfekt syn och fint hår. Jävla bra tandkräm. Ska nog köpa. Och dela ut till fem-i-två-raggen. De är ofta Före-bilden. Har jag hört alltså. Sådant där vet inte jag...

Men på riktigt. Så jävla trist att gå på casting och få rollen som Den Fule. 

Smärta jag Älskar att stå ut med

Min fjärde och senaste tatuering var den enklaste. Att stå ut med, menar jag. 

Den första tog femton minuter, kändes knappt och kostade nästan gratis. Gruppris, kompispris, vilket det nu var... Men jag var vidrigt rädd och det gjorde ingenting bättre.

 Min andra är drakarna på ryggen. Den tog 45 minuter blankt och gjorde ont som fan över skulderbladen. Jag ville gråta lite, men man gråter inte inför killarna i studion. Icke! Man biter ihop, visar att man är tuff som fan och håller andan tills killen som håller i nålen säger åt en att andas för i hellvette! De kan sådant där, nämligen. De fattar att man fejkar och spänner sig så att varenda muskel i kroppsdelen de försöker bläcka vill ta livet av sig. De vet.

  Min tredje tatuering är kärleken på benet. Den smärtade helvete och jag ville dö. Hela tiden. Jag vred på mig och gnydde och brydde mig inte ett skit om vad tuffa killarna tyckte. Han med nålen var noga med att påminna mig om att min Lillsyrra inte gjort ett ljud ifrån sig. Jag var noga med att påpeka att jag har tillräckligt stora ballar för att skita i om jag är en mes.  Sedan gick det över. Det onda, det gör det alltid. Att benet svullnade upp, blev inflammerat och ledde till att jag fick krypa (På riktigt!) runt i lägenheten i två veckor är sådant man glömmer. Det är värt det.

Min fjärde och senaste tatuering var enklare. Jag visste att det skulle göra ont, bränna som eld och blöda satan. Och jag visste att det skulle vara över på mindre än en timma. Han är snabb, killen med nålen. 

Nu är jag rastlös igen. Vill ha mera. Även om jag kommer ångra mig så fort han sätter nålen mot min hud. 

Att glömma bort, falla ner, ta sig upp

Men hon har glömt känslan av att vara nöjd, om hon någonsin varit det. 

Hon vet inte säkert, hon kan inte komma ihåg. Hon minns att hon var nöjd den där natten i parken bakom klätterställningen, men det kanske inte räknas. Hon saknar känslan av att veta säkert, att vara säker, att sitta säkert. I hennes dagbok ritas inga glada krumelurer, hon gör bara ledsna gubbar. Gubbar som inte heller kan komma ihåg. Och hon ritar villor med vita staket som aldrig blir hennes och hon doftar på små barn som har en annan mamma än henne. Hon ser kvinnorna som går skrattande till jobbet, som ler när de går därifrån och vännerna som skrattar runt ett bord med höga vinglas som hon aldrig blir bjuden till. Hon kanske också hade det så, förr. Men hon har glömt. Känslan av att vara nöjd, att vara med, att veta säkert. Nu vet hon ingenting alls. Knappt sitt eget namn. Och hon minns inte känslan av att vara behövd, längtad efter, eftertraktad. Men hon minns natten bakom klätterställningen, den kom ganska nära. I sitt block har hon telefonnummer hon kan ringa på måfå.

 I blocket finns Syntetisk Känsla, Syntetisk Kärlek och Nöjd-På-Låtsas och den lever hon på. 

Tills hon minns igen.  

Jag som bor i Aj

Idag är en bättre dag än igår. Trots det förbannade onda jag lever med varje dag var jag glad. Annars brukar det inte funka så. Det onda är jag van vid. Det är inte så att jag inte står ut med smärtan, det är irritationen över att inte fungera som jag ska som gör mig förbannad. Och så blir jag arg och irriterad och så får jag huvudvärk. Och så blir jag ännu mer sur över att jag låter mig bli irriterad. Ond cirkel det där... Personligen är jag inte svinimponerad över att det bor artros i mina fötter innan jag fyllt 27 men jag intalar mig själv att det gör mig till en charmig IKEA-möbel. 

Enkel, snygg, billig, passar de flesta och saknar förmodligen en del eller så...

Nää... Hellre Gratis än Billig.

Bra så.

Men egentligen skulle jag bara säga att jag är hemma nu. Bättre än igår. 

Nu jävlar ska här sovas!

Om två minuter börjar Cold Case på tv. Innan det hade jag tänkt hinna bädda ner mig. På riktigt. Att solen lyser upp hela rummet ska fan inte få stoppa mig från att vara tant och sova tidigt. Det är lite av en sport numera, att se hur tidigt man kan somna. Eller omvänt, hur sent jag orkar vara vaken och ändå komma i tid till jobbet. Det senare alternativet gör mig till en mycket otrevlig medarbetare.

Därför. Kinamat och säng. Pronto.

Vill du ligga med mig då?

Söndag. Rätt och slätt.

Det blir kina levererat. Mat alltså. Hela landet skulle ju aldrig få plats i en fyra på norr.

Jag känner att det spårade ut redan innan jag började.

Det betyder att jag lägger ner direkt.

Men det blir mat. Och sedan jobbvecka från helvetet.

Jag har mått så bra så länge så nu sätter jag Kniven mot strupen

Jag vet inte varför jag plågar mig själv. Jag gillar det tydligen. Jag sätter på tvn och envisas med att titta på den där Alex-mot-strupen-snubben. Jag kan inte säga att jag hatar honom, jag känner honom inte. Men hela hans väsen repar om och om igen mot hela mitt inre

  och det känns lite som om någon drar taggtråd genom mina ögonhålor när jag ser honom. Jag vet att jag inte måste titta. Jag vet att jag kan stänga av. Men det kanske är den lilla sado-masochisten i mig som tittar fram emellanåt. Att må dåligt är lite av min inspiration kan man säga. Eller att bli irriterad snarare. För dåligt mår jag inte.

Jag har ju haft en fantastiskt trevlig helg på landet. Jag åkte dit och kom liksom inte därifrån. Det hade varit så fel att lämna paviljongen och gräset och tystnaden för staden och asfalten och bullret. Med tanke på att vi ses ungefär var tredje månad är det bra att intensifiera det hela. Så att säga...

Men nu är det hemma igen. Och jobb imorgon. Och det känns fel. Jag passar i en solstol på landet.

 Vore fint om det kunde vara så en lite längre stund. 

Men jag gillar att plåga mig själv.

 Det är tufft att vara sado-masochist.

Själv är jag på landet inatt

Innan klockan tolv gick vi och lade oss. Jag i dubbelsängen som står i gästrummet. Det är bra så härute. Med bekvämligheterna. Middagsdeltagare nummer fyra avvek från sällskapet tidigt för en kväll på stadens gator. Inget konstigt, vi andra var gamla och trötta. Men när dörren till mitt rum (nåja, gästrummet) plötsligt knarrar och väcker mig från mycket konstig dröm om Kronprinsessans bröllop är skräcken total. Typ mördare med motorsåg. Lätt sömndrucken inser jag att det är middagsdeltagare nummer fyra som kommit tillbaka och inte bara är öldrucken utan också anser sig vara berättigad till gästrummet. Egentligen var jag för trött för att förstå varför man åker tillbaka till landet när man ändå bor på stan men det är klart, han är också gäst. Han somnade i samma sekund han kom in i rummet. Och sparkades lite. Jag ligger på soffan nu. Joråsåatte... Det är kul härute på landet! Spännande.

Det blev en helg på landet

I min värld är hållsta landet. Det är bara vinden som låter härute. Det är skönt med tanke på dagens tillstånd. Planen att åka in till stan ändrade jag när jag kände hur jag mådde. Jag kanske stannar här och aldrig mer kommer hem. Just nu känns det som ett alternativ.

Jag ska vara i tvättstugan om fem minuter. Nu sitter jag i soffan med handduksturban och funderar på att klippa tånaglarna. Inte lika produktivt måste jag erkänna. Men det tar sig. Jag fixar det. Snart...

Ikväll blir det fabulösiskt uteserveringshäng. Den som lurar mig på det blir skyldig mig massa.

Att hålla sin ängel nära

Jag var tvungen att visa videon med Chris Medina för Marielle.

Ni vet, killen man vill gråta blod för. Att jag är blödig är möjligen ingenting som syns, men människor som Marielle, eller de andra som är nära, vet att jag är en vek tönt. 

Som blir kär i killar som han. I bilden av människor som går till världens ände för rätt ändamål, som vandrar över eld och sånt. Ni vet. Sebastian skrattade åt mig redan i de första tonerna av balladen. Skrattade. Jag hotade honom med en armbåge i magen om han skrattade åt mitt magiska-musik-moment. Då slutade han skratta. En stund. Sedan drog han med sig sin praktikant för att stå och håna mig bakom min rygg. Närmare armbågeavstånd. Så att säga. 

Men musiken ÄR fin. Det erkände han också efteråt. Och så diskuterade vi Hon och Han. Hur vi fungerar. Jag erkände villigt att jag faller direkt. Att jag blir kär i kärleken och det knastrar lite i hjärtsäcken som om man tror den ska brista. Och att jag också vill ha en kille med galna lockar som sjunger vackra sånger om mig och stannar hos mig även om jag är handikappad. Fast jag inte ens är handikappad. Lite dum i huvudet är jag allt, men det sitter djupt rotat det där, om Prinsar som räddar Prinsessor. Även om jag alltid fallit för Trollet i slutändan. 

Sebastian sade att sådär funkar inte killar. De tänker inte så. De tänker att Så där godhjärtade killar finns inte på riktigt. Utom möjligen jag själv... Och jag tror honom. Det är avundsjukan som spökar. Den berömda avundsjukan över att killen i galna lockar förmodligen har varenda brud efter sig och troligen får ligga svinmycket nu. Om han hade velat alltså. 

Om han inte var Prinsen som stannade med Prinsessan.

Nu väntar jag bara på att bubblan ska brista och jag ska landa igen. 

Fram till dess tänker jag sväva lite på det här molnet några dagar till.

Mina problem är så ynkliga, men de kräver hämnd

I brist på eget hem har jag inte så mycket att göra när jag kommer hem på eftermiddagen. Oftast sover jag. En stund. Eller...knockar mig själv på soffan, för jag går fan inte att väcka. Efter en halvtimmas vila masade jag mig upp idag. Vilket var tur. För min mamma alltså. Tydligen sover vi i skift. En måste hålla sig vaken för att hålla reda på systersonen som är på besök. Jag vaknade lagom till bajsblöjan. Det ska hon fan få höra, den där mamma. När hon vaknar ska jag se till att han måste både badas och shamponeras. Han hatar att tvätta håret. Ha!

Flickan som glömde äta

När jag precis hade börjat gymnasiet satt vi ett gäng tjejer vid samma bord i matsalen och trevade oss fram. Vi kände inte varandra sedan tidigare och som alltid när man träffar nya människor, när man är sexton, är osäkerheten först på plats. Själv gick jag upp två timmar tidigare än vanligt de första veckorna. Gymnasiesmink tar längre tid än vanligt. Och så måste ju hår tämjas. Och kläder synas i sömmarna. Idag fattar jag inte varför jag lade ner tiden, jag har sett kort. Det gjorde ju ingen skillnad, jag hade ju i alla fall ingen koll. Första dagen hade jag på mig ett orange linne med polokrage.

Men det där matbordet...en konversation sitter kvar i mitt huvud än idag. Ofta ofta tänker jag på det där. Jag kommer inte ihåg vad jag gjorde i förra veckan, men jag kommer ihåg två meningar som sades vid matbordet från gymnasiets första vecka. Vi var nog en sju, åtta stycken. En brokig skara. Någon smal, någon tjock, någon med glasögon, en sportig, en söt, en ful... Ni vet, det vanliga. Alla utom en hade en bricka med mat framför sig. Den första veckan åt alla mat, det serverades pommes frites och bearnaisesås. För att lura oss att skolmat var bra. Någon frågade flickan utan bricka om hon inte skulle ha mat. Hennes svar etsade sig fast; Nej, jag är inte hungrig. Jag åt en blåbärsmuffin igår. Och jag minns att jag fick en liten blackout där vid bordet. Var tjejen dum i huvudet? Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta.

Hon var tjejen med långt, blont, lockigt hår, ben till armhålorna och getingmidja. Idag förstår jag att hon inte var dum i huvudet. Hon visste bara inte bättre.

Och så var hon sexton. 

...och så åt hon en blåbärsmuffin igår...

Att smita från notan

För någon månad sedan beställde jag två par skor på nätet. Inga spännande skor. Fotriktiga eländiga saker som kostar mer än vad jag har lust att betala. Men jag gör det ändå. Eller jag tänkte betala. Det dröjde länge innan skorna kom hem. Jag fick ringa två gånger och påminna dem. Ingen större skada skedd. Till slut kom dem hem. De överprissatta gummidojorna. En storlek för små. Efter fyra veckors väntande var skorna för små. Fast jag redan hade samma skor hemma, samma modell, i den storlek jag hade beställt.  Men sak samma, jag fick skicka tillbaka dem, fick nya tillbaka.

Idag ringde dem mig. Från skoföretaget. De påminde mig om skorna jag skickat tillbaka. De som var för små. De hade precis öppnat kartongen. Jag hade även skickat tillbaka fakturan. Smarta tjejen!

Detta är min stoltaste dag. SÅ smiter man från en nota!

Läckert.

Avund

De ser ut att leva ett helt annat liv än vad vi gör, när man tittar på foton av dem. De ser ut att köpa sina kläder i andra butiker, äta på andra restauranger och tala om andra saker.

  De ser ut att vara lyckligare där de fångats 

på bild i ett leende som aldrig dör. 

Männens jeans sitter lite lite bättre än våra och kvinnornas skor är nyare än de vi har. Deras hår faller utan förrymda testar och deras smink sitter fläckfritt i deras ansikten utan vare sig rynkor eller blemmor. 

De ser ut att komma från någon annanstans.

  En plats där vi hellre skulle vara. 

Var som helst utom här. Ni vet, där Gräset Är Grönare. Där kommer de ifrån.

I spegeln ser vi hur vi har ordet Avundsjuka tatuerade i våra pannor.
Det bryr vi oss inte så mycket om. 

De andras tatueringar var ändå mycket snyggare.

Dagarna jag ser människorna lite klarare

Det går upp och ner. Som med det mesta. Vissa dagar sitter jag hemma en hel dag och undrar varför telefonen är så in i helvetes tyst och så tror jag att jag inte känner någon, att det är därför. Andra dagar känner jag alla, inser att jag har världens finaste människor runt mig och att jag har tur. Att de där tysta dagarna beror på att vi vilar då. Från varandra, från skvallret, resten av världen och bullret. De är fina, de dagarna också. Det är då man undrar om man är ensam och inser att man inte är det.

Ni vet...man KAN stänga av ljudet på telefonen också. Det skulle bara aldrig falla mig in att göra det.

Helgen som gick tillhör det förgångna nu. Tack och lov!

Som så många gånger tidigare somnade jag på soffan. Ifrån det mesta. Och så vaknar jag när solen börjar gå ner och känner mig lite dålig. Det går över när jag känner att jag är hungrig. Det blev makaroner. Och ketchup. Som om jag vore student och det var fantastiskt gott. 

Dagen har kantats av helgens ångest. Ja, sådant där släpper inte riktigt taget om en förrän man glömmer bort det vid nästa fylla eller personen man träffat frikänt dig. Så var fallet för mig. Lördagssällskapet i dimman frikände. Lät mig gå. Sade att det var okej och att det blir en nästa gång. Jag som trodde jag var tvungen att flytta. Eller kanske skaffa mig hemlig identitet. Men hon sade att det var lugnt. Jag kan andas igen. Snälla snälla hon som sade så. Nu kan jag eventuellt koncentrera mig på jobbet imorgon. Idag gick det inte så bra. Nästa helg blir det svagdricka. 

Vad jag ljuger...det blir det ju inte alls. Men det blir definitivt inte samma mängder sprit som i helgen som gick. Icke!

Nu ska jag fan bli vuxen och lära mig bete mig!

Kolla. Gårdagens sällskap. Det var han som tyckte det var en bra idé att hämta upp mig på skoter istället för med båt. Såhär i efterhand tycker jag också det var en fantastisk idé. 

Vad som däremot inte var en fantastisk idé var all den där spriten jag hällde i mig. Idag är det bakfylleångesten från helvetet. Värsta någonsin. Om jag inte självdör under kvällen lämnar jag landet. Jag misstänker att jag sade lite för många sanningar igår. Som det kan bli efter överkonsumtion. Hoppas det går över snart. Jag håller nämligen på att implodera.

Men tjejen var fantastisk. Hon på bilden. Vännens nya kärlek. Gullig tjej. Synd att jag inte kunde bete mig. Jag skyller på Kapten Morgan. Lurig kille det där... Kan inte ens lukta på cola idag. 

Nästa gång ska jag sköta mig bättre. Lovar. 

Jag har så fina vänner

Det blev skoter till ön. Inte båt. Han glömde visst säga det.

Det är bättre att vänta på båten bussen

...att jag dessutom fick betala dubbelt för att åka med bussen gör fan inte saken bättre...

Alla andra dagar stör det mig inte att inte ha bil. När jag sitter på en snuskig busshållplats alldeles för länge för att komma någonstans stör det mig desto mer.

What are words

Äkta kärlek och lojalitet. Killen har koll. Jag vill gråta som ett barn.

Med trollhåret kommer visdomen och rynkorna

Kommer ni ihåg när man var liten, gick på lekis (ja, när vi var små hette det Lekis. Inte Förskola) och ritade teckningar av sin familj? Om och om och om igen. Tre, fyra eller fem personer som stod på rad framför ett hus, grönt gräs, en sol och kanske några träd och höll varandra i handen. 

Färglagda med vaxkritor och leende. Hela tiden. 

Jag ritade alltid min mamma med solgult hår och galna lockar. 

Sådana som stod från huvudet som en liten boll. Trollhår, ni vet. Så har jag alltid uppfattat att mammor ska se ut. Gamla människor har trollockar. (Nu kommer mamma flippa för att jag sade "gamla", men ur en sexårings perspektiv är alla som cyklar utan stödhjul vuxna) Jag trodde att alla som blev gamla slutade ha långt hår och så blev det kort och galet. Som mammas. 

Det var en fin fantasi.

Idag ser jag mig i spegeln med jämna mellanrum och inser att jag ser exakt likadan ut. 

Galna trollockar. Korta. Som gamla människor har. 

Ibland ser jag mamma i mitt eget ansikte och så hoppar hjärtat över några slag. 

Jag ser ut som vuxna människor ser ut.

Och jag kan inte komma ihåg när jag blev vuxen. 

När blev jag lika gammal som min mamma var då? 


...och så kommer jag ihåg att jag har ett baby-face och fortfarande blir leggad när jag köper cigg...

Back in Business

Det stör mig något så innerligt att mina senaste inlägg försvann under tiden Blogspot låg nere. Jag känner mig lurad på ett par av mina bästa inlägg på länge. Lurad. Jag vill ha tillbaka det!

Snubbarna som pajade eländet påstår att de jobbar på att få tillbaka dem. De förlorade inläggen alltså. Jag släpper lite på frustrationen över det och hoppas de inte ljuger. Egentligen är det ju ingen som bryr sig. Mer än jag. Och det kan vi kanske leva med.

På tåget hem nu. Räknar med öl sedan. 

Vad är det som spelar roll?

Jag tycker att det är jävligt intressant att mitt mest läsa inlägg någonsin fortfarande är det fem rader långa jag skrev om September och hennes hår. Det är underligt. Att intresset är större för vad jag tycker om en offentlig profils frisyr än vad som händer runt mig i övrigt. Jag inser att mitt liv är ganska händelsefattigt. Utifrån vad ni ser här i alla fall. Jag hänger hellre ut September än mig själv. Såklart. Det vore ju mer korkat än smart att skriva om allt jag gör.

  Allt jag säger kan komma att användas emot mig. Ni vet... 

Därför delar jag med mig av det som roar mig. 

Vad som roar er är ju uppenbart; att jag tycker att kändisar har fult hår och att folk kommenterar med att det är synd om mig som måste hacka ner på andra för att själv må bra.

Ja. Det är ju intressant. Förstås.

Men jag förstår inte. Faktiskt. Men det kanske ingår.

Själv är jag tamefan alltid snygg i håret.

Jorrå...

Jag har tänkt på det där med åldersnoja

Inte för att jag har någon egen, utan för att mina närmaste vänner har det. Galet nojiga. 

Jag gillar att bli äldre. Jag inbillar mig att det betyder att jag blir klokare också. Kanske har jag, precis som de, varken hus eller barn, men jag är övertygad om att nojan inte sitter där. Själv har jag inte ens ett eget hem. Jag bor i mammas gästrum. 

DET borde vara ångestframkallande om något. Men jag övertalar mig själv varje dag om att jag är sjutton igen, så det är okej.

 Det är okej. 

Visst?

Vad som däremot oroar mig lite lite är de där rynkorna i pannan. 

Visst är det rynkor?

 Har aldrig sett dem förr. Fan.

Och så var det inte ens en bra bild.... Men det är också okej. Det är gratis.

Jag tror inte på traditioner

...men vissa är fan värda att hålla på.

Camilla undrar vem jag är och vad som hänt med Jennie

Idag är det kjol och solglasögon som gäller. 

Yet another day

Parken börjar bli standard. Bara folket byts ut. Idag är det sandra som bättrar på brännan. Ni vet sandra. J. Vi hoppas på mat och vin-leverans. Annars klarar vi oss nog ändå.

En av de där synderna jag aldrig minns

Två dagar i rad. Inte okej. Jag mår illa nu. Det är för varmt för att fixa mat själv. Det får killen på hörnet göra.

Här ligger jag på rygg.

Jag mår bra nu. Det är gratis.

Desperata fruar

Det är parken som gäller idag också. Det är min syster under den där skjortan. Hon tittar på fruarna på datorn och solen tillåter ingen högkvalitetsbild. Men det går bra ändå. Folk stirrar inte alls. Inte alls.

Platsen är samma. Bara sällskapet är utbytt.

Tillfällig hemgång

Pizza och vin i köket innan vi drar oss utåt igen. En hel dag i solen ledde till lätt ansiktssveda. Men det är ju ingenting som syns. Vad som däremot syns är de groteska påsarna under ögonen. Men de är gratis.

Jag är en bloggtjuv. Men såhär kommenterar man.

"Jag ville kommentera, men jag fattade inte hur man skulle göra'. Så säger ni till mig. Ganska ofta faktiskt. Enkelt. Välj Namn/Webbadress. Skriv ditt namn och skit i webbadressen om det ställer till det för er (eller var anonym) klicka vidare på 'fortsätt' och du får fram fältet för att skriva kommentaren. Tataa!"




Vet ni... Jag stal förklaringen rakt av från Sandra. Jag ville förklara men pallade inte formulera mig själv. Formuleringen och äran är alltså Sandras. Sandra J. Om ni undrade. Så, nu har jag gjort rätt för mig. 




Förlåt, Sandra!

Grymma uppdateringar från parken. För att ni ska bli avundsjuka.

Dagar som den här är jag kär i livet

Årets första parkhäng

Vi har det bra nu. Jag och min Rich Bitch, Marielle. 

Snygga tjejer förresten...

Inatt är jag som jag var när jag var yngre och mindre klok

Jag gillar det faktum att klockan är 4.29. Och att jag nyss kom i säng. Det känns som förr igen och dofterna är desamma som då. Det är ganska härligt att vandra på memory lane bara man kommer ihåg att inte gå vilse. Den där gamla stigen var krokig, vill jag minnas. Det är ingen plats man stannar på, det är en plats man besöker, säger hej till och vänder tillbaka och går hem igen. Men dock, trevligt. Att komma hem till en tom lägenhet, tända lamporna och sätta på tvn. 

Fastän morgontidningen redan kommit och solen snart gått upp. 

Det är saker som är värda att gilla såhär på morgonkvisten. Fint serru.

När jag ramlade med cykeln

Jag tittar på Americas Funniest Videos. Det är inte alls så roligt. Men alla andra kanaler visar ännu sämre skit, så jag tittar ändå. Det är mest folk som ramlar och slår sig. Och så vinner de pengar. Jag inser att jag hade kunnat bli rik på min stukade fot. Om någon hade filmat cykelfallet. Jag vet att det hade varit uppskattat, för det har mina vänner sagt. Om och om och om igen. De kommer aldrig någonsin låta mig glömma att jag ramlade med cykeln. Jag låter dem ha det lilla roliga. Jag förstår att de kanske inte har så mycket annat roligt för sig. De stackarna. Men OM jag blir rik på det någon dag, då ska jag dela pengarna med dem. Som uppmuntrade det hysteriskt roliga i att ramla och slå sig. De är guld. Vännerna.

Jag ramlade förresten för att jag inte ville krocka med damen som hade ett barn på sin pakethållare. Det är som att krocka med bilen för att man väjde för en kattunge. Förmildrande omständighet.

Typ. Fast kattungar är gulligare.

Jennie recenserar böcker utan att recensera ett förbannat dugg. Vanlig jävla namedropping.

Jag tycker om att läsa böcker med fina titlar. Titlar som egentligen är galet långa och borde vara en mening i boken istället för dess namn drar alltid min uppmärksamhet till sig. Nu senast avslutade jag Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Den läste jag bara för att titeln lockade mig. Jag tycker att en författare (eller vilken människa som helst för den delen) som kan klura ut ett fiffigt namn till sin litterära skapelse vittnar om intelligens och en sådan måste väl ändå ha lyckats skapa en något sånär läsvärd bok? På repertoaren, av samma anledning, finns även Piccadilly Circus ligger inte i Kumla, Att älska henne är som att springa över en sommaräng utan att bli trött och Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö. Det är så vackra vackra namn. Och även om de fan inte bringar någon kunskap om hadnlingen eller huruvida vilken genre boken tillhör är det så förbannat intressant.

På senaste tiden har jag inte läst något skönlitterärt alls. Med få undantag. Numera är det mest biografier. Om folk som knarkar. Och sånt. Titlarna på de böckerna gör mig sällan lika lycklig. Men om man kan låta bli att läsa en bok som heter Jenna Jameson- att älska som en porrstjärna, Ron Jeremy- hårdaste mannen i showbiz, Mötley Crue- The dirt eller The heroin diaries- a yearin the life of a Shattered Rockstar behöver man skaffa lite mindre självdisciplin. De böckerna gör mig också lycklig. Fast förmodligen av en annan anledning än de skönlitterära. Mest över att jag inte är rockstjärna och knarkar.
Men det är en annan historia. Antar jag.

Nu är jag sådär lost igen

Ibland får jag tråkigt. Eller blir uttråkad. Tycker att det mesta som händer runt mig är ganska mycket jävla skit. Då går jag runt och fantiserar ihop miljonvinster, nya jobb, häftiga teknikprylar, snygga etagelägenheter och fantastiska utekvällar. Och så vill jag tatuera mig. Mest vill jag tatuera mig. Det känns inte lika förbannat avlägset som miljonvinsten. Det känns som något uppnåeligt. Och så har man något att se fram emot och så är man extra fin i några dagar medan den där nya fina kroppsutsmyckningen är blank och svart och kliar utav bara helvete och man vill titta titta på den hela tiden.

Om jag hade tatuerat mig varje gång jag blev sugen hade jag sett ut som en livstidsfånge, gammal sjöman och en HA-medlem i ett. Jag vet inte. Hade det varit coolt?

Två sjättedelar av familjen kom på besök

Photo Booth är grym barnvakt. Vi lekte en stund.

Nono hade roligast. Jag och Jeanine ytligast. Ego.

Vad fan gör jag nu??

Jag befinner mig i ett litet kaos. En smärre livskris, tamejfan. Jag vet inte var den kom ifrån men den besätter mig i ett panikartat tillstånd som jag inte vet hur jag ska ta mig ifrån. Jag blir lika jävla förbannad varje gång jag tappar kollen. Förbannad. För det är inte okej. Det är ingen ålderskris, som så många av mina jämnåriga befinner sig i. Det är en vad-i-helvete-gör-jag-nu-kris. Det är annorlunda. Det rör upp varenda liten hjärncell och alla små synapser kollapsar en efter en. Det gör ont och jag vet inte hur det botas. Jag vill att någon annan löser skiten åt mig. Typ som mamma gjorde när man var liten. Det var fint. Enda gången jag känner mig lugn och som om jag inte vill skjuta mig i tinningen med en vattenpistol (alla andra vapen är uteslutna, jag är inte självmordsbenägen, jag vill bara poängtera här...) är när jag är på samma plats som förr. Där jag känner igen mig, där jag vet vem jag är, vad jag gör och hur jag går vidare.

Jag vet inte det nu. Jag har ingen jävla aning. 

Jag vet inte vad problemet är och då är det förbannat svårt att hitta lösningen.

Det är vackrast när det skymmer, all den kärlek rymmer...

...man får stjäla rubriker. Om det passar så bra. Jag blir alltid så glad efter helger med vännerna och så blir jag så nöjd över hur fina de är. För dem är det. Och jag vet inte om det är förvåning jag känner varje gång, för det borde jag inte vara, jag vet att vi har det bra. Igår var inget undantag. Sarkasmen och slagen under bältet, och skratten och kärleken är där den borde vara, där den alltid är. Det är så hemma att man blir rädd. Att det är så naturligt att sitta sådär med andra människor och det bara...är. Som det ska vara. Världen känns liksom lite mer i takt med sig själv när jag känner så. Att allt är som det ska vara och vi har koll. Utanför den där bubblan snurrar det gärna lite för mycket. Kaoset smyger sig på lite lättare där man inte är hemma.

Men där, runt bordet, i mörkret, vid elden i skratten. Där är världen som den borde vara.