Först skriver jag om att jag gav mamma en teckning och såpbubblor i present i söndags och känner mig lite skojig när jag läser det efteråt. Oj, vad rolig jag är, tänker jag och fnissar nöjt.  Sedan ramlar jag över den där bloggen om tjejen som föddes två år innan jag, som har fina fotografier av sig själv och vackra ord och som hoppade från sin balkong på femte våningen några dagar innan julafton förra året. Hon som skriver om rullstolen hon sitter i, om rören hon stoppar upp i sitt urinrör, om hur hon plockar ut sitt eget bajs, om mörkret hon lever i och om hur hon saknar sina ben. Då undrar jag en stund vad jag saknar i mitt liv för att skriva om riktiga saker. Och så tänker jag att det kanske inte är så skojigt i alla fall, att skriva om såpbubblor som egentligen var ett ljug.

Sedan tänker jag igen. Jo. Fan. Det var visst skojigt! 

Och om det krävs att man saknar ben för att skriva om oskojiga struntar jag hellre i det. 

Men man tänker lite extra. Att man har tur och så. Att det inte gör ett jävla dugg att man har celluliter, eller att man måste ha korta naglar för att man jobbar i ett kök eller att man inte kan ha jeansen man kunde ha när man var 21. Det är okej. Fortfarande svindåligt för det där med komplex och sånt där, men det är okej.

Och det är okej att vara skojig och skriva om ljug och oriktiga saker fast det finns folk som bor i mörker och svälter i Afrika.