Det händer inte mig

Jag träffade två tjejer i toalettkön. Runt tjugo gissar jag. De var upprörda över att deras killar inte lät dem försvara sig själva. Mot maffian. Vilket jag misstänker betyder stadens lågvattenmärken, drägget, killarna som leker gangster på gatorna. Tjejerna sade att deras killar var rädda för att själva få stryk och därför skulle tjejerna inte få försvara sig. Inte uppröra drägget.

Och jag fattar vad de menar. Både tjejerna och deras killar. Självklart måste man få försvara sig, man ska fan inte ta skit av andra människor. Man ska stå upp för sig själv och få säga ifrån om killar man inte vill kommer för nära. Såklart. Jag förklarade att det för tjejerna, men att man ändå måste ha lite självbevarelsedrift och välja sina strider. Drägget skiter ju i om du är modig och tjej. De våldtar dig i parken ändå om de har lust. Så jag förstår killarna också. Det kanske är värt att backa om man klarar sig helskinnad hem.

Jag hade inte heller någon självbevarelsedrift när jag var yngre. Jag gick ensam genom parken, umgicks med människorna som hade alla Gå-I-Fängelse-Utan-Att-Passera-Gå-kort på hela spelplanen, tjafsade med människor som inte var värda min energi och struntade i att bilen med mörklagda rutor följde efter mig misstänkt sakta. För det händer ju inte mig. Jag tror fortfarande inte att det händer mig. Men jag har lärt mig att inte chansa. Att vara lite mer rädd om mig själv, att vara uppmärksam på vad som pågår runt mig och jag har lärt mig att även om man håller sig väl med drägget är det ingen garanti för att man inte slutar med en kniv i ryggen.