Jag hade en vän som brukade säga att hon inte var rökare. Fastän hon rökte varje dag. Minst tio. Men hon ville inte säga att hon var rökare eftersom det inte var meningen, eftersom hon kunde sluta när som helst, eftersom hon var 25 och fortfarande tjuvrökte för sin mamma, eftersom en rökare inte var en sådan som hon. Det fanns en miljon skäl, men inga bra. Men det var självklart upp till henne. Etiketter är egentligen oviktiga, det intressanta är hur hon valde att se sig själv. Själv har jag rökt alldeles för mycket ända sedan jag testade min första en kall natt under en billig fylla strax innan jag skulle fylla 18. Minst tio om dagen, ibland ett paket. Jag har alltid varit rökare. I nästan tio år, inser jag nu. Jag har sedan dess kallat mig för rökare också. Det passar mig, kommer jag på mig själv att tycka. Jag var den som tjuvrökte för min mamma i tio dagar innan jag tröttnade på att klämma in paketet mellan sängen och väggen och erkände.

Jag kommer på att jag röker mindre och mindre nu. Vissa dagar inte alls. Det kan gå en vecka utan att jag röker utan att jag varken tänkt på det eller valt det. Jag vill inte sluta röka. Jag gillar att röka. Men att jag utan svårighet klarar mig med att vara feströkare gör mig nöjd. Inte för att man dör av cigaretter, det gör man av allt, utan mest för att det är bekvämt, lite billigare, lite lättare att slippa längta till nästa rast. Det gör mig lite ledsen också. Att jag bara är feströkare. Jag som är rökare på riktigt, jag som gillard en etiketten. Jag som är rufsig i håret och har kortklippta naglar och drar på mig luvan och står ute med en cigarett mellan pek- och långfingret fastän regnet öser ner. Sådan är jag. Vill jag tro.

Nuförtiden hittar jag oöppnade cigarettpaket överallt. I sängbordet, i köksskåpet, i väskan... Jag köper fortfarande som om jag rökte hela tiden, jag hinner bara inte göra av med dem. Min hjärna har inte förstått det mina lungor känt för längesedan. Hjärnan är fan lite långsam. Lungorna tackar mig, dock. Något förbättrat luktsinne har jag dock inte känt av. Men det var ju inte meningen heller...

Det fanns ju ingen mening. Det bara blev så.