Ofta läser jag Alex Schulmans blogg. Jag brukade tycka att han är fantastisk. När han var Charlies-pappa-bloggare. Jag läste honom aldrig under Tusen-apor-tiden, men pappa-bloggen var fin. Då var han peppad och rolig. Nu är han skittråkig och arrogant. Och provocerar folk. Som på apor-tiden. Och det irriterar mig att jag går på det. Jag läser ett inlägg, blir svinarg, känner att jag vill slå honom på käften eller åtminstone kommentera argt, men sedan kommer jag på att det kvittar. Herr Schulman skiter väl fullständigt i vad jag tycker? Det skulle jag ha gjort. Däremot kommer jag på att jag ska sluta läsa eländet. Det är ju inte hans fel att folk är dumma nog att stanna kvar. Det är fan bara skit. Och han får betalt för det. Då skulle jag också kunna få det. Kan man tycka.
(Att han emellanåt besitter ett vackert språk säger jag inget om. Det gör han. Synd att han slänger det på marken och stampar på det i sin blogg)
Nu funkar det inte så. Det funkar så att jag får ventilera på min egen blogg, känna att jag inte bryr mig längre och fattar ett beslut. Och glömmer bort hur skämmigt det är att jag faktiskt engagerade mig så mycket i en låtsaskändis. En snubbe som jag inte vet vad han är känd för men som syns ändå och som drar med sig de närmast sörjande ner i eländet. Pinsamt. Skämskudde. Nu ska jag bara läsa om riktiga människor. Som skriver provocerande saker för att det råkade bli så. Inte för att de trogna kommentatorerna ska ha ett nytt chatt-ämne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar