Vi är tre systrar. Med fantastiskt olika utseenden och personligheter. Ibland säger utomstående att vi är lika, att man inte kan höra skillnad på oss i telefon eller att vi har samma ögon, ansiktsform eller näsa. Själva har vi aldrig sett det. Vi ser bara olikheterna. Hur vi valt olika saker att tycka om, att lära oss. Eller hur vi ser så olika på världen och resonerar olika kring det mesta.
Vad vi har gemensamt är DNA. Och en så fantastiskt kärleksfull mamma som alltid har bekräftat oss. Som alltid har gett oss uppmärksamhet och alltid påmint oss om att vi är intelligenta, duktiga och vackra. Och att vi kan göra vad vi vill. När man växer upp med en människa som varje dag säger att hon älskar en och att man är det finaste som finns, att man Kan Allt, då tror man på det. Mamma har gett oss alla en ganska stark tro på oss själva. Vi vet var vi står i våra åsikter och vi viker oss sällan under andras.
Mamma har alltid lärt oss att man får göra misstag. Hon fanns alltid där när vi föll. Och vi har gjort misstag. Alla tre. Och det har gjort ont och vi har gråtit och alltid alltid kunde vi komma till mamma och aldrig aldrig sade hon "vad var det jag sade". Vi fick lära oss själva. Mest av allt är jag tacksam för att jag fick lära mig själv.
Än idag är mamma likadan. Vi är vuxna nu. Men hon säger ofta att hon älskar oss, varje dag. Hon berättar för oss att vi är duktiga. Att vi är intelligenta. Och bra. Hon uppmuntrar saker vi vill göra och stöttar oss i saker som gick fel.
Ibland var det rörigt hemma. Vi kanske inte hade en Bullerby-barndom. Det finns stökiga detaljer och en del ärr på baksidan av uppväxten. Men sällan minns jag de delarna. Eller inser att man lärde sig av dem också. Alltid minns jag att allt löser sig, eftersom mamma var där. Och det måste ju vara ovärderligt. Att ha en barndom som inte är så skyddad att man aldrig fått se verkligheten, men så trygg att man vet att man klarar sig igenom det svåra också.
