Jag är här nu!

Om någon skulle undra så har jag inte försvunnit. Har inte dragit från stan och internet har inte dött. Men jag befinner mig i grusgropen bredvid statt med mina kollegor och försöker förvandla den till ett hotell till måndag. Misströsta icke, vi blir klara och en vacker dag i juni sisådär kommer jag ha tid för genomtänkta blogginlägg igen istället för hastigt påkomna över gröttallriken.

Jorå. Jag gillar gröt. Med banan.

Fyfan vad vi har roligt!

Om man prenumererar på lösnummer vill man väl för i helvete inte dela med grannen??

Vi gillar läget och löser det!

Jag har fan inte alltid full koll. Jag önskar alltid att jag hade det, jag gillar koll. Men jag är även en vän av improvisation. Jag tror på att allt löser sig. Det kan kanske innebära att jag även är optimist men jag har kommit på att man kan vara många saker samtidigt och att det är okej om det är motsägelsefullt.

Jag gillar listor. Nä, jag älskar listor. I raka rader och fina bokstäver. Helst dataskrivna. Får lite ångest om det är kladdigt och överstruket och måste skriva om från början. Jag kanske har lite problem... men jag är okej med det.
Det är bara att gilla-la-la-la läget.

Det är okej om en tröja ligger slängd på golvet en stund. Jag lär mig att man fan inte kan ha kontroll över allt, allt kan inte vara perfekt för då dör man.

Det är synd...jag gillar perfekt. Utom när det gäller mig själv.
Jag gillar att vara rufsig och oslipad.

Strunt samma...var fan ville jag komma?? Förmodligen bara få ur mig att nu är det Lösa som gäller. Det löser sig, ok?

Det enda jag gör är jobbar och hjärnan ligger efter.

Börjar klockan ett. Är uppe klockan åtta. Fyfan vilket ansvarstagande. Det är ju som att förvandlas till sin egen mormor över en natt. Upp i ottan fast man inte måste. Helt galet. Man kan ju säga att jag övar lite också. Från och med nästa vecka räknar jag med behöva vara vaken runt fyra. På morgonen alltså. Det ska bli skojigt. Då kan jag gå direkt från krogen och efterfesten till jobbet, lite halvfull och dan... (eh...jag skojade, ok??)

Massor att göra den här veckan. Hotellöppningar är minsann ingen dans på rosor, mina vänner. Vi har svinroligt och skrattar en del. Men enkelt är det fan inte. Om det var någon som trodde det. Det räcker tydligen inte att beställa hem mjölk och bröd och smör och installera en dator i receptionen och bädda sängarna på rummen. Det var tydligen lite lite mer än så. Vilket uppvaknande. Surprise, era dårar! Nu kör vi! Men ingen klagar. Det ÄR roligt. Jätteroligt till och med. Och om tio år kommer vi skratta åt diverse bakslag som envisas med att sätta krokben för oss. Då skrattar vi dom rakt upp i ansiktet och spottar på dom. Just det!

Mina nya rum

Det finns en text av Mimikry som jag brukar citera med jämna mellanrum. För att jag gillar den. För att den passar in ibland. För att den passar mig vissa dagar. Ibland tar jag några ord från början, ibland från slutet eller så klipper jag ihop själv. Som det faller sig, liksom. Andra gånger, som idag, kan jag gå och vardagsfundera, bara på vanliga saker...och så dyker en textrad upp i mitt huvud och så inser jag att idag, idag passar dom orden så bra... Och jag vill inte skaffa nya vänner, men du har hittat nya rum och liv att leva med... Det är ur Alderland. Låten som fastnade och vägrar släppa taget, som så mycket annan musik i min värld. Det etsar sig fast och biter hål i huvudet på mig och gosar in sig i hjärnmoset och så bor det där. Med all annan röra. Min musik och min röra. Och jag tänkte att just den textraden var som nu, fast tvärtom, annorlunda. Jag tänkte att jag har ju gjort det, skaffat nya vänner och nya rum och nya liv och jag mår bra. Inte som i låten där dom hatar och saknar och längtar och lider. På ett bra sätt har jag hittat mina nya rum igen och det är fina rum. Och fina människor. Och feta jävla utmaningar som jag stångar mig blodig mot om jag måste. För att det är så jävla roligt. Bara därför.

...och mina gamla rum försöker jag vårda. Jag har dom kvar. Jag glömmer inte. Jag gillade tapeterna och inredningen och kärleken i väggarna och bara för att man har nytt försvinner inte det gamla. Jag är så jävla bortskämd. Som jag skrev på facebook alldeles nyligen. Bortskämd.

Han som stirrar in i livmodern

Jag tror att jag var sexton eller sjutton första gången jag skulle gå till en gynekolog. En riktig gynekolog. Där man måste ta av sig byxorna och trosorna och ligga halvnaken i en stol klädd med prassligt papper och sära på benen och lyfta dom högt upp i luften och placera fötterna i stöden och lämna sitt underliv till beskådan för en främling som får betalt för att köra upp kalla metallföremål i en och mumla och klämma och känna och kommentera. Jag bad om en kvinnlig läkare. För säkerhets skull. Det kändes tryggast så, när jag var ung och tonåring och livrädd. Jag kommer inte ihåg varför jag skulle dit, men jag antar att det hade med p-piller att göra. Det hade det oftast i den åldern.

Jag kommer ihåg att jag gick upp tidigt den dagen, att jag duschade länge och skrubbade och försäkrade mig om att jag var ren. Jag hade nog valt vilka trosor jag skulle ha på mig flera dagar i förväg. Hela och rena trosor är A och O, enligt mamma.
Jag hade lagt fram en tröja som räckte halvvägs ner på låret, bara för att slippa vara naken och kall och rädd. När man går till tandläkaren räcker det att borsta tänderna. Att gå till gynekologen var en hel jävla vetenskap. Som tjej borde man få lära sig i skolan att det fan inte är farligt och att gubbarna och tanterna på kliniken ser fitta varje dag och att det är okej och normalt och alla ser olika ut och luktar olika och har olika mycket hår och färg och celluliter. Klart jag fattade det egentligen, men det var fan lika läskigt ändå.

När jag kom dit var min kvinnliga läkare sjuk. Jag tror han hette Roger. Han som kom istället. Han var nog femtio, sextio år. Inte alls den 40åriga kvinna jag förberett mig på. Jag dog lite i en sekund. Sedan tog jag i hand och presenterade mig för gubben jag skulle blotta mig för. I rummet klädde jag av mig sakta bakom ett skynke, varför fattar jag inte, man ska ju ändå fläkas ut med blygdläppar och livmoder alldeles strax. Jag drog lite i den lårlånga tröjan och gick genom rummet som var stort. Säkert sex meter från skynke till stol. Klättrade upp, höll andan. Halka ner lite med stjärten, slappna av, nu blir det kallt och nu klämmer jag lite på magen och nu tar jag på mig en plasthandske och nu... Jag andades inte genom hela undersökningen. Jag slappnade inte av. Det enda jag lyckades med var att halka ner med stjärten. Tror jag.

Efteråt var jag glad. Låtsades om som om gubben inte nyss stirrat in bland äggstockar och livmodertappar. Han var fanemej bra. Det var inte så farligt att han inte var kvinna. Jag överlevde, underlivet log mot mig och det var tametusan helt okej. Gynekologer är schyssta.

Men jag fattar fan fortfarande inte varför i helvete man väljer det som yrke...det var min poäng.

Kvällsmat

Något som låter sjukt äckligt men som funkar förvånansvärt bra;
Sallad med tomat och zuccini, ost och salami, kokt ägg och dressing på keso, grekisk yogurt smaksatt med curry och kaviar. Låter fruktansvärt. Blev lite äcklad när jag blandade faktiskt. Men var gott sörrni.

Nej, jag försöker inte luras.

Jag tycker inte ens om ägg. Alls. Usch. Men jag samlar poäng genom att lära mig äta det ändå.

Skor? Inte så jävla roligt va?

Helt ärligt, att köpa skor med min lillasyster har alltid varit en mardröm, från det att hon var liten. Det har varit ett litet helvete varje gång man kliver in på affären och oftast kommer man inte ut på ett par timmar heller för ingenting är bra, allt är fult och inget passar. Alltid. Nuförtiden är hon tack och lov gammal nog att handla själv så man slipper ju eländet, men ibland, som igår, får man tillbakablickar från förr i tiden när vi var barn. Jag, mamma och lillsyss klev in på affären. På två sekunder var jag och syss framme vid samma hylla, vid samma sko. Hur jävla stor är den chansen?? Lillsyss använde sig av Pax-regeln, påpekade att hon sett dom före mig och att vi absolut inte kunde gå runt i samma skor, även om vi faktiskt sällan är ute tillsammans. Men Pax gäller, så hon fick skorna, jag fick leta vidare. I en timma. Som hon brukade göra. Rollerna är omvända och jag är så jävla lurad.

Pax pax!! Det gills! Och så var vi två små lintottiga systrar på 5 och 10 igen...

Det här med barn...

Jag pratade med en vän om det här med barn häromveckan. Barn. Att ha eller inte ha. Det var frågan som ivrigt diskuterades. Eller mest att inte ha. Eftersom varken hon eller jag har några. Eller planerar att skaffa inom en överskådlig framtid. Så får man inte säga. Det är fult. Man är konstig om ens biologiska klocka inte tickar sönder i huvudet på en efter att man fyllt 24. Hej, jag heter Jennie, är 26 år gammal och vill inte ha barn. De som redan har barn brukar vilja anordna stödgrupper för såna som mig och min vän. Själva tycker vi att vi har det jävligt bra. Inte för att vi inte har barn. Utan bara bra. Punkt. Barn behöver inte vara enda anledningen till att man har ett bra liv.

Självklart har jag inte strukit barn ur min lilla livskalender helt och hållet. Men nu har jag varken tid eller lust. Jag skulle dessutom aldrig planera in ett barn till en värld där det inte finns plats för det. I min värld finns det ingen plats just nu. Kanske inte om fem, tio, femton år heller. Skulle det hända imorgon får jag lösa det då. Händer det så händer det.. Men att planera...nejtack. Jag har annat för mig. Som mitt jobb, som är jätteviktigt för mig. Men det kanske också är fult att säga. Att man prioriterar jobb framför barn. Men det struntar jag i. Väninnan också.

Jag gillar även att när jag en lördagkväll som denna plötsligt känner för att gå ner på stan kan jag göra det. Utan att planera.

Det enda lilla barn som finns inplanerat i mitt liv är systersonen. Vackraste av alla! <3

Im A Kock, Baby.

Fyfasen vad jag har saknat att laga mat. Lagar ju inte ens mat hemma längre. Bor man hos mamma står maten på bordet när man kommer hem. Inte för att jag klagar, mammas mat är alltid bäst, men jag saknar att göra det själv. Att hacka, skära, blanda, smaksätta, steka och koka. Jag gillar det. Uppenbarligen, eftersom jag gjort det till mitt yrke. Kan fan knappt vänta till nya köket på nya jobbet är klart och man får stå där varje dag igen. Var där igår och såg det halvfärdigt och helt ärligt är det fan nästintill orgasmiskt med nya vitvaror, inplastade, rostfria bänkar och frigolitskyddade induktionsspisar. Man går runt som ett litet fån med ett dumt flin på läpparna och klappar lite fint på allt, känner på kallt stål och drar lite i lådor. Det är vad jag går igång på. Alla har vi våra böjelser...

Idag lagar jag mat själv. Älskar mina knivar med. Går igång på dom också. :D

Sträck på dig!

Det känns som om jag prioriterar rätt allt oftare nuförtiden. Jag mår så jävla bra av det. Blir lite nöjd med mig själv varje gång jag avslutar en dag och kan tänka att det har varit en bra sådan. Helt ärligt är jag jävligt stolt över att jag fattar vad jag själv mår bra av, vad som funkar och vad som inte gör det och hur man undviker att ramla ner i de där djupa groparna jag så väl känner till. Klart som fan att jag också snubblar emellanåt, men det är inga katastrofer. Det blir inte värre än man låter det bli.´

 Det är skönt att släppa taget om sådant man ändå inte kan kontrollera. Det ger en mer energi att ta tag i sådant som faktiskt spelar någon roll. Som Du själv. Som Dina vänner. Som Din familj. Som Ditt jobb. Men främst Du själv. Du är viktigast. Om inte Du mår bra kan Du inte hålla upp någon annan som behöver hjälp att stå.

Lets talk about sex, baby

Bara för att koppla av lite menar jag. Det är ju helg för fasen, då kan vi väl lägga veckan bakom oss och gå in i fredags-mood. Jag tycker vi gör det, pratar om sex.

Eller så gör vi som på mitt nya jobb,

Stop Talking, Start Doing!

Bra koncept det där... universalkoncept skulle jag vilja kalla det. Joråsåatte...

Allt är ditt fel!

Glöm det där jag sade igår om att stanna hemma. Jag är svag och övertalades till inte bara en, utan fem öl. Inte så svårt. Svag säger jag. Svag!

Men skit i det. Det var ju trevlig som vanligt, det visste jag ju. Och nu går vi till jobbet. Pigga och fräscha. Jojomen!

Jag är så lättlurad...jävla komplott.

Torsdagsfylla??

Torsdagar har varit min schemalagda oas sedan jag kom hem till Sverige. Nästan varje vecka har jag varit ute. Inte alltid full, men alltid med en mörk staro, ett glas vin eller med en kapten cola i handen. Det är en grej... man går dit, man umgås, man vinner eller förlorar, för min del kvittar vilket, man säger hej då och går hem. Oftast inga okontrollerade fyllor, ingen som kryper hem, inga sena efterfester, alla jobbar ju dagen efter. Visst, ibland spårar det väl ur, men det är sådant som händer, I Lilla Landet Lagom. Men alltid är det trevligt. Att träffa folket man inte träffar någon annan dag i veckan, de som minns en från förr, som kan dra historier om dig från när du var 17 som du trodde att du hade glömt. Torsdagar ute är tradition, lite som ärtsoppa och pannkaka.
Idag vet jag fan inte vad som händer. Jag har spårat ur totalt. Kan fan inte ta mig för att klä på mig och gå utanför dörren. När jag var 20 hade jag varit rädd för att missa något. Idag vet jag att det inte är något farligt. Så jag stannar nog där jag är. Framför CSI och med Facebooksom nödutgång.

Sura miner

Jag har haft en dålig dag idag. Inte så att dåliga saker har hänt, men mitt eget humör har varit surt och jävligt. Vad nu det beror på... Jag väljer gärna att ignorera orsaken och hoppas på att det går över snart. Jag valde att kalla det pms. Det har nog inte alls med saken att göra, men det är irriterande ändå. Som en ond cirkel. Jag blir irriterad för att jag är sur och så blir det värre.

Men det har gått över nu. Jag är glad igen. Så om någon vill ringa mig är det ingen fara. Jag är snäll som vanligt. Det var en övergående sjuka.

I Landet Ingenstans

I Landet Ingenstans bor människor som inte finns. De bor i huset du aldrig sett och sjunger sånger du aldrig hört. Deras röster är som viskningar i ditt huvud och du undrar om det hördes alls. Deras rörelser är som vinden mot din hud och du undrar om den kändes alls. De lever i skuggan av sig själva och kan inte hitta ut. De går vilse i sina fotspår och när de dansar går det runt, runt, runt... Det är dom som står och trampar på samma ställe, det är dom som står helt still. De är de osynliga i rummet, de som aldrig kommer fram. I Landet Ingenstans bor människorna du aldrig kommer träffa, som kunde varit en vän...om du hade lyssnat.

I Landet Ingenstans är det ingen som gömmer sig. Det är dom du missar, dina förluster...

Modemiss

Jag gick på stan med en vännina en gång. Typ fönstershoppade. Annars är jag rätt dålig på det där med shopping, vilket jag påpekade för väninnan. Att jag har noll koll och aldrig fattar vad som är inne och inte bryr mig heller. Jag vet inte om det var för att vara snäll, men hon replikerade att halsduken jag hade på mig minsann var modern. Jag fattade inte grejen. Jag köpte den rutiga trasan för att det var kallt och den var billig. Så funkar jag. Inte riktigt alla kromosomer på plats, tydligen, för är man tjej ska man gilla och veta sådant där. Jag gör inte det. Jag vet andra viktiga saker, som typ hur många nyanser av svart det finns och vilken musik som är bäst att laga mat till och en massa annan knappologi. Jag vet onödiga saker. Det tycker jag är bra. Det gör livet lite, lite roligare.

Vad jag däremot nyss kom på är att jag är jävligt snygg med håret invirat i en stor handduk på huvudet. Så mitt lilla mission nu är att övertala någon av alla de där modebrudarna att göra det hippt med frottéturban. För fan vad inne jag skulle vara då!

Om jag hade en kamera skulle jag fota och visa er. Men det har jag inte.
Note to myself; köp ny kamera. Sådär.

Vi i gruvan

Först fick jag hem ett bokpaket som jag hade skickat efter. Sedan gick jag och hyrde två filmer. (Ja, jag HYR. Jag vet fan inte hur man stremar och laddar ner, ok?) När jag kom hem trodde jag i mitt stilla sinne att jag skulle plöja både kokböcker och filmer, men så blir icke fallet. Dygnet har för få timmar och jag blir sittandes framför datorn en stund med mera brådskande aktiviteter. Typ jobb. Ni vet...sådant som man måste göra först. Att prioritera rätt är svinjobbigt. Men böckerna lär ligga kvar och vänta...det gör inte jobbet. Schysst med deadline som orsakar nästan lika mycket glädje och adrenalin som spontana hjärtinfarkter. Tro mig, vi är alla nöjda ändå. Som sju små jävligt glada dvärgar som visslande går till gruvan. Fast vi är tolv...

Den nakna sanningen

Jodå, det du ser är det du får och jag erkänner...håret är rufsigt varje morgon och osminkad ser jag ganska trött ut. Jag har inte alltid ordning i mina garderober och det har hänt att jag har samma strumpor två dagar i rad. Ibland pratar jag alldeles för mycket och ibland inte alls. Jag kan inte alltid bete mig politiskt korrekt när jag blir full, men jag är alltid snäll ändå. Jag fäller alltid ner toalocket och skruvar oftast på locket på tandkrämen. Jag tycker om att städa men bryr mig inte alltför mycket om det ligger en tröja på golvet i några dagar extra. Jag lägger inte energi på oviktiga saker men gör småsaker till viktiga om jag känner för det. Jag kan tvinga dig att låtsas att min makaronmiddag är en trerätters för att jag gillar att laga mat åt folk... Jag kommer aldrig ljuga och den nakna sanningen är vad du får, jag kommer inte säga att dina skor är snygga om jag inte tycker det och om din nya parfym luktar skit säger jag det.

Jag är tamefan inte felfri, men vet du vad. Det är inte du heller.

Stockholm hörrni?

Hörrni, Stockholm..? Inte så jävla hippt som det låter va? Jag tycker inte det... Inte imponerad alls. Kan vara lite på grund av mitt bristande lokalsinne men det låtsas vi inte om. Stan är stor och bullrig och smutsig och grå. Det är min åsikt och det står jag för. Om man inte har krypavstånd hem är det för långt. Just det.

Men det förtar inte att jag hade trevligt igår. Sandra lotsade genom stan till releaseparty med Eskilstunasonen Adam Heldring som jag kanske borde vetat vem det är men inte gör. Sådan är jag. Noll koll men glad ändå.

Nu var vi ju där på jobbuppdrag, så kvällen blev tidig och tjejerna var fräscha imorse. Hepp! Bra snabbvisit. Tack Sandra för att vi inte gick vilse....

När jag blir stor vill jag bli rik

När jag var liten ville jag bli författare. Eller journalist. Klart var i alla fall att jag skulle skriva. Jag har alltid gjort det, till min mammas blödande ögons beklagan. Alla sagor som sjuåringen kom hem med och ville ha beröm för, alla dikter som rimmade på hjärta och smärta, alla spökhistorier med lakansbeklädda varelser... stackars mamma. Man kan inte direkt kalla det högklassig litteratur. Men halvbra, det var det. Jag var ett barn med fantasi och vilja och jag skrev för glatta livet.

När jag var elva fick jag min första betygsatta skrivuppgift i skolan. Jag fick en femma och jag var övertygad om att närmsta bokförlag skulle slänga sig på luren för att kontraktera mig. Ingen ringde. Jag fattade aldrig riktigt varför, men när jag hittade samma novell för några månader sedan ville jag ringa upp förlagen och be om ursäkt för att mitt elvaåriga jag hatade dem innerligt. Det var tametusan inte speciellt bra. Inte så som mamma försökte inbilla mig. Mammor är fantastiska lögnare, by the way. Jag har kommit över det. Det är okej. Jag har förlåtit redaktörer, utgivare och mamma. Till och med min lärare som fick mig att tro att jag var Astrid Lindgren.

Men bara så ni vet...om den här kockkarriären går åt helvete är det erat fel för att jag aldrig blev författare, okej?

Tacos och vin

Hörrni, jag drar nu. Ut på landet för tacos och vin. Känns det inte väldigt mycket som en standardlördag?

Saknar ni mig kommer jag tillbaka till stan senare ikväll. Ses då?

Göra om göra rätt

Egentligen känns det inte helt okej. Att överge alla gamla blogginlägg såhär. Men å andra sidan...det finns kvar, texterna, bloggen och minnena och det spelar ingen roll. Vi behöver förnyelse. Gå vidare. Göra om, göra rätt. Så är det. Vi gör det här. Saknar man det gamla kan man backa...det ligger kvar som ett envist blåmärke...

Skördefest

Jag gick förbi två äldre damer utanför matbutiken igår. De ställde sig i mörkret och inspekterade affärens annonsvägg. -Välkommen till höstens skördefest, skrockar den ena. -Det låter ju himla trevligt! Sedan gick de vidare. Jag vet inte om de förstod att texten vittnade om billiga priser på rotfrukter eller om de faktiskt trodde att Ica stod för partyn inne på lagret. Men det var gulligt och intresset var genuint. Sådan vill jag bli när jag blir stor. Uppskatta texten utanför Ica så mycket att det gör min kväll.