När jag var liten ville jag bli författare. Eller journalist. Klart var i alla fall att jag skulle skriva. Jag har alltid gjort det, till min mammas blödande ögons beklagan. Alla sagor som sjuåringen kom hem med och ville ha beröm för, alla dikter som rimmade på hjärta och smärta, alla spökhistorier med lakansbeklädda varelser... stackars mamma. Man kan inte direkt kalla det högklassig litteratur. Men halvbra, det var det. Jag var ett barn med fantasi och vilja och jag skrev för glatta livet.
När jag var elva fick jag min första betygsatta skrivuppgift i skolan. Jag fick en femma och jag var övertygad om att närmsta bokförlag skulle slänga sig på luren för att kontraktera mig. Ingen ringde. Jag fattade aldrig riktigt varför, men när jag hittade samma novell för några månader sedan ville jag ringa upp förlagen och be om ursäkt för att mitt elvaåriga jag hatade dem innerligt. Det var tametusan inte speciellt bra. Inte så som mamma försökte inbilla mig. Mammor är fantastiska lögnare, by the way. Jag har kommit över det. Det är okej. Jag har förlåtit redaktörer, utgivare och mamma. Till och med min lärare som fick mig att tro att jag var Astrid Lindgren.
Men bara så ni vet...om den här kockkarriären går åt helvete är det erat fel för att jag aldrig blev författare, okej?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar