Jag läser Kristian Gidlunds "I kroppen min- Vägsjäl". Inte så mycket för att läsa om hans resa mot början av slutet, utan för att hans ord berör mig. Han skriver så vackert att huden knottrar sig på mina armar och mitt huvud inspireras att hitta nya sätt att uttrycka sig på. Jag reflekterar inte så mycket över VAD han skriver, även om det är viktigt, utan HUR han skriver det. Jag tycker om hans sätt att använda orden. Hans meningar är som melodier och jag sjunger en stund för mig själv i takt med raderna, sidorna och kapitlen. Han hade talang. Nej,
känsla. Ända till slutet, när kroppen slutade samarbeta, fortsatte hans hjärta och hjärna att leverera.
Jag avundas hans ord och genast vill jag ge mig själv en örfil och banna mig själv som avundas någon som dog alldeles för ung. Jag antar att det korrekta vore att vara tacksam för det jag har, att jag får fortsätta leva när han inte fick det. Men visst är det en stor bedrift, det han gjorde med slutet av sitt levande liv? Han berörde människor. Han såg till att synas. Han gav inte upp sin röst och han använde sin sista tid till att göra något han älskade. Att skriva.
Jag avundas det. Kraften han hade. Känslan han förmedlade. Och orden han präntade som musik.
Och jag önskar att han hade fått ge oss fler ord. Mitt huvud behöver ord som hans.
