...brukade min mormor säga. Kanske mamma också, jag vet inte. Men jag minns det där. Säkert sade alla andras vuxna så också, men det sitter i fortfarande. Slog jag mig på knät skulle det gå över när jag gifte mig, drog min syster mig i håret skulle det också sluta göra ont då och blev jag snuvig med en släng av magflunsa borde den också ha gått över lagom till vigseln. Man kan ju tycka att det där skulle ha skrämt vettet ur ett småbarn. Ha ONT. SÅ länge! Inser de vuxna hur långt bort "till du gifter dig" är när man är liten? Förstår de att en 25åring är jättevuxen och lastgammal och att fylla fem fingrar gammal är ens nästa livsmål och tio fingrar en evighet bort? Vem orkar torka snor till man blir GIFT då?? Kanske sade de så för att trösta, men jag måste säga att det var verkligen inte speciellt pedagogiskt.
Idag är jag nästan trettio år gammal/ung. Tre fulla händer. Gift är jag också. Och jag inser att de ljög. De vuxna. Det onda gick över mycket, mycket fortare än så. De uttryckte sig lite luddigt. JAg trodde att det liksom skulle HJÄLPA att gifta sig, men själva äktenskapet läker ju inte några smärtor. De vilseledde oss. Även om kärleken må övervinna mycket är man aldrig så sårbar som när man lägger sitt hjärta på utsidan, man är aldrig så lättåtkomlig som när man älskar en annan människa så mycket att hans/hennes välmående är viktigare än ditt eget. Tvärtom är alla smärtor dubbla. (Precis som alla glädjeämnen, såklart) Så möjligen har den klämda tummen hunnit bli bättre när man gifter sig, men alla andra känslor kommer vara mångfalt fördubblade.
(Min mormor sade även att det kom kineser upp ur vår sandlåda om natten, möjligen en aning påhittat, så jag vet inte om man borde ta så allvarligt på alt de säger, de vuxna.)
