Om en Doft

Jag läser någon annans text om en händelse som var gemensam för våra liv. En händelse vi båda var med om, men från olika håll. Hon döpte sin text till Parfymen och jag hajade till. Det handlade om en kollega som gick bort i cancer. Och alltid när jag minns honom minns jag hans doft och tvärtom. När jag känner doften tänker jag på honom. För henne betydde den där rubriken något helt annat. För mig betydde det en omedelbar resa tillbaka till de där månaderna. Jag minns hur vi tände ett ljus när han gick bort och ställde det i luckan i köket. Vi höll det där ljuset brinnande så länge, det slocknade aldrig. Varje skift tog ansvar för att det fortsatte brinna och inför natten bar vi det med stor försiktighet till receptionen som tog över innan frukosten kom in. Det är fina minnen, det där. Hur en person förde oss samman i en gemensam sorg och hur vi tillsammans mindes honom, nästan alltid med en skål.

Några månader efter att han gick bort valde en annan kollega att avsluta sitt liv. Honom minns jag också ofta. Många gånger minns jag hur han kom för att prata. Hur han mådde och hur han inte ville lämna sin dotter. Den där våren var så speciell. Det hände mycket under en tid. Det var så mycket oförståeligt som hände och på något sätt bands det samman med branden. Det avslutades där. Stannade kvar där det hade börjat och lever kvar som minnen.

Som sätts igång av en Doft. En Parfym. Som alltid när jag tänker på den tänker jag på Honom. Och den andra kollegan. Och ljuset. Och branden. Allt det av ett ord.

Det är bara Jag

När jag var elva flyttade vi till en stad där det var viktigt att vara som alla andra. Att ha samma saker som alla andra och se likadan ut. Därför fick jag ett par skor med tre ränder på sidan som var orealistiskt dyra för en sjätteklassare och en tröja med ett märke på bröstet som jag lika gärna kunde ha varit utan. Jag målade ögonlocken med blå skugga och fransarna med svart. Jag hade långa naglar med rött lack på och trodde jag var vuxen.

På helgerna blev vi medbjudna på de större barnens fester i skogen. De större var bara fjorton år och därför tänker jag kalla dem för barn. Fast vi alla trodde vi var vuxna. Min kompis hade korta kjolar och urringade tröjor fastän ingenting fanns att visa upp. Sådana kläder var en gratisbiljett till vuxenfesterna. Vi drack päronlikör blandat med sprite i petflaskor och blev fulla på ett par klunkar. Jag smög hem i tid och hoppades att mamma inte skulle märka något. Det gjorde hon aldrig och kanske hade det att göra med att man inte alls blir så full när man egentligen inte dricker alls utan bara är med för att man vill vara som alla andra.

En pojke som var en av de större, ville pussas i en buske. Han var mycket längre än jag och jag kände mig viktig. Men aldrig bekväm. När han ville mer än att pussas gick jag hem. Jag var aldrig som de andra. Även om jag försökte några gånger.

Jag slutade med det där någonstans. I mörkret, på skolgårdarna, i rökrutan där jag aldrig passade in i alla fall. Det var aldrig jag att vara någon annan.

Flera gånger blev jag kallad både hora och bimbo, fastän det var så långt från både mitt riktiga och mitt låtsasjag.

Idag är jag Jennie. Bara Jennie.

Men jag hade aldrig lärt mig det, att vara Jag, om jag inte hade försökt vara någon annan först.