Hur det är lättare att älska...

En gång kände jag en människa som fann det normalt att dagligen tala om för mig vad som var fel med mig. Oftast handlade det om saker med mitt utseende eller att han just den dagen tyckte att jag var korkad. Han brukade tala om för mig att jag kunde bli bättre om jag bara ändrade på det ena eller andra eller allra helst bytte åsikter till hans. Att jag genast förstod att det var hans sätt att försöka styra mig är jag tacksam för. Det är ett beteende jag känner igen och jag avslutade det där ganska snart. Han fortsatte kontakta mig och jag förklarade om och om igen att vår relation aldrig skulle bli normal och att jag inte ville ha honom i närheten av mitt liv. Även då hånade han mig. Skrattade åt att jag var korkad nog att inte vilja umgås med honom. Flinade åt att jag var rädd för honom, att jag inte visste bättre.

Bara en kort tid efter det där träffade jag människan jag lever med idag. Han berättar för mig varje dag att jag är det vackraste som finns. Att jag är intelligent. Att han älskar mig och är stolt över mig. Och jag inser att det är sådan skillnad på människor. Det finns sådana som den förste mannen, som försökte få mig dit han ville genom att trycka ner mig. Och så finns det sådana som min sambo, som får allt han vill, som jag gör allt för, inte för att jag måste, utan för att jag vill.

...och så får han vad han vill när han ger mig vackra blommor...

Jävla Jante

Jag VET att det inte är okej att lägga ut bilder när man är lycklig. Men det struntar jag högaktningsfullt i. Förstår ni vad trist det vore om jag lade ut bilder när vi bråkade? Eller förstår ni vad förbannad min kille skulle bli om jag mitt i en diskussion drar upp kameran för att föreviga? DET mina vänner, är anledningen till att man bara lägger ut bilder på det bra och inte det dåliga. Inte så jävla svårt att förstå va? Just.

Herrejävlarfredagsmys

Jag säger inte att mitt liv är tråkigt. Jag älskar min sambo och min lägenhet har nyputsade fönster och det gör mig lycklig. MEN, det händer ingenting. Ingenting nytt. Jag sitter här med mitt ben i plaststövel och räknar dagarna. Jag kan liksom inte GÖRA någonting.  Foten läker inte snabbare för att jag vill det. Det är bara att VÄNTA. Ibland försöker vi ta oss ner på stan för middag. Eller hem till mamma. För att komma utanför de fyra väggarna bakom dörren med våra namn på. Det är alltid bra. Mat är gott, det bästa vi vet. Jag älskar att Han älskar mat nästan mer än jag.

Jag säger inte att mitt liv är tråkigt, men idag är det lite roligare än alla andra intetråkiga dagar. Ikväll tar vi oss utanför stadsgränsen som riktiga redneckglobetrotters till stockholm och Raw Comedy Club. Kristoffer Appelqvist. Jag älskar den mannen. Älskar. Jag skulle gifta mig med honom om inte Sambon hade haft invändningar. Men jag nöjer mig med middag på Hilton och ett par timmars skrattatillsjagkissarlite. 

Såhär i förberedelsefasen är mitt största problem hala trappsteg på tåget. Löser det. 

Ångestfria måndag. Godmorgon!

Måndag. Det är så ofta helgerna följs av ångest och jag undrar varför man inte bestämmer mer själv över sitt mående. Man måste inte må dåligt. Man kan liksom...dämpa ner lite. Ta en paus och backa. Drick lite ramlösa, för sjutton. Förra sensommaren tröttnade jag lite på det där. När jag insåg att jag spenderade nästan varje helg med att sova bort min ångest på någon soffa, varsomhelst, där jag senast hade festat. All ledighet man lyckats samla på sig, varje liten snål dag, sovs bort. Den hösten drack jag bara bubbelvatten på krogen. Och jag mådde bra. Hade roligt, gick hem i tid, tyckte inte att jag behövde stänga stället och vaknade dagen efter utan ångest. Det var härligt. 

Då och då händer det att jag dricker alldeles för mycket vin. Såklart. Halkar dit lite... Men det är längesen jag tyckte att jag behövde festa hela natten och dricka tills reservflaskan captain morgan var tömd. Ibland saknar jag de sena nätterna som blev till morgon med vännerna i hans soffa, som alltid slutade med att hon somnade först efter ett race på lådvin. Det var så fina nätter. Men tiderna är nya. Vännerna finns kvar, samma fina. Vi har bara hittat nya liv. Som vi fyller med andra saker.

Även om vi ibland ramlar dit. Och vaknar med ångest dagen efter.

Det är inte alls lika mycket värt det längre. 

Men en vinkväll är alltid välkommet...eller två. Det är sällskapet som räknas.