Im just sayin...

Ibland läser jag en blogg som Tuva Minna Linn skriver. Att den handlar mycket om Vintage, som inte alls är mitt område, gör ingenting alls. Hon skriver vackra ord och jag läser för den känslans skull. Ibland tar hon upp saker som är viktiga. Häromdagen skrev hon om det där med p-piller... hur skadligt det kan vara. Det är viktigt att prata om. Så att tjejer vet. Så att de vet vad de gör innan de stoppar i sig hormoner och substanser de inte vet effekten av. Jag visste inte. Jag förstod inte hur stor risken för blodproppar var. Det är vanligare än man tror och upplysningen borde vara klarare. Tjejerna har rätt att veta vad insatsen är innan receptet skrivs ut. Så att man får ett val.

Det händer inte alla. Såklart inte. Men det hände mig. Jag tycker självklart som alla andra att det är bra att skydda sig. Men när det slutar vara ett skydd och istället går till angrepp är det inte värt det.

Min frisör säger att man bara ska tvätta håret en sådär två gånger i veckan. Jag får problem när jag inser att jag använder hårsprej oftare än så och måste gå emot hennes order. Ville bara säga.

I min säng. Post Dia Psalma.

Jag fattar inte varför jag strävade efter den där alkoholblandningen och söndagsångesten. Jag hade förbannat trevligt och träffade många människor jag älskar men idag önskar jag att jag inte blivit sådär...berusad. Såklart. Det är ju själva poängen med söndagsångest. Jag måste lära mig hålla käften när jag dricker. Jag ligger i alla fall fortfarande i sängen fast jag vaknade klockan åtta. Jag har colaflaskan bredvid mig som jag dricker direkt ur. Jag måste ta mig in i badrummet. Duscha. Och städa undan förfestspåren. Suck... 

Man skall Icke sträva efter sådana här dagar. 

I min soffa. Pre Dia Psalma

Jag skar mig

Men jag vägrar kolla hur djupt det är. Jag ska ut ikväll! Spriten komma domna smärtan.

TGIS

Idag tänker jag tjata om det faktum att jag ska gå på lokal ikväll. Och lyssna på musik och dricka ofantliga mängder alkohol. Som en fjortonåring. Men nu har jag suttit hemma i så många veckor att jag har byggt upp en liten förväntan som bara kan sluta med söndagsångest. Jag är okej med det och man får ju spara sig till de få tillfällen man har.

Eventuellt drar jag med nån gift snubbe hem.

Skoja bara.

Fatta ni va?

Arga Lappen

Jag är så gammal att jag vill skriva arga lappar i min tvättstuga. Jag vill skriva;

 Enorm och Evinnerlig smärta genom Tusen Nålar till Eder som Icke hava Förstånd att torka av Tvättmaskinerna efter Eder. 

Eder Moder jobbar Inte här. 

Så vill jag skriva. På en fredag. Inte dricka sprit. Jag vill vara arg medelålders tvättstugetant.

Så jävla sexigt.

Tvättfredag

Jag har minsann inte tid att springa ute på helgerna. Jag måste ju tvätta och så också. Så idag är det Tvättfredag. Medan alla andra från jobbet går ut och festar. Jag förstår inte hur jag skulle orka med det, jobba imorgon och överleva resten av veckan. På det här viset slipper jag fundera. Jag, mina smutskläder och tvn stannar hemma. Och orkar förmodligen tänka utan att bryta ihop imorgon. Inte alls som idag.

Ni vet de där planerna jag pratat så kryptiskt om och lekt hemlig...det var ett jobb jag sökt och fick. Men tackade nej till idag. Så nu är det inte hemligt längre. Inte heller är det en ny plan. Jag rullar på i samma hamsterhjul som vanligt. Men ändå. Det var en bra plan. Men jag fick tänka om lite. Men jag fick det i alla fall. Och det är roligt för nu vet jag att jag kan.

Smärta!!

Hur rutinerat är det att klämma fingret i den automatiska dörrjäveln på tågtoaletten så illa att känseln försvann och det känns som om både nagel och fingertopp kommer ramla av? Inte så mycket rutin va? Fan vad ont det gör. Det ser ju självklart inte ni. Men hellvete! Nageln är blå nu. Och vi snackar tre minuter efter olyckstillfälle.

Kan vi göra detta till ännu en grej SJ är kassa på? Livsfarliga toalettdörrsjävlar.

Äntligen!

På väg. Jodåsåatte... Cykla hem via mamma känns också ganska osoft. Hem och badkar och sängläge med film känns bättre. Så blir det inte för man får inte alltid som man vill. Allra goaste lilla sötungen är i alla fall återbördad till sin mor. Han lär bli glad när han vaknar. Ja, för han somnade ju givetvis en kvart innan avstigning och vägrade vakna. Konststycket jätteväska, ryggsäck, dator, bilbarnstol och barn var ingenting jag klarade av när vi skulle av. Damen bakom förbarmade sig. Förmodligen mest av empati för det lilla barnet som hängde likt en trasdocka över min ena arm. 

Just ja...groteska förkylningen icke att förglömma.

Jag börjar bli trött nu.

Tågstationshäng. Pendling skulle inte vara min grej. En timma går fort men skulle knäcka mig om jag gjorde det varje vecka. Nu vill jag vara hemma. Helst tidigare.

I Give You My Heart

Vad Kvinnor Vill Ha...eller vad Jag Behöver.

Det är långdag i skolbänk de närmaste dagarna. Jag och Marielle ska alkoholutbildas. 

De tror att vi behöver det...vilket hitte-på. 

Vad jag behöver är en månads semester, skogspromenader och kvällar vid sjön. Nätter med vänner och kolsvart rödvin, tända ljus och mjuka filtar. Jag behöver rykande tekoppar, långa samtal och kärlek. Kladdiga barnfingrar, regniga eftermiddagar och fängslande filmer. Jag behöver skratta, slappna av, gilla läget och se framåt. Och hoppas. Jag behöver det igen. 

Kassler!

Det är mammas kök ikväll. Mitt eget är övergivet. Tar tag i det en annan dag. Är i alla fall för trött idag.

Det är en sanslöst vacker bild...

...och den skrämmer mig till hysteri. Hur vatten ger mig rysningar och kalla kårar...

Fotograf Peter Hoff

HCHF

Jag drömde om Ben & Jerrys cookie-dough...eller den med brownies, jag drömde om ett stort mål på McDonalds, kebab och chips. Jag såg framför mig allt lösgodis, alla chokladkakor, allt vitt bröd jag skulle äta. Det där med ketos skiter jag lite i. Att Katrin Zytom-i-besatt säger att man aldrig aldrig får fuska skiter jag också i. Efter alla dessa månader som jag tvingat mig själv att äta ägg fast jag hatar det var detta min okej-helg. Det är ju bara att låta bli igen på måndagen. Det blev pringles. Och några godisbitar. Och en halv fralla. Att jag blev lurad på Hamburgare och Kebab känns lite snopet. En sådan här helg kommer ju inte igen hur som helst.

Men jag mår illa. Som om jag inte saknat någonting. Hela kroppen är i uppror och jag minns varför det är värt att sluta äta pasta carbonara och ostmackor.

Nu återgår vi till vardag igen. Hejhej kolhydraterna! Ses nästa gång jag glömt hur det känns att må illa.

Uteservering i Skottland, 2009. 

Man skryter juh inte direkt.

Frosseri

Med hopp om att få smaka har jag hela helgen försökt få med mig systersonen till mcdonalds. Men bok, som ingår i happy meal, är ingen leksak och då får det tamefan vara. Typ; frukt är inte godis. Och han vägrar gå dit. Jag har försökt muta, hota, tvinga. Ingenting har fungerat. Så det blev ingen hamburgare, envisa unge. Jag som hade en syndhelg och hoppades på mycket burgare. Men så blev det inte. Jag blev blåst av en treåring.

Jag har inget internet. Det känns som om jag inte hör till resten av världen längre. Så. Jävla. Ensamt.

Är det inte fredag snart??

I helgen blir det Kärlek och Må Bra. Tar hit systersonen för kvalitetstid. 

Jävlar i min lilla låda vad vi ska leka!

Vill ni leka med oss? Ni får det. Vi är grymma på det. Säg till!

McDonalds är ett krav.

Change, please!

Jag brukar titta runt på gamla vänner...kollegor och se vad som blev av dem. Efter att vi gick åt olika håll. De flesta gick långt. Eller jobbar förbannat hårt på att göra det. De har ambitioner att bygga karriär. Jag har aldrig haft det. Ambitionen att gå långt, alltså. Jag vill göra något jag trivs med. Som gör att jag vill vakna på morgonen. Som jag kan försörja mig på och som inte gör att jag sakta men säkert förvandlas till en bitter människa med noll framtidshopp. Det finns människor som inte förstår det. Som inte kan ta att man inte vill bli stjärna, framgångsrik, förmögen. Det handlar inte om ork eller driv. Det handlar om att Prioritera. Jag vill inte leva för att jobba helt enkelt. Jag började så. Jag vill inte sluta så.

Jag hade en plan. Som involverade när jag blir äldre ska jag... Och nu sitter jag där. Ganska okej med att det är nu. Redan. Att planen jag hade är nu. Jag vet inte än. Jag säger till när jag gör det.

Men förändring är bra. Och jag behöver det. Jag går under annars.

Fönstershoppar

Den där Sacke. Han gör bilder så vackra att jag vill ha dem alla. 

Jag önskar mig fler väggar...mer utrymme...mer plats att placera kärlek på.

Oförstörbar morgon Ugly Before INREDNING  Boy Zero Lost their hearts, but they wore nice suites Soul Crash Dark Skull

Det är hans. Kolla upp dem. Titta på alla! 

Snooze är Sååå 1999

Jag är den där som måste sätta fem olika alarm på mobilen OCH snooza för att vakna. Jag har problem med det där... Jag har aldrig kommit försent till mitt jobb, men att vakna är inte min tekopp. På senare tid har jag hittat ett sätt till. Online-alarm med en sida som spelar upp en melodi man väljer enligt en lista. Och inte kan stänga av när man är nyvaken. Så den spelar och spelar och spelar. Tills man tänt alla lampor, tryckt på alla knappar på datorn, försökt dra ur sladden och krossa skärmen. Till slut fungerade det och tystnade. Och jag var vaken. Utmärkt väckarklocka. Jag är uppe! Var det deras mening med larmet?
Waking up through terrification.

Jag vill ha mer kärlek

Jag stirrar mig blodig på Tatueringsstudions fotorafier. Alla andras konst. Deras utsmyckade kroppsdelar. Förskönade, förevigade, förbannat snygga. Jag vill ha mina egna så mycket att det gör ont. Jag drömmer och bläddrar mellan motiven med sådan ömhet att man kunde tro det var mina barn. Jag tittar på de andras nya bebisar. De andras nya kärlekar. Och det är avundsjuka som tär på mig. Ren och skär sådan. I ett spontant ögonblick skulle jag kunna gå ner och boka in en ny svart-vit för flera tusen hur enkelt som helst.

Sedan kommer jag på att jag är vuxen nu och inte kan slösa bort mina hyrespengar på vackra bilder. Helvete.

I´m just saying...

Ryggläge

Efter en dag som var under all kritik är dagens bästa att bädda ner sig i sängen med datorn i knät och tvn på i bakgrunden. Att jag hann sova en halvtimma innan Sandra kom över var också vackert. Lagom. Powernap utan att behöva vara vaken hela natten. Te och ostsmörgås (LCHF, såklart) framför frågesporter, syrianska bröllop och Julia Roberts måste vara lite grundstenarna för en lugn hemmakväll. Höstens plus är att ha vänner i grannhuset. Grymt! Ska utnyttja det hade jag tänkt. Färre långtråkiga vardagskvällar.

Jomen godnatt.

Allting är relativt....

Jag stod i kassan på Hemköp. Tjejerna bakom mig var väl en sådär femton år kanske.

Tjej 1: Hur mycket var det jag var skyldig dig? 19 kronor?
Tjej 2: Njaa....16 eller 17, tror jag.
1; Nää, var det?? Va?
2: Mmm...jag tror det.
1; Okej....men hur mycket kostar den där då? säger hon och pekar på kompisens läsk
2; 18 eller 19 tror jag.
1: Okej...men då är det okej. Då betalar jag den. Så säger vi att du inte är skyldig mig nåt sen. (2 kr) Om jag inte blir sugen på en halstablett i skolan alltså.
2: Mmm...okej. Tur att du var skyldig mig. Annars hade jag inte haft råd med drickan.

Unga damerna. Fem minuters diskussion om en skuld på 16 kronor.

Jag. En sådär tio år äldre än de unga damerna. Sitter på en sisådär 200.000 i skulder och har definitivt inte råd med läsk. WoopWoop!

Dia Psalma

Det har varit otroligt skönt med den här lugna, vita månaden. Vackert. Kärlek.

Men fan vad jag ser fram emot Dia Psalma den 29e. Pepp!! Fast jag inte gillar ordet... Räknar med en grym kväll och en jobbig söndag.

Så jävla vidrigt! Rädda Ganna för i helvete!

Jag gillar att jämföra saker. Hur saker och ting står i proportion till varandra. Om det verkar vettigt. Sannolikt. Fungerande.

Vet ni vem Ganna är? Hon är en ukrainsk kvinna som har fått en gratis flygbiljett av Sverige. Tillbaka till Ukraina. Ensam. Där det inte finns någon att möta henne. Visste ni att Ganna är 91 år, hjärtsjuk, dement och synskadad? Men ensam till Ukraina ska hon. Fast hennes familj finns här. Hennes dotter. Hennes barnbarn. Hennes barnbarnsbarn. Hon är inte kriminell, har så vitt jag vet inte gjort något för att uppröra Migrationsverket. Inte bombhotat dem, inte spottat på deras cyklar. Ingenting. Men tillbaka ska hon. Fast hennes sjukdomstillstånd är så allvarligt att hon kan dö av det. Om hon som dement hjärtsjuk skickas till ett land där hon inte känner (igen) någon. Överjävligt. Men hennes fall "är inte ömmande". Säger de.

Killen som körde ihjäl en femtonåring satt inte ett år i fängelse. Han får stanna i Sverige. Mannen som brände ner ett helt hotell och riskerade 113 människors liv får inget straff alls, trots erkännande. Han får också stanna i Sverige. Gänget som våldtog en ung flicka för några år sedan fick några timmars samhällstjänst. De får också stanna.

I´m just saying...

Jag och Sandra borde bli fotomodeller

Jag fick en bild av Sandra på mms. Jag skulle vilja lägga upp den. Men så kom jag på att så som jag framstår på det fotot vill jag inte alls att världen ska tro att jag är. Och så fick jag storhetsvansinne och tror att hela världen läser min blogg... Men jag gillar den. Det var en snygg bild. Era stackare som aldrig får se den. Om inte Sandra lägger upp den såklart. Men det är tveksamt...

Varför smakar allt helvete??

Allt smakar konstigt. Jag förstår inte. Annorlunda, som det aldrig smakat förut. Jag inbillar mig att all mat är dålig, fast jag köpt den samma dag. Till en följd av det måste jag naturligtvis inbilla mig att jag är magsjuk alternativt matförgiftad också. Inte alls okej. Mjölken smakade surt, utgångsdatum december. Kasslern smakade också surt. Nyss uttagen ur frysen. Zuccinin smakade mögel och svampen gammalt. Banan smakar bara socker, men vitkålen jag åt tidigare var god.

Är knappt sugen på att äta alls längre. Inte. Okej. Fan.

Sömngångare

Jag har sovit igen en del. Äntligen. Soffan två timmar på eftermiddagen igår. Det är det bästa. Att somna sådär mitt på dagen. Sådant gillar jag. Sedan är jag övertygad om att jag somnade för natten innan elva. När jag vaknade imorse var alla lampor tända i lägenheten. Bra om man är mörkrädd... I vilket fall som helst känner jag mig tröttare idag än jag gjort de senaste sömnlösa veckorna. Fascinerande. Jag funkar tydligen bättre på mindre sömn fastän det inte känns så.

Idag kommer jag inte komma igång alls. Fast det behövs...

Idag är det bra med höst

Ibland kommer orden av sig själva. De bildar egna meningar och vackra strofer i mitt huvud och dansar runt därinne som musik. Oftast kommer de när jag inte kan göra något med det. Som när jag cyklar hem. Eller mitt under en arbetsdag. Eller en kväll på krogen. Och så försvinner de lagom till jag får tag på en penna och så får ingen veta att de fanns. Sällan kommer samma ord tillbaka.

Jag tänker göra idag till en fin fin höstdag. Ligga på soffan, titta på filmer och tända ljus när det blir mörkt. Kanske kanske öppnar jag en flaska rött och dricker ett glas alldeles själv.

Det är ju fredag hörrni!

Räkmackor hörrni. Lchf. Ja jävlar i min lilla låda vad mycket LCHF det är! Och jag har bakat brödet själv. Jag känner mig som Emil i Lönnebergas mamma. De gjorde sådant förr. Bakade bröd själva och så. Visste ni det? Jo, så är det. Bakade själva med mjöl och sånt. Så. Himla. Imponerande. Hade inte ICA då. Icke!

Man fick klara sig bäst man ville! Livets hårda skola. Nu vet jag hur de hade det! 

Jag är en mer ödmjuk människa nu.

Och snart kommer Sandra och ska äta smörgås med mig. Ja jäklars...

Bullmamma

Jag har bakat. Bröd på låtsasmjöl. De ser ut som scones. Och smakar nästan så, fast inte lika torrt. Helt okej. Stillar den värsta brödabstinensen. Och så tog det fem minuter. Världens enklaste. Bra. Nu ska jag köpa ost och frossa!

Tidsbrist

Jag borde ju lägga mig om jag ska jobba tidigt imorgon. Men det blir inte riktigt av. Först ska man varva ner. Slappna av. Vilket inte alltid är så lätt. Jag grubblar mycket. Ältar. Jag skulle kunna använda min tid mer konstruktivt men så blir det inte heller. Istället slösar jag bort den på att försöka komma på vad jag hellre vill göra. Så jävla dumt.

...snabbis...

Jag har lyckats schemalägga mig själv på alldeles för många dagar i rad. Jag är inte jättenöjd men det finns inte riktigt någon att klaga till, så det är bara att gilla läget. Däremot kom jag hem två timmar tidigare ikväll än jag räknat med. Lite tack vara receptionisten som ställde upp. Tackar och bockar. 

...och så mår jag illa också. Jag som inte ens åt den där förbannade chokladmoussen som lockade. Nu kunde jag ju lika gärna ha gjort det. :)

Mina nätter

Jag kan inte sova längre. Och så är jag trött hela dagarna. Jag har försökt lägga om men det går sådär. Kan inte riktigt tänka klart, planera min vardag, få riktiga saker gjorda eller andra normala saker.

Och så kan jag inte släppa det där ansiktet. Jag kan fortfarande inte andas.

Det känns som den där gången det hade gått flera månader och så dök han upp på andra sidan 

hyllan inne på systembolaget. Lite vardagschock sådär. Nyttigt.

Det är faktiskt inte jag som är Grinchen!

Bland sökorden hit ligger "Grinchen" högt. Jag vet inte om jag gillar det. Någon googlar på barnfilm om elak jävel som förstör julafton och hamnar hos mig. Inte vackert.

På listan över varifrån läsarna kommer ligger USA på andra plats och Ryssland på tredje. Jag känner ingen i Ryssland. Så himla märkligt det där.

A blast from the past, blown away

Jag tappade andan för en stund när jag ramlade över ett bekant ansikte i raden av tusentals andra ansikten. Det var jag som gömde mig först, men det var tydligen han som hittades. Att jag trodde att det räckte med att byta telefonnummer stämde till att börja med. Han kanske aldrig letade. Men det fanns det andra som gjorde och när ett fotografi plötsligt dyker upp backar hela mitt liv med flera år. Intensiv tid som formade så mycket av det som kom efter, som bestämde hur jag ville ha mitt vuxna liv. Jag ångrar ingenting. Jag glömmer inte heller. Att man lär sig av det man överlever är en sanning. Och i vissa fall övertydligt.

Jag slutade titta mig över axeln efter några år.

Att han gjorde mer avtryck i mitt liv än jag gjorde i hans tar jag för givet.

...tiden stannade en stund...

Kvällens omelett

Om man blandar ner grädde och ost i sin omelett kan man inte andas på flera timmar. Äckligt.

Om man istället rör ner en matsked keso blir den lite krämigare, man får lite smält ost men man blir inte så mätt att man vill kräkas. Bra.

I min är det kassler och svamp ikväll.

Dagens Fine-Dining-tips. Vassego.

...att tänka på...

LCHF.

Jag klarar inte av att äta bacon och äggröra till frukost. Aldrig. Jag som inte ens kan äta överhuvudtaget innan jag varit vaken några timmar kan inte med att stoppa i mig stekt flottigt fläsk och gräddiga ägg. Jag blir illamående av tanken och känner att jag brister lite i LCHF-andet. Det svåra är inte att sluta äta kolhydrater. Det är bara första veckan man vill ta livet av sig. Det svåra är att plötsligt börja äta bara sådant man innan blivit äcklad av. Grädde har jag aldrig tyckt om. Inte ägg heller, men jag tvingar mig att äta det för att jag blir mätt. Jag kommer ihåg hur man mår av att gå på en svältdiet och plötsligt börjar äta friterat och bearnaise. Den känslan att man plötsligt mår dåligt av sådant man längtat efter sitter i. Man mår dåligt av fet mat. Jag är ganska dålig på den delen av det här. Jag får inte riktigt in att det ska vara BRA att äta fett. Men jag har bearnaise i kylen. Och steker i smör. Och äter ost. Fast det är 40 kalorier i varje skiva. Det är tänket som måste justeras. Det går bra ändå.

...men jag försöker...hela tiden...

Om man går upp vid tolv är det lunch såhär dags

Tonfiskröra, keso och kokt ägg. Grymt. Varm mat.

...

Alldeles nyss gick jag in på Sandras blogg. Sedan messade jag henne.

"Ingen info på din blogg. Är du i sthlm den här veckan?"

Istället för att ringa läste jag först hennes blogg. Sedan messade jag. 

Minimalt samröre. 2011. 

What to do?

Soffhäng och disk i pauserna. Som en söndag ska vara.

 Eller så vet jag inte vad man gör när man bor ensam längre.

Jag såg aldrig när löven föll

Det finns en känsla. Som självklart inte går att beskriva så att någon annan förstår. Men det är höstkallt ute, så kallt att det river lite i halsen när man andas in. Egentligen vill man inte vara utomhus för man känner redan innan man öppnar dörren att man kommer frysa. Men man går ut på balkongen i alla fall. Och det är kallt. Det isar till lite i huvudet. Och det luktar vinter och höst på samma gång och det är mörkt fastän klockan bara är fem. Löven har ändrat färg och fallit till marken utan att man märkt det och man står där med sin cigarett som smakar bättre än någonsin förr och det är så långt till sommaren men så länge det inte kommer snö är kylan kärlek. Den känslan.

Synd att jag inte är röksugen längre...

En observation

Jag vill inte vara en bitter människa, en mobbare...men..Ann Söderlund, Pernilla Wahlgren och Alex Schulman i samma tv-program? Vad i helvete?? Vem fan satte ihop det där? Sveriges tre mest enerverande människor i samma rum. Inte okej. Hoppas de har inga tittare alls. Jag byter i alla fall kanal. Om ni inte vet vilket program jag menar tänker jag inte avslöja det heller. Ingen reklam för det där eländet!

Jonas Gardell är ju skön i alla fall.

När mitt samvete säljer sig för en hundring

Jag får alltid ont i magen när jag kliver av på centralen i Stockholm. Lite för att storstäder gör mig nervös, men främst för alla de hemlösa som sitter där längs väggarna, med handskrivna plakat skrivna på kartong framför sig. Jag är hungrig... De där orden gör mig så förbannat illa till mods och jag är ingen stockholmare så de syns fortfarande i mina ögon. Jag vet att ni som bor där, som ser de här människorna och tiggarbreven dagligen säger att ni inte ser dem längre. Att man vänjer sig. Det är ju åt helvete.

I Glasgow är den där hemlösheten så mycket mer påtaglig än den är här hemma. Där är den svenska mentaliteten borttagen och tiggarna nöjer sig inte med att sitta och trycka mot en vägg. Det finns ett torg i Glasgow där det rör sig mycket folk. Det ligger några restauranger där, uteserveringar och för att komma till torget går man igenom ett par höga valv av sten. Där är de nästan alltid. De hemlösa, narkomanerna, tiggarna, alkoholisterna, de ensamma. De sitter i varsitt valv så man inte kan undvika att gå förbi dem. Man måste se dem. Man kan inte låtsas att de inte finns.

Sist jag var där satt en pojke i ett sådant där valv. Han var inte en dag över tjugo. Förmodligen ännu yngre. Any pennies ma´m? undrar han och ser på oss när vi går förbi, uppklädda, på väg mot en restaurang för att äta tre-rätters och dricka drinkar med paraplyer i. Han är så smutsig i ansiktet att jag egentligen vill göra en äcklad min men han ser så liten ut. Så svag. Och hans tänder är så förstörda att jag förstår att han förmodligen knarkar upp varenda krona han får tag på men det gör ingenting. Jag gör mig själv illamående när jag pratar lite högre på svenska och inte låtsas förstå honom. Jag skrattar lite tillgjort och går fortare förbi. Okey, thank you anyway, hava a nice evening, dear! ropar han efter oss. Jag vill dö. Och jag skäms som en hund.

Dagen efter är han där igen. I samma turkos tröja och smutsiga, trasiga träningsbyxor. Vi sitter på den där uteserveringen. Dricker drinkar igen. Han och de andra sitter i valvet i skift. En av dem ramlar om och om igen i en av trapporna bakom dem. Uppenbart berusad. En kvinna, lika smutsig som de andra skriker åt männen, åt pojken. Jag vet inte varför, men jag märker att ingen annan på uteserveringen tittar åt deras håll. De är nog också storstadsbor som vant sig. Pojken från dagen innan går ett varv. Försöker få kontakt med människor men ingen vill se. Jag är inte dum. Jag förstår att pengarna inte alltid går till mat och vatten. Det fattar jag. Men om mina pengar, som faktiskt inte betyder så mycket för mig som för dem, gör deras dag lite lite lättare att ta sig igenom, är det värt det. Han håller i en pappersmugg från starbucks. Den är välanvänd. Trasig och nästan uppluckrad av fukt. Han kommer fram till staketet där vi sitter. Jag ger honom några pund. En hundralapp kanske. Han ler. Och hans ögon ser nästan grå ut. Han håller fram en tidning. Han säljer den, antar jag. Jag skakar på huvudet. Jag vill egentligen bara att han ska gå igen. Thank yoy. Thank you very much! Have a nice day, ma´m! Och så går han igen.

Jag köpte mig fri för en hundring. Det dåliga samvetet lade sig. Och jag kunde låtsas att jag gjort något bra. Fast de där punden inte spelar någon jävla roll alls. Förutom att det blir lite lättare för mig att blunda nästa gång.

Välkommen Hösten!

Det är så kallt ute att hösten luktar vinter och jag vet inte ens när sommaren försvann. Jag måste bara komma ihåg att klä på mig varmare kläder när jag går ut så kan jag njuta av en höst på söder. Jag är beredd. Jag hittade en hel kartong med stearinljus som jag packade upp igår så jag är självförsörjande och redo för flera månaders mörker. Det känns bra. Jag gillar kylan men inte rethostan som smugit sig på under natten. Vet inte var den kom ifrån men det kan lika gärna vara ciggen jag rökte igår. Är nästan avvand ju. Oskuldsrökare på nytt. 

Kvällen blir hemma. Med filtar och film. 

Hon jag hade klänning för

Här är hon. Min privatchaufför, tillfälliga hushållerska, minislav och fredagssällskap. Camilla, ni vet.

Jag försmäktar på denna ö

Jag vet inte var huvudvärken kom ifrån. Men jag hatar den. Tur att Camilla slutar snart och drar ut mig i friska luften. Här inne skulle jag nog inte överleva idag. Jag behöver dammsuga men tänker inte göra det. Det fina med att vara vuxen.

Det skulle kunna vara söndag

Klockan är ett och jag har inte kommit halvvägs. Lediga dagar är kärlek. Att jag inte har tagit mig längre än till duschen och ut ur den är själva essensen med dagen. 

Det blir lite nytta idag. Ta hem resten av mina ägodelar. Papperslådorna som står sparade på en vind. Mera skräp. Jag kommer behöva slänga hälften.

Snälla Camilla ställer upp. Som alltid. 

Ett äpple om dagen

Jag fryser och skulle vilja ligga i mitt badkar. Men det får jag inte. Måste vänta till imorgon när sticksåret i foten läkt. Sade doktorn. Så jag stannar i soffan med filtar och äter granatäpple med gaffel. Jag älskar att jag får sova hur länge jag vill i morgon. En ledig dag har sällan kommit så lämpligt.

IKEA-lederna från helvetet

Läkaren frågade när jag hade mest ont, eller vid vilka tillfällen jag får ont. Jag funderade. Och blir nästan lite förvånad själv. För det är snarare så att jag inte vet när jag inte har ont. Det har blivit en vardagsgrej. Något man måste lösa varje dag. Hur man tar sig igenom en lunch på stan, vilka skor som fungerar, hur länge ska jag vara ute, ska jag gå på gräs, asfalt, grus, när kommer jag hem igen, var kan jag sätta mig ner någonstans och varför i helvete hjälper det inte med ipren? Sådana grejer. Det onda har varit med så länge jag kan komma ihåg. Från gympan i lågstadiet till i eftermiddags när jag snubblar över mig själv för att jag har stans svagaste leder. Lite förbannad blir jag. Men jag är van. Men det gör fan inte saken bättre.

Om jag inte hade varit så blyg hade jag bett om svinstarka receptbelagda mediciner.

Det är höst. Och röda viner.

Jag älskar att det är höst och mamma kokar svampsoppa och det blir mörkt och rött och gult och brunt och det är röda viner som gäller. Hela hösten. Tunga goda viner. Med 0,2g kolhydrater/100g. Det är ju ingenting. Typ som att dricka gå-ner-i-vikt-piller. Det kommer jag intala mig de där mörkaste kvällarna när det är kallt och jag sitter under en filt i min soffa med tända ljus.

Egna barn och era ungjävlar

Marias lilla kille. Jag är så glad för mina vänners barn. För min systers barn. För era ungjävlar. Jag älskar dem. Allihop. Om jag aldrig någonsin får egna kommer jag låna era. Hela tiden. Det är så fina barn och att leka deras lekar gör mig glad. 

Det närmar sig natt

Jag tänker gå och lägga mig nu. Varför jag spenderar så mycket tid framför tvn i soffan när jag kan göra det i sängen är oförståeligt. Mitt sovrum är zen och feng shui och lycka och kärlek i samma födelsedagspresent.  Kan stanna där inne för alltid. Men det vet ni ju. Som jag tjatar. Men det rummet kompenserar upp de jävla fula väggarna i resten av lägenheten.

Det är en lång vecka kvar. Lång. Jag skulle rymma om jag kunde. Det fungerar tyvärr inte så. Klockan sju är jag på jobbet imorgon. Och alla de andra dagarna.

Snabbmat hos mig

Fyra salladsblad, fem tomatskivor, två bitar fläskytter och bea. Ingenting. Snålt. Men jag är mätt som om jag ätit det tredubbla. Bra! Och ganska gott. Enkel kvällsmat. Fem minuters jobb och mätt till imorgon eftermiddag. Snabbmat!

Söndag. Fortfarande!

Systersonen började bli hyperaktiv vid köksbordet så jag stoppade honom i barnsadeln på cykeln för att ta med honom till affären. Han gillar att följa med till affären för han vet att allt som oftast kommer han ut därifrån som en vinnare. Jag försökte stanna vid Lidl, men pojken blev hysterisk och började skrika att han inte gillade den affären och att den inte var bra. Han vet tydligen sådant, så jag fick snällt fortsätta mot Hemköp eftersom han vägrade följa med in. Där gick det bättre. Han åkte vagn med en sådan där platsbil ni vet och dirigerade mig genom gångarna. Han är duktig så. Vid grönsakshyllan snappade han åt sig broccoli. Han ville köpa blommor åt sin mamma och påstod att hans mamma gillade just sådana broccoliblommor. Söta unge.

Det blev platsfiskar för 19.50:- och en helikoptertur för en guldpeng som gjorde att hans eftermiddag blev lite roligare. Enkelt.

Söndag

Det blev en sådan där helg när ingenting hände. När jag spenderade både fredag- och lördagkvällen hemma. Det har varit så skönt. Jag har vaknat i tid, fixat hemma, gjort ingenting. Igår lämnade jag bara lägenheten för att gå ut med soporna och det kan ju anses vara lite trist, men inte stör det mig. Baksidan kan ju vara att det var sommar igår när jag valde att stanna inne och idag är det grått. Inte alls lika lockande att vara ute idag. Men det måste väl bli en promenad eller nåt. För den friska luftens skull. Eller något sådant...

Eskilstuna imploderar

Jag läser om skottlossningen på Vasavägen och reagerar knappt. Jag funderar på om jag vet var min familj och mina vänner befinner sig, om min syster är hemma från jobbet eller om jag känner någon i närheten och så avfärdar jag det. Inte för att jag är likgiltig inför galenskapen utan för att jag inte är förvånad. Att man blivit så avtrubbad är skrämmande. Att man inte tycker det är konstigt när det skjuts, våldtas eller misshandlas i den här staden är fruktansvärt. Jag anser fortfarande att det bor alldeles för många idioter i Eskilstuna men vi vet om det. Och tyvärr, jag blir inte förvånad längre. Jag blir lika förskräckt varje gång, tycker det är fruktansvärt och vill låsa in mig själv och mina närmaste i ett skyddsrum och aldrig komma ut men blir inte överraskad. Att vi verkar som utslussningsort för interner från Hällbyanstalten är självklart ingenting som förbättrar stans brottsstatistik men även utan det...idioter. Dårar. Flytta härifrån för fan. Ni är alldeles för jävla många och jag vill kunna gå en dag utan att undra om mina nära kommer hem hela från biobesöket. 

Jag skyller på skolorna. Och föräldrarna. Öppna ögonen och fånga upp drägget innan de växer upp och utvecklas till våldtäktsmän och mördare.

Det är så otroligt tröttsamt att "alla" vet vad som pågår. Hur Eskilstuna drivs, var knarket finns, vem som har makten var. Alla vet det. Jag är tveksam till om det finns en enda laglig verksamhet här och det är fan chockerande. För om "alla" på gatan vet det, borde inte styre och polis veta om det också?

Eskilstuna håller på att trasas sönder inifrån. Det är det ingen som verkar vilja göra så mycket åt. Att gamla Statt byggs upp och visar upp en snygg fasad verkar viktigare. Och Guif behöver visst en ny sportarena att kasta boll på. Vad ska vi med turism, vackert utseende och ett bra handbollslag till om ingen jävel vågar komma hit och hälsa på? Det är åt helvete. 

Granatäpple

Det är tamesjutton det godaste jag vet. Fantastiskt. Knastrig kärlek. 

Betnér

...every little thing she does is magic...

Jag länkar mig själv. Lamt. Men jag skrattar som en sinnessjuk när jag ser det här.