När mitt samvete säljer sig för en hundring

Jag får alltid ont i magen när jag kliver av på centralen i Stockholm. Lite för att storstäder gör mig nervös, men främst för alla de hemlösa som sitter där längs väggarna, med handskrivna plakat skrivna på kartong framför sig. Jag är hungrig... De där orden gör mig så förbannat illa till mods och jag är ingen stockholmare så de syns fortfarande i mina ögon. Jag vet att ni som bor där, som ser de här människorna och tiggarbreven dagligen säger att ni inte ser dem längre. Att man vänjer sig. Det är ju åt helvete.

I Glasgow är den där hemlösheten så mycket mer påtaglig än den är här hemma. Där är den svenska mentaliteten borttagen och tiggarna nöjer sig inte med att sitta och trycka mot en vägg. Det finns ett torg i Glasgow där det rör sig mycket folk. Det ligger några restauranger där, uteserveringar och för att komma till torget går man igenom ett par höga valv av sten. Där är de nästan alltid. De hemlösa, narkomanerna, tiggarna, alkoholisterna, de ensamma. De sitter i varsitt valv så man inte kan undvika att gå förbi dem. Man måste se dem. Man kan inte låtsas att de inte finns.

Sist jag var där satt en pojke i ett sådant där valv. Han var inte en dag över tjugo. Förmodligen ännu yngre. Any pennies ma´m? undrar han och ser på oss när vi går förbi, uppklädda, på väg mot en restaurang för att äta tre-rätters och dricka drinkar med paraplyer i. Han är så smutsig i ansiktet att jag egentligen vill göra en äcklad min men han ser så liten ut. Så svag. Och hans tänder är så förstörda att jag förstår att han förmodligen knarkar upp varenda krona han får tag på men det gör ingenting. Jag gör mig själv illamående när jag pratar lite högre på svenska och inte låtsas förstå honom. Jag skrattar lite tillgjort och går fortare förbi. Okey, thank you anyway, hava a nice evening, dear! ropar han efter oss. Jag vill dö. Och jag skäms som en hund.

Dagen efter är han där igen. I samma turkos tröja och smutsiga, trasiga träningsbyxor. Vi sitter på den där uteserveringen. Dricker drinkar igen. Han och de andra sitter i valvet i skift. En av dem ramlar om och om igen i en av trapporna bakom dem. Uppenbart berusad. En kvinna, lika smutsig som de andra skriker åt männen, åt pojken. Jag vet inte varför, men jag märker att ingen annan på uteserveringen tittar åt deras håll. De är nog också storstadsbor som vant sig. Pojken från dagen innan går ett varv. Försöker få kontakt med människor men ingen vill se. Jag är inte dum. Jag förstår att pengarna inte alltid går till mat och vatten. Det fattar jag. Men om mina pengar, som faktiskt inte betyder så mycket för mig som för dem, gör deras dag lite lite lättare att ta sig igenom, är det värt det. Han håller i en pappersmugg från starbucks. Den är välanvänd. Trasig och nästan uppluckrad av fukt. Han kommer fram till staketet där vi sitter. Jag ger honom några pund. En hundralapp kanske. Han ler. Och hans ögon ser nästan grå ut. Han håller fram en tidning. Han säljer den, antar jag. Jag skakar på huvudet. Jag vill egentligen bara att han ska gå igen. Thank yoy. Thank you very much! Have a nice day, ma´m! Och så går han igen.

Jag köpte mig fri för en hundring. Det dåliga samvetet lade sig. Och jag kunde låtsas att jag gjort något bra. Fast de där punden inte spelar någon jävla roll alls. Förutom att det blir lite lättare för mig att blunda nästa gång.