Läkaren frågade när jag hade mest ont, eller vid vilka tillfällen jag får ont. Jag funderade. Och blir nästan lite förvånad själv. För det är snarare så att jag inte vet när jag inte har ont. Det har blivit en vardagsgrej. Något man måste lösa varje dag. Hur man tar sig igenom en lunch på stan, vilka skor som fungerar, hur länge ska jag vara ute, ska jag gå på gräs, asfalt, grus, när kommer jag hem igen, var kan jag sätta mig ner någonstans och varför i helvete hjälper det inte med ipren? Sådana grejer. Det onda har varit med så länge jag kan komma ihåg. Från gympan i lågstadiet till i eftermiddags när jag snubblar över mig själv för att jag har stans svagaste leder. Lite förbannad blir jag. Men jag är van. Men det gör fan inte saken bättre.
Om jag inte hade varit så blyg hade jag bett om svinstarka receptbelagda mediciner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar