Jag såg aldrig när löven föll

Det finns en känsla. Som självklart inte går att beskriva så att någon annan förstår. Men det är höstkallt ute, så kallt att det river lite i halsen när man andas in. Egentligen vill man inte vara utomhus för man känner redan innan man öppnar dörren att man kommer frysa. Men man går ut på balkongen i alla fall. Och det är kallt. Det isar till lite i huvudet. Och det luktar vinter och höst på samma gång och det är mörkt fastän klockan bara är fem. Löven har ändrat färg och fallit till marken utan att man märkt det och man står där med sin cigarett som smakar bättre än någonsin förr och det är så långt till sommaren men så länge det inte kommer snö är kylan kärlek. Den känslan.

Synd att jag inte är röksugen längre...