Att glömma bort, falla ner, ta sig upp

Men hon har glömt känslan av att vara nöjd, om hon någonsin varit det. 

Hon vet inte säkert, hon kan inte komma ihåg. Hon minns att hon var nöjd den där natten i parken bakom klätterställningen, men det kanske inte räknas. Hon saknar känslan av att veta säkert, att vara säker, att sitta säkert. I hennes dagbok ritas inga glada krumelurer, hon gör bara ledsna gubbar. Gubbar som inte heller kan komma ihåg. Och hon ritar villor med vita staket som aldrig blir hennes och hon doftar på små barn som har en annan mamma än henne. Hon ser kvinnorna som går skrattande till jobbet, som ler när de går därifrån och vännerna som skrattar runt ett bord med höga vinglas som hon aldrig blir bjuden till. Hon kanske också hade det så, förr. Men hon har glömt. Känslan av att vara nöjd, att vara med, att veta säkert. Nu vet hon ingenting alls. Knappt sitt eget namn. Och hon minns inte känslan av att vara behövd, längtad efter, eftertraktad. Men hon minns natten bakom klätterställningen, den kom ganska nära. I sitt block har hon telefonnummer hon kan ringa på måfå.

 I blocket finns Syntetisk Känsla, Syntetisk Kärlek och Nöjd-På-Låtsas och den lever hon på. 

Tills hon minns igen.  

När det är en bra dag

Jag gör tvärtom idag. Träffade min mamma och syster efter jobbet för att jag inte vill gå hem när det känns som vår. Vi åt glass. För att det känns obligatoriskt när det är sol. Jag köpte tulpaner åt mig själv och ställde i en vas på bordet och genast känner jag mig lite mer nöjd med livet än tidigare.  Jag facebookade om mina katastrofala köttbullar igår. Idag är de förvandlade till köttfärsgratäng med ost och zuccini. Gårdagens fadäs är kvällens middag. Allting löser sig. Kan det vara så? Att det här året blir ett sådant år? Jag har sådana vibbar.

Så maten står färdig på bänken, redo för ugnen. Jag är nydsuchad och luktar som en blomma. Är även ombytt till träningskläder. Väldoften skall bytas ut mot svett med Sandra. Som blir kompenserad för att hon svalt igår med ny middag ikväll. Känns kanske lite overkill att jag måste duscha om ett par timmar igen men vem bryr sig. Jag mår bra idag. Med hopp om livet hörrni.

Jag som överlevde dagen

Jag hade så himla trevligt igår. HIMLA! Det var en oväntad mix med vänner man sällan träffar. Helkväll med mat och MELLO (som jag inte valde, men ställde upp på för den goda sakens skull) och bubbel och dans. Ja, herregud jag dansade. Då vet man att jag borde avstått borde ett och två glas. Men det var en så bra kväll fastän jag bara minns början av den. Att varken jag eller Sandra kommer ihåg hur vi kom hem är läskigt och ännu en påminnelse av varför jag inte dricker sådär längre. Pinsamma tonårstjejer.

Idag blev det pizza. Och jag inser att det blir sjudagarsvecka på gymmet den här veckan. För skoj skull köpte jag Sprite Zero nyss. Eftersom jag tror det gottgör kalorierna jag redan stoppat i mig. Matematik när den är som bäst. Jag blir så stolt.

...och min mobil ska vi inte prata om. Jag förstår inte hur den kan skicka så underliga sms av sig själv bara för att det råkar vara natt. Jättekonstigt. Men ångesten beror på summan pengar jag gjorde av med. Inte vad jag sade eller gjorde. Jag står fan för vad jag sade. Eller vad jag skrev. Jag är tydligen bara lite modigare när jag dricker. Flytande mod. Herregud.

Sverigessämstabloggare

Någon gång slutade min mobil sluta gå med på mobilbloggning. Jag försökte lösa det men gav upp när jag insåg att all världens teknik inte alls går ihop med mig. Jag försökte idag igen. Men icke. Inte ett livstecken. Om jag kunde skulle jag kanske synas här oftare. Men nu är det som det är och jag får nöja mig med sporadisk kontakt. Jorå.

Han är här nu!

Han ringde och sade att vi ska bygga en koja. Att jag måste komma så vi kan leka. Det var något om hästar också. De skulle komma till helgen, men dök upp idag. Lillkillen. Prinsen. Monstret. Han, ni vet. Allra sötaste Nono. Oj, vad vi ska leka. Moster ska springa fort. Det brukar man bli tvungen till.

Och köpa leksaker. Inte glömma leksakerna.

...och om du går vilse ligger Polstjärnan åt norr...

Jag hade en fin dag. Det var begravning och ett slags avslut eller ett farväl av en vän till familjen.
Kanske ett "Vi ses snart, harebrasålänge, du är fantastisk!". Det var så tyst i kyrkan och jag önskade att de små barnen som fanns med hade gurglat mer, skrattat lite, skrikit lite opassande. För det hade passat alldeles utmärkt. Det hade inte gjort någonting. Hon hade inte tagit illa upp, tvärtom. Men det var fint. För att vara så ofattbart att Hon är borta, var det fint. Bilderna som rullade på henne var sådana som man kommer minnas henne efter. De skrattande ögonen. Som blundar nu. Vilar lite.

Så länge.

Sov så gott.

Jag och regnbågen

Jag tänkte visa att jag faktiskt äger ett och annat plagg med färg på. Linnet ifråga är Lila. Mycket mer lila än vad som syns på bilden. För er som tror att jag bara är svart. Så är det inte. Jag överraskar.

Vi hoppar över idag

Idag var en sådan där dag som inte alls blev som jag hade tänkt mig. Den började bra. Sedan ställde frisören in min klipptid. Och jag somnade på mammas soffa. Som vanligt. Och missade att träna. Fast jag har haft träningsvärk från helvetet och i alla fall inte kunde röra mig. Sedan fick jag samtal som spädde på hur fel min dag blev och livet blev lite lite jobbigare. Jag tröstade mig med att äta spagetti. Och tittade på Harry Potter. Nu lämnar jag inte min säng förrän saker blir bättre. Eller förrän fem imorgon bitti då jag måste upp till jobbet. Jajustdetsåvarejadetblirintealltidsommantänktsig...

...för att påminna mig själv...

Det är så mycket bättre så mycket bättre när vi dansar, när du ler, när det glittrar när vi svävar hur kunde vi inte se inte höra varfan gick det fel? Det är så mycket bättre när vi synkade andas, när våra hjärtan slår i takt när våran svett rinner över samma kroppsdel, när vi rör oss åt samma håll. Det är så mycket bättre när vi inte pratar när vi inte försöker när vi inte anstränger oss när det bara...blir... 

När vi låter musiken spela sig själv, när tonerna vi sjunger kommer spontant när

 rörelserna vi gör är en nyuppfunnen dans. 

Det är så mycket bättre när alla andra är någon annanstans, när staden är 

tyst när hela världen står utanför och innanför står bara...vi. 

Tillsammans ensamma tysta närmare leende troende hoppfulla och älskande...

då är det så jävla mycket bättre.

TGIF

Jag vaknade 05.40 imorse. Fast jag var ledig. Hade inga problem att somna om till elva. Sedan var det långkaffe i soffan, en dusch och gymmet med Sandra. Hur bra som helst. Äntligen är förkylningen borta. Har saknat löpbandet! Nu blir det hälsofredag med grönsaker och dipp. Och lite vin. För att kompensera vätskebortfallet från gymmet. Såklart.

Hjärnspöken

Jag har berättat om det förut. Den där gången när jag bestämde mig för att alltid vara ärlig mot andra människor, att aldrig mer ljuga. Den gången när jag var tio eller elva och sade till min bästa vän att kläderna hon ville ha på sig på ett disco var fula. Fast de egentligen var jättefina och jag tyckte hon såg alldeles fantastiskt bra ut i den bruna kjolen med volanger och matchande topp. Bara för att jag inte ville vara fulare än hon. Hon köpte några andra kläder och efteråt skämdes jag så mycket och att jag fortfarande tänker på det måste betyda att det satte spår.

Idag brukar jag vara stolt över att jag inte ljuger för människor. Jag sätter en liten ära i att vara ärlig. Ibland alldeles för ärlig och då får jag stoppa mig själv.

Vad jag har kommit på är att det finns någon som jag alltid ljuger för och det är mig själv. Jag för mig bakom ljuset, lurar i mitt huvud saker som egentligen inte är sanna och inbillar mig att allt är gott.

Att sätta en ära i att alltid vara ärlig och sedan ljuga för den som borde stå mig närmast är ett sådant hyckleri att jag blir generad.

Jag borde skärpa till mig och ge mig en örfil.

När allt jag känner värker

Egentligen vill jag åka hem och dö i min soffa, för allt gör ont. Men sedan kom jag på att jag har extra stor mage idag och måste gå och träna. Och byta batteri i min bankdosa. Och köpa hårfärg. Och hämta min telefon på Cityhuset. Efter det kommer jag garanterat att dö. Det känner jag.

Den där tallriksmodellen, ni vet

En vän frågade om jag LCHF-ade. Jag funderade. Gör jag? Ja, jag gör väl det. Nästan. Eller gjorde. Men jag har gjort det så länge nu att det inte är en diet jag går på. Det är maten jag äter. Helt enkelt. Jag pratar sällan om det, maten alltså, utom med Sandra. Det bara är så, numera. Det är ingen grej längre. Men jag kommer ihåg att jag började slaviskt. Mest lästa websidor var de om LCHF. Jag lusläste alla innehållsförteckningar, åt inte av såsen som var redd med en matsked mjöl, eller pannbiffarna som innehöll ströbröd. Jag slängde bananerna som låg i min kyl och drack bara vatten tills jag kände mig som en fånge. Men det var längesen. Idag vet jag vad jag kan äta och inte. Jag äter inte enligt LCHF. Allt det där fettet gör mig äcklad och jag vägrar tro på en diet som säger att frukt är dåligt för dig. Frukt är ju tamefan godis! Idag äter jag inget mjöl, socker eller potatis. Det är liksom inga problem längre. Det är sällan jag drömmer om en macka. När jag tänker på Pasta carbonara känner jag fysiskt klumpen av otäck mättnad i magen. Klumpmättnaden. Den som man mår illa av. Den mättnaden saknar jag inte alls. Som jag mår nu vill jag alltid må. Kroppen känns ren. Aldrig koma-mätt. 


Jag har turen att kunna mat. Jag kan laga mat. Jag förstår ingredienser. Det gör det lättare.

Ibland äter jag choklad. Eller en macka om jag absolut vill. Jag förbjuder inte mig själv någonting längre. Jag är dålig på förbud. Jag äter det jag mår bra av. Och tacknämligt nog mår jag bra av bra mat. Smarta kroppen har fattat läget. Och jobbar med mig istället för emot mig. Äntligen.

In bed

Det finns inte så mycket att göra i en tvårummare en vardagskväll. Väldigt sällan finns det något att städa. Ibland finns det tvätt, men inte ofta. Nästan varje dag finns det lite disk. Men det är allt. När jag har slut på saker att göra...när jag har duschat, packat väskan för nästkommande dag, letat reda på jobbkläder, lagat mat och legat på soffan en stund...då går jag och lägger mig. Utan att titta på klockan. Oftast är den åtta. Som nu. Jag känner mig jättegammal, men jag inser att det inte kommer vara läggdags såhär tidigt när det blir sol ute dygnet runt. Jag kommer ju inte somna snart heller. Kanske om några timmar. gentligen byter jag bara liggplats. Finns tv i båda rummen. Men det lilla plusset att min säng är sjukt skön och jag aldrig vill lämna den. Just så.

När dofter får mig att minnas

Jag har alltid haft dåligt minne. Kommer sällan ihåg saker jag gjort, personer jag träffat, namn eller händelseförlopp. Saker ur min barndom är som bortblåsta och jag minns knappt att jag gått i skolan innan gymnasiet. Men dofter minns jag. Dofter kan trigga mitt minne som ingenting annat. Det kan knocka mig totalt och plötsligt är jag tillbaka i hallen i huset där jag växte upp och ser på hur min mamma sminkar sig framför spegeln på den lilla toaletten och luktar av LouLou och idominsalva. Jag minns att min pappa omgavs av cigarettrök och för mycket aftershave. Morfar luktade gammal gubbe, som sur svett och kantareller och skog. Jag kommer ihåg att jag alltid tyckte min lillasyster luktade bajs, men det kan lika gärna ha varit för att hon hade tagit en barbiedocka, slagit sönder ett legoslott eller dragit mig i håret. När man kom hem till mormor och drog undan draperiet innanför dörren slog doften av henne emot mig. Den var överväldigande, men subtil av äldre människa, oparfymerad tvål och tandkräm utan mintsmak. Jag vet att det luktade annorlunda när hennes man fortfarande levde. Då luktade det mer gubbe hos henne också. Hon bor i samma lägenhet idag men numera luktar det ingenting. Eller så har jag vant mig.

Jag minns doften av det första sköljmedlet jag använde när jag flyttade hemifrån första gången. Jag minns hur den första killen jag kysste luktade, det var en äcklig doft av tuggummi och hårkladd.

Och plötsligt alldeles nyss när jag tvättade håret fick doften av shampot mig att minnas mitt flickrum som mina föräldrar målade lila åt mig och alla de små flaskorna med tvål och hudkräm som stod uppradade framför min spegel. De luktade likadant.

Och han. Han luktar som Jean Paul och jordgubbe.

Jag har aldrig gillat den artificiella lukten av jordgubbe. Det luktar som medicinen jag fick när jag var fyra.

Genväg och senväg

Det irriterar mig lite att jag var så dumsnål när jag köpte min cykel i våras. Jag tänkte köpa en riktig, men insåg att jag kunde komma undan med en annan, halvbra, som var en tusenlapp billigare. En endaste liten tusenlapp. Som jag redan efter ett halvår redan betalat i reparationer. Det är dumsnålhet. Fixaren bytte nyss ut varenda liten del som satt lös. Eftersom originalen var kassa. Och Vips! så var jag uppe i vad den där riktiga cykeln hade kostat mig. Så kan det vara.

Men cykelkillen var ju trevlig i alla fall. Honom kommer jag ju träffa oftare. När nästa grej pajjar.

Om jag hade fått skriva manus

När jag inte har annat att tänka på brukar jag fundera ut små konversationer i mitt huvud. Saker jag tänker säga nästa gång vi pratas vid. Saker som varje gång låter så rätt i mitt huvud och varje gång svarar han rätt och så slutar det med att jag mår bättre av att ha sagt allt jag ville säga. Orden formuleras alldeles utomordentligt, samtalstonen är respektfull men bestämd och efteråt är vi alltid överens. Så går det aldrig till på riktigt. I verkligheten pratar vi inte alls så. Inga diskussioner. Inget lyssna på varandra. Bara ensidiga åsiktssamtal där ingen egentligen hör vad den andra sagt. Om inte annat förstår jag aldrig. Det låter som trassliga nystan i mitt huvud där det inte finns någon ände, ingenting som jag kan börja reda ut.

Men idag hann jag tänka mycket igen. På promenaden till och från affären. Och när jag kom hem hade jag glömt allt. Det var mycket kloka saker i alla fall. Jag var stark och självsäker och intelligent och saklig.

Nu är jag bara rabblande och borttappad igen.

Jag borde skriva ett brev istället.

Tack för idag!

Smörstekt gös med kapris och rödbetor på Akropolis, kaffe på Comfort, helstekt biff med grönsallad, haricot vertes och svampsås, ost och ölkorv, mörk choklad. Jag dör. Jag är så mätt att jag inte kommer kunna sova. Men i sängen ligger jag. Redan. Det är ju faktiskt lördag varje vecka. Bra dag!

Det är inte bara genetik

Anledningen till att jag ser ut som skit är att jag nyser sönder mig. Hela tiden. Min näsa är Rudolf-röd och ögonen alldeles blanka. Lördagsdrinken är utbytt mot ett glas C-vitamin och kvällen blir soffan med Sandra och biff. Men massa vitlökssmör för att jaga bort förkylningen som en satans vampyr. Det ska fan funka för imorgon ska jag vara frisk.

...och ansiktsfärgen beror delvis på genetik och delvis Photobooth.

Dag på stan

Jag vet att man inte ska träna när man är förkyld. Men jag mår ju inte dåligt. Så jag gör det i alla fall. Lite grann i alla fall. För jag vill. För det är roligt. Och Sandra fick jag med mig också, fast hon kanske egentligen inte hade lust. Men det ska bli skönt att komma ut i alla fall. Sitta inne varje dag blir man inte friskare av. Vi tar en lunch på stan innan. Frisk vinterluft.

När jag trodde att jag var mer värd än du

Det finns en människa som funnits i min bekantskapskrets i många år, men som blivit en vän på senare dar. Hon berättade för mig igår om första gången vi träffades, som jag glömt bort, förmodligen förträngt. Hon berättade hur jag hade hälsat på henne och en annan tjej och genast dömt ut dem. Sagt att jag inte gillade dem, att jag inte gillade "sånt folk". Rakt i deras ansikten. Jag skäms så fruktansvärt när hon berättar historien och jag kan för mitt liv inte komma ihåg det. Men jag vet att det är sant. Jag känner igen det där beteendet som brukade vara en del av mitt Jag. Jag förstår det inte. Alls. Man får fan inte bete sig sådär mot folk. Det är så satans pinsamt och jag önskar att ni sluppit träffa mitt yngre jag, som inte riktigt hade social kompetens. Jag står fortfarande idag för att jag inte tycker om alla människor, att jag inte låtsas gilla folk för husfriden eller att jag inte är falsk och kindpussar brudar som inte är mina vänner, men man får fan inte säga vad som helst. Man kan inte bete sig som om man står över alla andra, som om man är bättre. Det är en sak att anse att man inte har något gemensamt med andra, att man inte delar samma intressen, eller ens samma intelligensnivå. Men människor som aldrig gjort dig illa får du aldrig, aldrig trycka ner. Eller tala illa om. Det är så jävla lågt och visar på sådan otrolig ointelligens att jag hoppas att det var sinnesförvirring som gjorde att jag betedde mig så.

Egentigen vet jag redan att det var osäkerhet och att jag var svinrädd för att bli mobbad igen som gjorde att jag satte mig själv över alla andra. Jag visste såklart att jag inte var bättre, men jag var rädd att de också skulle förstå det. Men det är bara en förklaring. Ingen ursäkt. Det finns fan ingen ursäkt. Usch. Förlåt. 

Tjejen ifråga är förresten alldeles utomordentligt bedårande idag. En av stans bästa! Hade jag vetat det då hade jag aldrig försökt skrämma iväg henne.

Jag är äldre nu. Jag står för allt jag gjort. Även om det inte är med stolthet.

Jag kör inte med Mysfredag.

Jag är ledig hela helgen. Och uppskattar det massor. Jag älskar att vakna tidigt, men ligga kvar i sängen för att jag kan. Jag älskar att gå upp på morgonen, sätta på kaffet, äta frukost, lägga mig på soffan och sova lite till, ligga i mitt badkar hur länge jag vill och inte komma utanför dörren förrän efter lunch. Det är fantastiskt. Jag har däremot inga helgplaner. Jag har sällan det numera. Det är härligt att bara vara.

Imorgon däremot tänker jag mig vinterpromenad ner till centrum, sen lunch på stan, några timmar på gymmet och en kaffe på Åbryggan innan jag går hem för film i soffan. Detta tänkte jag mig, med eller utan Sandra. Även om jag givetvis hoppas att hon följer med. Men hon kommer inte hem förrän inatt och tror att hon kommer undan med att sova hela dagen imorgon då. Så är det inte. Hon tror fel. Hon får till lunch på sig, sedan ska hon upp och ut!

Så ser det ut. Nu ska jag nysandes spendera resten av min kväll framför Criminal Minds. Min fredag, hörrni.

Kan det vara så att det är bättre nu?

Det är så skönt att vakna klockan åtta och veta att man inte försovit sig. Det känns till och med bra att gå upp. Jag tycker om att vakna tidigt. Om det inte är under tvång. Jag tycker om när det fortfarande är tyst ute när jag vaknar. Just idag hör jag en plogbil utanför fönstret. Det betyder att det är satansmycket snö där utanför. Jag tänker inte bry mig om det heller. Jag ska i alla fall bara sitta på kontor idag. Och dricka kaffe på bryggan framåt kvällen och spendera de ännu senare timmarna på gymmet.

Det blir en bättre dag idag. Det bestämde jag mig för.

Här skulle behövas lite antidepressiva.

Herregud vad jag saknar mig själv. Jag saknar att jag inte vill skriva längre. Jag saknar att jag inte fotograferar eller målar eller vill dricka vin och vara gladfull eller ringa långa samtal eller dricka kaffe och röka cigg... Jag har tydligen tappat lusten och jag saknar den så in i helvete. Lusten, alltså. Jag känner mig mest grå och apatisk och jag går på rutin, går fram och tillbaka i mina egna fotspår utan att avvika från stigen. Det är så satans tråkigt och jag måste hitta tillbaka till att vara glad. Jag orkar inte känna ingenting längre. Jag orkar inte rycka på axlarna åt saker som faktiskt spelar roll. Gladpiller? Någon?

Där. Jag kommer ihåg att jag var glad där.

Take it on the run, baby

Jag träffade Sandra på väg till jobbet imorse. Klockan var kvart i sex och det var ganska så trevligt att möta en vän så dags på dagen. Speciellt som morgonhumöret sällan ställer om sig till Glatt förrän efter en halvtimma, timma. Nu gick det lite fortare och det var uppskattat. 

Annars vill jag mest sova nuförtiden. Sova. Inte städa. Inte jobba. Inte tvätta. Bara sova. Jag fattar inte. Jag har en svacka igen. En odefinierbar sådan. Det kan ha lite med Honom att göra. Att jag inte riktigt kan tänka klart längre. Att så mycket av min tid går åt till att fundera över hur jag hamnade här. I en situation jag lovade mig själv att aldrig hamna i igen. Jag tror jag blir överarbetad. 16 timmar på ett 8timmarspass. Utan OB eller övertidsersättning. Inte ett jävla dugg. 

Jag går minus på sparkontot och blir lite lite tröttare än jag brukar vara.

Det går bra för våren att komma nu. Jag saknar dig. 

Jag vill springa förbi den här tiden. Missa den hade inte gjort något.

Och det snöar så in i helvete utanför mitt fönster.

Coffee to Go, please!

Herregud vad vi är dumma som låter oss försvinna och herregud vad de är dumma som inte visste bättre

Sandra lade upp den där bilden med de träffande orden. Tappa inte bort dig själv i dina försök att hålla kvar någon som inte bryr sig om att förlora dig. Och de känns ända in i magen. Bakom hjärtat och hjärnan.   Det är som en käftsmäll och de är så rätt. Vi böjer oss tamefan baklänges för människor som inte bryr sig om det ett dugg. Och vi gör det om och om igen. Samtidigt som vi skäms för det. Och berättar för andra som gör likadant att de är dårar. Men det verkar inte spela någon roll. Imorgon kommer vi göra samma sak igen. Och prata tyst om det. För så beter sig bara dumma flickor. 

...

Det är ingen ursäkt för att slippa, men förkylningen fick mig att undvika gymmet, fastän jag hade bokat dejt med Sandra. Det är så tråkigt att prioritera jobb före privatliv men jag måste vara frisk imorgon också och då har jag inte tid att bli sjukare.

Men vi köpte kaffe ihop. Och promenerade hem. Vi kanske borde gått snabbare för att kompensera. Det blir träna imorgon istället. Om inte svidet i bröstet säger ifrån. Isåfall går jag ändå. Vägrar vika mig.

Det var bara det...

Bilder jag gillar

God Morgon!

Jag har aldrig varit någon morgonmänniska, vad jag kan minnas. Sova länge har alltid varit fantastiskt. Att jag allt som oftast jobbat sent, 14-22, hjälpte ju något oerhört. När jag tvingades börja jobba frukostpass i Skottland, vilket betydde att jag var tvungen att kliva upp vid kvart över fyra (senast!) fick jag en liten chock. Att vakna när jag normalt inte ens gått och lagt mig blev en sådan omställning att jag inte visste vem jag var längre. I ren panik gick jag och lade mig åtta på kvällarna för att jag trodde det behövdes. Dagsljuset lyste ofta på mig när jag drog täcket över huvudet. Efter ett tag vande jag mig. Det var skönt att vara hemma innan kvällen. Att ha hela eftermiddagen ledig. För mig var det som att inte ha jobbat alls. Det enda som försvunnit av dagen var ju den delen när jag egentligen sov. Spara tid! Så var det. Jag har ytterst få gånger varit sen till mitt jobb. Jag kan nog räkna gångerna på en hand. Jag har för hög arbetsmoral för att tillåta mig själv att vara sen. Men. På senare tid har jag försovit mig så ofta att jag blir vimmelkantig. Jag är fortfarande inte sen så det påverkar mitt jobb. Däremot är jag satanssnabb hemma på mornarna. Imorse, tillexempel, skulle jag befinna mig på hotellet klockan sex. Och slog upp mina blå 5.53. En minut över sex var jag på plats. Med borstade tänder, håret i en hästsvans och arbetskläder på. Jojomen. Mascaran fixar jag så fort jag hinner. På kontoret. Man får ju prioritera.

Sova är skönt. Speciellt på morgonen. Även om jag numera uppskattar att få ut något av dagen istället för att sova bort den. I helgen var jag bortrest och sov tonårslänge varje dag. Det var sjukt skönt. Men ovant. Det händer inte alltför ofta. Det är därför det kallas minisemester.