Jag har alltid haft dåligt minne. Kommer sällan ihåg saker jag gjort, personer jag träffat, namn eller händelseförlopp. Saker ur min barndom är som bortblåsta och jag minns knappt att jag gått i skolan innan gymnasiet.
Men dofter minns jag. Dofter kan trigga mitt minne som ingenting annat. Det kan knocka mig totalt och plötsligt är jag tillbaka i hallen i huset där jag växte upp och ser på hur min mamma sminkar sig framför spegeln på den lilla toaletten och luktar av
LouLou och idominsalva. Jag minns att min pappa omgavs av cigarettrök och för mycket aftershave. Morfar luktade gammal gubbe, som
sur svett och kantareller och skog. Jag kommer ihåg att jag alltid tyckte min lillasyster luktade bajs, men det kan lika gärna ha varit för att hon hade tagit en barbiedocka, slagit sönder ett legoslott eller dragit mig i håret. När man kom hem till mormor och drog undan draperiet innanför dörren slog doften av henne emot mig. Den var överväldigande, men subtil av äldre människa, oparfymerad tvål och tandkräm utan mintsmak. Jag vet att det luktade annorlunda när hennes man fortfarande levde. Då luktade det mer gubbe hos henne också. Hon bor i samma lägenhet idag men numera luktar det ingenting. Eller så har jag vant mig.
Jag minns doften av det första sköljmedlet jag använde när jag flyttade hemifrån första gången. Jag minns hur den första killen jag kysste luktade, det var en äcklig doft av tuggummi och hårkladd.
Och plötsligt alldeles nyss när jag tvättade håret fick doften av shampot mig att minnas mitt flickrum som mina föräldrar målade lila åt mig och alla de små flaskorna med tvål och hudkräm som stod uppradade framför min spegel. De luktade likadant.
Och han. Han luktar som Jean Paul och jordgubbe.
Jag har aldrig gillat den artificiella lukten av jordgubbe. Det luktar som medicinen jag fick när jag var fyra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar