Jag har aldrig varit någon morgonmänniska, vad jag kan minnas. Sova länge har alltid varit fantastiskt. Att jag allt som oftast jobbat sent, 14-22, hjälpte ju något oerhört. När jag tvingades börja jobba frukostpass i Skottland, vilket betydde att jag var tvungen att kliva upp vid kvart över fyra (senast!) fick jag en liten chock. Att vakna när jag normalt inte ens gått och lagt mig blev en sådan omställning att jag inte visste vem jag var längre. I ren panik gick jag och lade mig åtta på kvällarna för att jag trodde det behövdes. Dagsljuset lyste ofta på mig när jag drog täcket över huvudet. Efter ett tag vande jag mig. Det var skönt att vara hemma innan kvällen. Att ha hela eftermiddagen ledig. För mig var det som att inte ha jobbat alls. Det enda som försvunnit av dagen var ju den delen när jag egentligen sov. Spara tid! Så var det. Jag har ytterst få gånger varit sen till mitt jobb. Jag kan nog räkna gångerna på en hand. Jag har för hög arbetsmoral för att tillåta mig själv att vara sen. Men. På senare tid har jag försovit mig så ofta att jag blir vimmelkantig. Jag är fortfarande inte sen så det påverkar mitt jobb. Däremot är jag satanssnabb hemma på mornarna. Imorse, tillexempel, skulle jag befinna mig på hotellet klockan sex. Och slog upp mina blå 5.53. En minut över sex var jag på plats. Med borstade tänder, håret i en hästsvans och arbetskläder på. Jojomen. Mascaran fixar jag så fort jag hinner. På kontoret. Man får ju prioritera.
Sova är skönt. Speciellt på morgonen. Även om jag numera uppskattar att få ut något av dagen istället för att sova bort den. I helgen var jag bortrest och sov tonårslänge varje dag. Det var sjukt skönt. Men ovant. Det händer inte alltför ofta. Det är därför det kallas minisemester.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar