Det finns en människa som funnits i min bekantskapskrets i många år, men som blivit en vän på senare dar. Hon berättade för mig igår om första gången vi träffades, som jag glömt bort, förmodligen förträngt. Hon berättade hur jag hade hälsat på henne och en annan tjej och genast dömt ut dem. Sagt att jag inte gillade dem, att jag inte gillade "sånt folk". Rakt i deras ansikten. Jag skäms så fruktansvärt när hon berättar historien och jag kan för mitt liv inte komma ihåg det. Men jag vet att det är sant. Jag känner igen det där beteendet som brukade vara en del av mitt Jag. Jag förstår det inte. Alls. Man får fan inte bete sig sådär mot folk. Det är så satans pinsamt och jag önskar att ni sluppit träffa mitt yngre jag, som inte riktigt hade social kompetens. Jag står fortfarande idag för att jag inte tycker om alla människor, att jag inte låtsas gilla folk för husfriden eller att jag inte är falsk och kindpussar brudar som inte är mina vänner, men man får fan inte säga vad som helst. Man kan inte bete sig som om man står över alla andra, som om man är bättre. Det är en sak att anse att man inte har något gemensamt med andra, att man inte delar samma intressen, eller ens samma intelligensnivå. Men människor som aldrig gjort dig illa får du aldrig, aldrig trycka ner. Eller tala illa om. Det är så jävla lågt och visar på sådan otrolig ointelligens att jag hoppas att det var sinnesförvirring som gjorde att jag betedde mig så.
Egentigen vet jag redan att det var osäkerhet och att jag var svinrädd för att bli mobbad igen som gjorde att jag satte mig själv över alla andra. Jag visste såklart att jag inte var bättre, men jag var rädd att de också skulle förstå det. Men det är bara en förklaring. Ingen ursäkt. Det finns fan ingen ursäkt. Usch.
Förlåt.
Tjejen ifråga är förresten alldeles utomordentligt bedårande idag. En av stans bästa! Hade jag vetat det då hade jag aldrig försökt skrämma iväg henne.
Jag är äldre nu. Jag står för allt jag gjort. Även om det inte är med stolthet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar