En vän frågade om jag LCHF-ade. Jag funderade. Gör jag? Ja, jag gör väl det. Nästan. Eller gjorde. Men jag har gjort det så länge nu att det inte är en diet jag går på.
Det är maten jag äter. Helt enkelt. Jag pratar sällan om det, maten alltså, utom med Sandra. Det bara är så, numera. Det är ingen grej längre. Men jag kommer ihåg att jag började slaviskt. Mest lästa websidor var de om LCHF. Jag lusläste alla innehållsförteckningar, åt inte av såsen som var redd med en matsked mjöl, eller pannbiffarna som innehöll ströbröd. Jag slängde bananerna som låg i min kyl och drack bara vatten tills jag kände mig som en fånge. Men det var längesen.
Idag vet jag vad jag kan äta och inte. Jag äter inte enligt LCHF. Allt det där fettet gör mig äcklad och jag vägrar tro på en diet som säger att frukt är dåligt för dig. Frukt är ju tamefan godis! Idag äter jag inget mjöl, socker eller potatis. Det är liksom inga problem längre. Det är sällan jag drömmer om en macka. När jag tänker på Pasta carbonara känner jag fysiskt klumpen av otäck mättnad i magen. Klumpmättnaden. Den som man mår illa av. Den mättnaden saknar jag inte alls. Som jag mår nu vill jag alltid må. Kroppen känns ren.
Aldrig koma-mätt.
Jag har turen att kunna mat. Jag kan laga mat. Jag förstår ingredienser. Det gör det lättare.
Ibland äter jag choklad. Eller en macka om jag absolut vill. Jag förbjuder inte mig själv någonting längre. Jag är dålig på förbud. Jag äter det jag mår bra av. Och tacknämligt nog mår jag bra av bra mat. Smarta kroppen har fattat läget. Och jobbar med mig istället för emot mig.
Äntligen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar