När jag inte har annat att tänka på brukar jag fundera ut små konversationer i mitt huvud. Saker jag tänker säga nästa gång vi pratas vid. Saker som varje gång låter så rätt i mitt huvud och varje gång svarar han rätt och så slutar det med att jag mår bättre av att ha sagt allt jag ville säga. Orden formuleras alldeles utomordentligt, samtalstonen är respektfull men bestämd och efteråt är vi alltid överens. Så går det aldrig till på riktigt. I verkligheten pratar vi inte alls så. Inga diskussioner. Inget lyssna på varandra. Bara ensidiga åsiktssamtal där ingen egentligen hör vad den andra sagt. Om inte annat förstår jag aldrig. Det låter som trassliga nystan i mitt huvud där det inte finns någon ände, ingenting som jag kan börja reda ut.
Men idag hann jag tänka mycket igen. På promenaden till och från affären. Och när jag kom hem hade jag glömt allt. Det var mycket kloka saker i alla fall. Jag var stark och självsäker och intelligent och saklig.
Nu är jag bara rabblande och borttappad igen.
Jag borde skriva ett brev istället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar