Jag har berättat om det förut. Den där gången när jag bestämde mig för att alltid vara ärlig mot andra människor, att aldrig mer ljuga. Den gången när jag var tio eller elva och sade till min bästa vän att kläderna hon ville ha på sig på ett disco var fula. Fast de egentligen var jättefina och jag tyckte hon såg alldeles fantastiskt bra ut i den bruna kjolen med volanger och matchande topp. Bara för att jag inte ville vara fulare än hon. Hon köpte några andra kläder och efteråt skämdes jag så mycket och att jag fortfarande tänker på det måste betyda att det satte spår.
Idag brukar jag vara stolt över att jag inte ljuger för människor. Jag sätter en liten ära i att vara ärlig. Ibland alldeles för ärlig och då får jag stoppa mig själv.
Vad jag har kommit på är att det finns någon som jag alltid ljuger för och det är mig själv. Jag för mig bakom ljuset, lurar i mitt huvud saker som egentligen inte är sanna och inbillar mig att allt är gott.
Att sätta en ära i att alltid vara ärlig och sedan ljuga för den som borde stå mig närmast är ett sådant hyckleri att jag blir generad.
Jag borde skärpa till mig och ge mig en örfil.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar