Jennie och maskeradklänningen

Under 2011, fem månader och 14 dagar, har jag köpt mig tre klänningar. Tre. Det är mer än jag köpt under hela min livstid. Faktum är att jag aldrig köpt en klänning för mina egna pengar. De senaste jag hade i min ägo var de min mamma köpte åt mig som liten. Men nu, 27 år gammal, har jag köpt tre. På samma år. Jag vet inte om det har slagit runt. Men helt plötsigt kändes det ganska naturligt. Inte helt okej, men inte svinkonstigt. Två av dem är svarta. Enkelt, som resten av garderoben. Den tredje är lila med ryschpysch och grejer. En jävligt tjejig klänning. Som jag kommer se ut som en maskeradtant i. Ingen kommer gå på det. Alla kommer tro att jag driver med dem. Men det gör jag inte. Det var Camillas idé. Hon och hennes bröllop och hela den där tärn-grejen. Lila ryschpysch. Om det inte vore så att det skulle låta jävligt egotrippat och uppblåst skulle jag tro att hon hittar på hela den där giftermålsgrejen bara för att få se mig i den där bakelsen. Tjejbakelse med varenda tatuering synlig.

Jävla freakshow.