Jag befinner mig i ett litet kaos. En smärre livskris, tamejfan. Jag vet inte var den kom ifrån men den besätter mig i ett panikartat tillstånd som jag inte vet hur jag ska ta mig ifrån. Jag blir lika jävla förbannad varje gång jag tappar kollen. Förbannad. För det är inte okej. Det är ingen ålderskris, som så många av mina jämnåriga befinner sig i. Det är en vad-i-helvete-gör-jag-nu-kris. Det är annorlunda. Det rör upp varenda liten hjärncell och alla små synapser kollapsar en efter en. Det gör ont och jag vet inte hur det botas. Jag vill att någon annan löser skiten åt mig. Typ som mamma gjorde när man var liten. Det var fint. Enda gången jag känner mig lugn och som om jag inte vill skjuta mig i tinningen med en vattenpistol (alla andra vapen är uteslutna, jag är inte självmordsbenägen, jag vill bara poängtera här...) är när jag är på samma plats som förr. Där jag känner igen mig, där jag vet vem jag är, vad jag gör och hur jag går vidare.
Jag vet inte det nu. Jag har ingen jävla aning.
Jag vet inte vad problemet är och då är det förbannat svårt att hitta lösningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar