Att glömma bort, falla ner, ta sig upp

Men hon har glömt känslan av att vara nöjd, om hon någonsin varit det. 

Hon vet inte säkert, hon kan inte komma ihåg. Hon minns att hon var nöjd den där natten i parken bakom klätterställningen, men det kanske inte räknas. Hon saknar känslan av att veta säkert, att vara säker, att sitta säkert. I hennes dagbok ritas inga glada krumelurer, hon gör bara ledsna gubbar. Gubbar som inte heller kan komma ihåg. Och hon ritar villor med vita staket som aldrig blir hennes och hon doftar på små barn som har en annan mamma än henne. Hon ser kvinnorna som går skrattande till jobbet, som ler när de går därifrån och vännerna som skrattar runt ett bord med höga vinglas som hon aldrig blir bjuden till. Hon kanske också hade det så, förr. Men hon har glömt. Känslan av att vara nöjd, att vara med, att veta säkert. Nu vet hon ingenting alls. Knappt sitt eget namn. Och hon minns inte känslan av att vara behövd, längtad efter, eftertraktad. Men hon minns natten bakom klätterställningen, den kom ganska nära. I sitt block har hon telefonnummer hon kan ringa på måfå.

 I blocket finns Syntetisk Känsla, Syntetisk Kärlek och Nöjd-På-Låtsas och den lever hon på. 

Tills hon minns igen.