Smärta jag Älskar att stå ut med

Min fjärde och senaste tatuering var den enklaste. Att stå ut med, menar jag. 

Den första tog femton minuter, kändes knappt och kostade nästan gratis. Gruppris, kompispris, vilket det nu var... Men jag var vidrigt rädd och det gjorde ingenting bättre.

 Min andra är drakarna på ryggen. Den tog 45 minuter blankt och gjorde ont som fan över skulderbladen. Jag ville gråta lite, men man gråter inte inför killarna i studion. Icke! Man biter ihop, visar att man är tuff som fan och håller andan tills killen som håller i nålen säger åt en att andas för i hellvette! De kan sådant där, nämligen. De fattar att man fejkar och spänner sig så att varenda muskel i kroppsdelen de försöker bläcka vill ta livet av sig. De vet.

  Min tredje tatuering är kärleken på benet. Den smärtade helvete och jag ville dö. Hela tiden. Jag vred på mig och gnydde och brydde mig inte ett skit om vad tuffa killarna tyckte. Han med nålen var noga med att påminna mig om att min Lillsyrra inte gjort ett ljud ifrån sig. Jag var noga med att påpeka att jag har tillräckligt stora ballar för att skita i om jag är en mes.  Sedan gick det över. Det onda, det gör det alltid. Att benet svullnade upp, blev inflammerat och ledde till att jag fick krypa (På riktigt!) runt i lägenheten i två veckor är sådant man glömmer. Det är värt det.

Min fjärde och senaste tatuering var enklare. Jag visste att det skulle göra ont, bränna som eld och blöda satan. Och jag visste att det skulle vara över på mindre än en timma. Han är snabb, killen med nålen. 

Nu är jag rastlös igen. Vill ha mera. Även om jag kommer ångra mig så fort han sätter nålen mot min hud.