Jennie recenserar böcker utan att recensera ett förbannat dugg. Vanlig jävla namedropping.

Jag tycker om att läsa böcker med fina titlar. Titlar som egentligen är galet långa och borde vara en mening i boken istället för dess namn drar alltid min uppmärksamhet till sig. Nu senast avslutade jag Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Den läste jag bara för att titeln lockade mig. Jag tycker att en författare (eller vilken människa som helst för den delen) som kan klura ut ett fiffigt namn till sin litterära skapelse vittnar om intelligens och en sådan måste väl ändå ha lyckats skapa en något sånär läsvärd bok? På repertoaren, av samma anledning, finns även Piccadilly Circus ligger inte i Kumla, Att älska henne är som att springa över en sommaräng utan att bli trött och Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö. Det är så vackra vackra namn. Och även om de fan inte bringar någon kunskap om hadnlingen eller huruvida vilken genre boken tillhör är det så förbannat intressant.

På senaste tiden har jag inte läst något skönlitterärt alls. Med få undantag. Numera är det mest biografier. Om folk som knarkar. Och sånt. Titlarna på de böckerna gör mig sällan lika lycklig. Men om man kan låta bli att läsa en bok som heter Jenna Jameson- att älska som en porrstjärna, Ron Jeremy- hårdaste mannen i showbiz, Mötley Crue- The dirt eller The heroin diaries- a yearin the life of a Shattered Rockstar behöver man skaffa lite mindre självdisciplin. De böckerna gör mig också lycklig. Fast förmodligen av en annan anledning än de skönlitterära. Mest över att jag inte är rockstjärna och knarkar.
Men det är en annan historia. Antar jag.