Mamma säger att det finns en sommar när jag brukade gå runt i kjol. Jag tror hon ljuger, men minns kjolen hon nämner. Det var en vit. Hellång. Jag använde den på min student också. Bekvämt, att redan ha något vitt i garderoben. Jag var inte sådan att jag brydde mig om studentkläder. Jag ville ha svarta jeans och en munktröja. Mamma gav mig ledsen-hundvalp-blicken och fick mig att ha vitt. Vi kompromissade. Jag tog kjolen som hängde i garderoben men vägrade studentmössa. Hon har alltid fått köra med dåligt samvete för att få sin vilja igenom. När yngsta systern inte ville gå på sin bal kontrade mamma med att två systrar innan henne hade vägrat och av tre flickor ska man väl åtminstone få klä upp en till bal. Det har funkat för henne, det där. Jag inser att hon gärna hade klätt oss i matchande dockkläder i resten av våra liv. Samtidigt som hon fostrat oss att bli självständiga, egentänkande, fria varelser, såklart. Det är nog knepigt det där, att vara mamma. Å ena sidan vill man bestämma över dem för alltid och skydda dem från omvärlden, knarkare, tatueringar och hål i naveln. Samtidigt vill man att barnen ska växa upp och bli jordens klokaste människor. Antar jag. Men sådant där vet inte jag. Jag har inga ungar.
Idag hade jag kjol på mig. Och lekte i lekparken på alla fyra. Och köpte massa skor. Och sprang efter Systersonen som om djävulen var efter mig. Det var en bra dag idag. Den började inte alls så fint, men slutade bra. Barnet sover, lägenheten är tyst och kjolen är full med sand.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar