Jag har mått så bra så länge så nu sätter jag Kniven mot strupen

Jag vet inte varför jag plågar mig själv. Jag gillar det tydligen. Jag sätter på tvn och envisas med att titta på den där Alex-mot-strupen-snubben. Jag kan inte säga att jag hatar honom, jag känner honom inte. Men hela hans väsen repar om och om igen mot hela mitt inre

  och det känns lite som om någon drar taggtråd genom mina ögonhålor när jag ser honom. Jag vet att jag inte måste titta. Jag vet att jag kan stänga av. Men det kanske är den lilla sado-masochisten i mig som tittar fram emellanåt. Att må dåligt är lite av min inspiration kan man säga. Eller att bli irriterad snarare. För dåligt mår jag inte.

Jag har ju haft en fantastiskt trevlig helg på landet. Jag åkte dit och kom liksom inte därifrån. Det hade varit så fel att lämna paviljongen och gräset och tystnaden för staden och asfalten och bullret. Med tanke på att vi ses ungefär var tredje månad är det bra att intensifiera det hela. Så att säga...

Men nu är det hemma igen. Och jobb imorgon. Och det känns fel. Jag passar i en solstol på landet.

 Vore fint om det kunde vara så en lite längre stund. 

Men jag gillar att plåga mig själv.

 Det är tufft att vara sado-masochist.