Jag var tvungen att visa videon med Chris Medina för Marielle.
Ni vet, killen man vill gråta blod för. Att jag är blödig är möjligen ingenting som syns, men människor som Marielle, eller de andra som är nära, vet att jag är en vek tönt.
Som blir kär i killar som han. I bilden av människor som går till världens ände för rätt ändamål, som vandrar över eld och sånt. Ni vet. Sebastian skrattade åt mig redan i de första tonerna av balladen. Skrattade. Jag hotade honom med en armbåge i magen om han skrattade åt mitt magiska-musik-moment. Då slutade han skratta. En stund. Sedan drog han med sig sin praktikant för att stå och håna mig bakom min rygg. Närmare armbågeavstånd. Så att säga.
Men musiken ÄR fin. Det erkände han också efteråt. Och så diskuterade vi Hon och Han. Hur vi fungerar. Jag erkände villigt att jag faller direkt. Att jag blir kär i kärleken och det knastrar lite i hjärtsäcken som om man tror den ska brista. Och att jag också vill ha en kille med galna lockar som sjunger vackra sånger om mig och stannar hos mig även om jag är handikappad. Fast jag inte ens är handikappad. Lite dum i huvudet är jag allt, men det sitter djupt rotat det där, om Prinsar som räddar Prinsessor. Även om jag alltid fallit för Trollet i slutändan.
Sebastian sade att sådär funkar inte killar. De tänker inte så. De tänker att Så där godhjärtade killar finns inte på riktigt. Utom möjligen jag själv... Och jag tror honom. Det är avundsjukan som spökar. Den berömda avundsjukan över att killen i galna lockar förmodligen har varenda brud efter sig och troligen får ligga svinmycket nu. Om han hade velat alltså.
Om han inte var Prinsen som stannade med Prinsessan.
Nu väntar jag bara på att bubblan ska brista och jag ska landa igen.
Fram till dess tänker jag sväva lite på det här molnet några dagar till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar