Med trollhåret kommer visdomen och rynkorna

Kommer ni ihåg när man var liten, gick på lekis (ja, när vi var små hette det Lekis. Inte Förskola) och ritade teckningar av sin familj? Om och om och om igen. Tre, fyra eller fem personer som stod på rad framför ett hus, grönt gräs, en sol och kanske några träd och höll varandra i handen. 

Färglagda med vaxkritor och leende. Hela tiden. 

Jag ritade alltid min mamma med solgult hår och galna lockar. 

Sådana som stod från huvudet som en liten boll. Trollhår, ni vet. Så har jag alltid uppfattat att mammor ska se ut. Gamla människor har trollockar. (Nu kommer mamma flippa för att jag sade "gamla", men ur en sexårings perspektiv är alla som cyklar utan stödhjul vuxna) Jag trodde att alla som blev gamla slutade ha långt hår och så blev det kort och galet. Som mammas. 

Det var en fin fantasi.

Idag ser jag mig i spegeln med jämna mellanrum och inser att jag ser exakt likadan ut. 

Galna trollockar. Korta. Som gamla människor har. 

Ibland ser jag mamma i mitt eget ansikte och så hoppar hjärtat över några slag. 

Jag ser ut som vuxna människor ser ut.

Och jag kan inte komma ihåg när jag blev vuxen. 

När blev jag lika gammal som min mamma var då? 


...och så kommer jag ihåg att jag har ett baby-face och fortfarande blir leggad när jag köper cigg...