Det är vackrast när det skymmer, all den kärlek rymmer...

...man får stjäla rubriker. Om det passar så bra. Jag blir alltid så glad efter helger med vännerna och så blir jag så nöjd över hur fina de är. För dem är det. Och jag vet inte om det är förvåning jag känner varje gång, för det borde jag inte vara, jag vet att vi har det bra. Igår var inget undantag. Sarkasmen och slagen under bältet, och skratten och kärleken är där den borde vara, där den alltid är. Det är så hemma att man blir rädd. Att det är så naturligt att sitta sådär med andra människor och det bara...är. Som det ska vara. Världen känns liksom lite mer i takt med sig själv när jag känner så. Att allt är som det ska vara och vi har koll. Utanför den där bubblan snurrar det gärna lite för mycket. Kaoset smyger sig på lite lättare där man inte är hemma.

Men där, runt bordet, i mörkret, vid elden i skratten. Där är världen som den borde vara.