Han som borrar hål i mitt huvud

Jag ser en liten pojke som springer på korta, snabba ben några meter bakom en man. Några tårar verkar ha torkat in på hans rosiga kinder och fingrarna är röda av kylan. Pappa, pappa, ropar han, utan att mannen verkar lyssna. Pojken stannar upp, lite andfådd och stoppar kalla fingrar i sina fickor. Pappaaa, ropar han igen. Lite högre. Mannen stannar upp, vänder sig om och stirrar bistert på pojken som förläget stirrar ner i marken. Kom nu, vad fan lyssnar du inte för?? Du lyssnar för i helvete aldrig. Förbannade, jävla unge. Ord en femåring inte borde höra eller kunna ekar mot mina trumhinnor och jag ser hur pojken skäms. Fast det är pappan som borde göra det. Jag har så svårt att förstå hur sådana människor fungerar. Hur de kan se på sina barns ansikten utan att det bränner hål i deras hjärtan när de beter sig som svin mot dem. Helst vill jag springa genom parken och ta med mig pojken hem. Men det kan man väl inte antar jag... Det är säkert mot lagen. Fast det borde å andra sidan sådana pappor också vara.