Det var längesedan, det där. Jag tycker om att ha det rent och prydligt och iordning. Utan fusk. Jag tycker om att städa ofta och jag tycker om att alla saker har en egen plats och att de står kvar där jag lämnat dom. Jag tycker om rena linjer och symmetri. Sådan är jag idag. Men jag är inte ensam längre. Och mannen jag lever med tycker inte alls som jag. För honom är det inte alls lika noga och vi måste kompromissa. Någonstans mellan dammsugaren och städskåpet måste jag lära mig se bort. Låta dammet vara okej. Strunta i disken idag och ta den imorgon istället. Jag städar badrummet varje gång jag duschar. Torkar ur handfatet och skrubbar toalettstolen med medel. För att det känns bättre då. För att mannen ska slippa se att jag är ett freak. Jag vet att han vet det redan. Han suckar ofta över att jag MÅSTE diska på en gång, torka av spisen eller plocka upp strumpor från golvet. Jag tycker om när det luktar AJAX. När ingenting finns kvar att städa. Han viker inte ens ihop sina tröjor innan de åker ner i byrån. Olika. Jomenjagvet. (Jag älskar honom och hans trasiga jeans och whateverattityd)
Numera har jag släppt litegrann på galenskapen. Det står en flaska hudlotion på vardagsrumsbordet. Där hör den inte alls hemma. (Inte pennan eller nagelfilen heller) Och det sticker i mina ögon varje gång jag tittar på den. Men jag låter den stå kvar. Som terapi.
Stökigt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar