Jag hade en romantisk idé om att sitta på tåget och blogga igår på väg till uppväxtstaden. Att jag skulle sitta och titta ut genom fönstret och se landskapet flyta förbi och lite melankoliskt skriva poesi. Jag åker aldrig tåg. Jag förstår att för er som pendlar och åker tåg hela jävla tiden och hatar sj låter det sinnessjukt. Men i min värld inbillar jag mig att jag tycker det är vackert att åka tåg. Det var det inte. Jag lyssnade på guns'n'roses, läste metro och så var jag framme. Så grymt lurad. Men jag fick träffa Nono, min älskling. Så skit i tåget. Nu är det bilresa med delen av familjen jag aldrig träffar. Min bror, pappa och hans fru. 50 mil framför oss. Jag tog med en bok men fick ångest för att jag glömde stödstrumpor. Det är åldern. Fy fan. Stödstrumpor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar