Han kallar det för terrorbalans. Det faktum att vi har osmickrande bilder av varandra som man inte vill ska läcka ut. Terrorbalans. Jag inser att de, mina vänner, har fler sådana bilder av mig än jag har av dem och den insikten gör mig nervös. Balansen väger liksom över på deras sida.
Jag sitter i en soffa med en öl i handen. Den är mer ljummen än kall eftersom jag inte orkade ställa in den i kylen. Det sitter människor i små grupper i ett vardagsrum som har röda väggar och likadana gardiner. Någon styr musiken och nivån på samtalen är olika men de känner alla varandra och stämningen är bra. På varsin sida om mig sitter mina äldsta vänner. De som känt mig längst. De jag delar mest minnen med. De som har flest bildbevis. Desperat ser jag på dem, med min mobilkamera i ena handen. Jag är fan beredd. Så fort de gör en osmickrande min är jag redo att fånga den på bild. Inte för att vara elak, jag älskar dem, utan för att jämna ut den förbannade terrorbalansen. Det är ingen balans om man inte ligger lika. Då är det bara två stycken som sitter inne på grymt utpressningsmaterial mot den tredje. Jag fick två fina bilder. En på varje person. Jag är nöjd. Och jag har tagit ett steg närmare dem, jag ligger inte lika långt efter. Det är bra nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar